Min resa mot Aconcagua började lite halvstressigt då jag höll på att missa bussen och sprang runt på bussterminalen kors och tvärs med min enorma ryggsäck packad för att bestiga ett 7000m berg.

Bussen skulle gå kl 10 på morgonen, jag hade precis betalat och men missuppfattat nummret på plattformen. Svettig i värmen får jag syn på en buss med den rätta benämningen på skylten “Las Cuevas”, bussen hade redan lämnat plattformen och var på väg ut från terminalen när jag sprang framför, viftade med ena handen och hoppade ombord. Nöjd med bedriften då nästa buss avgick flera timmar senare.

Tidigare på morgonen hade jag lämnat in mina papper för ansökan till permiten och fått igenom den på ett smidigt sätt.

Därefter inhandlades bröd och färska matvaror för de första dagarna på berget.

Sedan taxi till bussterminalen och sista sekunden rushen på terminalen.

Bussen tog mig upp i samma dalgång som jag hade cyklat nerför från Chile och släppte mig precis utanför parkingången.

Jag fick checkat in och kunde närmare fyra på kvällen äntligen börja vandra upp till första lägret Confluencia på 3400m.

Backpack around 30 kilos on the way in to basecamp

Läkarkontroll väntade och jag fick klartecken att fortsätta till Plaza de Mulas dagen efter när läkaren sätt min syresättning i blodet. Plaza de Mulas är ett stort basläger på 4300m. Ett av de största i världen eftersom Aconcagua är så oerhört populärt att klättra. Det är ett extremt välutvecklat berg i den mening att det är anpassat för en bekväm resa till toppen. Mulor, höghöjdsbärare, guider, restauranger, internet och ett hotel strax utanför baslägret. Allt är tillrättalagt så att du kan ska nå toppen så länge plånboken är fylld av dollarsedlar.

Jag fick känna på detta så fort jag tänkte slå upp tältet i baslägret tydligen skulle det kosta mig 10 dollar natten för en tältplats, tillgång till vatten och toalett. Baslägret är uppdelat i olika områden där varje företag har sitt område.

Efter att ha vandrat i åtta och en halv timme till baslägret och få en surkärring som med en hemsk energi förmedlade vad jag skulle betala kändes ungefär som jag hade förväntat mig att ett kommersiellt berg skulle kunna se ut. Jag har trots allt sätt det tidigare på peak Lenin. Dock va mottagandet helt annorlunda där då jag anlände med min polare cheriffen, som jag hade tagit ett glas vodka med kvällen innan. Vi fick serverat för oss ett smörgåsbord av kött, bröd och vodkaflaskor. Inget tillstånd behövdes och alla behandlade mig med stor respekt trots att jag saknade tillstånd att befinna mig i området. Jag tror att det gick åt cirka fem flaskor vodka under våran mottagning i baslägret, enorma mängder kött och en och annan dollarsedel placerades i “rätt” händer. Rysk-sovietisk relationsdynamik, korruption, status och makt. Mitt framför näsan på mig.

Jag önskar att jag hade en cheriffkompis för varje komersiellt berg där ute.

Jag fick istället nöja mig med företaget Mallku expeditions som erbjöd, gratis tältplats och vatten men toaletten skulle jag pröjsa för om jag inte valde deras muleservice påväg ner från berget. Då skulle utedasset vara gratis också. Utöver detta visade det sig att folket som jobbade för Mallku va extremt bra människor att ha att göra med. Falco managern för lägret bjöd ständigt in mig i kökstältet för en kopp te eller bara för att umgås. Dessutom hade han fixat en soffa i huvudtältet där man kunde slappa rejält. En soffa på 4300m det är lyx. Dessutom kunde man ladda mobilen med hjälp av solpanelerna och USB uttagen.

Dagen efter besteg jag Bonete pa 5005m. Toppen ligger inom bekvämt avstånd från baslägret, därefter fixade Franco klätterskor och vi  bouldrade i utkanten av baslägret tills solen började gå ner.

Läkarkontrollen gick utmärkt morgonen där på och jag satte fart upp till nästa läger på 5000m.  Här träffade jag ett gäng från Tyskland som något år tidgare hade fått ett av sina tält söndertrasat av vind här i detta läger. Dessutom blev de av med en massa utrustning och var tvugna att avbryta. Ett annat gäng från USA tältade i ett nytt Hilleberg tält som de hade fått halvsponsrat i samma läger. Det var svårt att somna här då en kör av chilenska män aldrig slutade sjunga från sina tält.

Med mina nya erfarenheter beslöt jag mig att tälta mer avskilt i nästa läger 500 höjdmeter högre upp på berget. Men denna kväll var vinden starkare istället och förstörde skönhetssömnen.

Nästa läger skulle bli mitt högsta på 6000m. Blev förvånad av hur många tält som stod placerade i lägret.  Aktiviterna här uppe bestod av snösmältning, bokläsning, se på när folket kommer ner från toppen och tycka synd om de guidade grupperna som får nudlar serverat till middag, själv hade jag ett par frystorkade rätter att sluka för de sista målen innan toppen, aptiten på topp trots höjden vilket var ett riktigt bra tecken inför toppturen den kommande morgonen.

Camp Colera 6000m

Klockan fyra på morgonen var jag startklar. Då började jag gå själv ut från lägret. Jag trodde att det skulle vara många på väg uppåt vid den tiden men jag var ensam. Efter cirka en halv timme såg jag ljus högre upp, det visade sig senare vara argentiska bergssoldater som tradionsenligt besteg toppen. Han som gick först hade varit uppe på toppen tolv gånger, de hade startat i lägret under på 5500m några timmar tidigare.

Runt 6400m gick jag om gruppen av soldater. Deras framfart var för långsam. Jag körde på själv nu när solen hade lyst upp omgivningarna. Fast solen var fortsatt på andra sidan berget vilket gjorde mig än mer motiverad att nå sadeln för att få ta del av den värmande solen. Vägen var väl synlig och gick mest på hårdpackad snö och is. Kände mig stark och kunde nå toppen efter sex och en halvtimme från start. Härlig känsla, nytt höjdrekord samt bra väderförhållanden.

Summit of Aconcagua 6962m

Jag väntade på toppen tills nästa gäng kom upp, vilket tog en timme, en timme som passerade väldigt snabbt. Två chilenare kom upp och kunde hjälpa mig med min toppvideo. Vyerna från nästan 7000m var storslagna. Från sydsidan var ett grått oroväckande väder på ingång så jag vände blicken nedåt lägret och började trampa. Vandrade in i lägret med en känsla av seger. Ingen lade märke till mig då vädret höll på att bli sämre och nästan alla var i sina tält förrutom guiderna som satte upp tält för sina klienter som var på väg upp. Senare på kvällen nådde jag min tältplats i baslägret hos Mallku expeditions. I kökstältet firade en argentinsk grupp sina framgångar på berget, jag blev bjuden på en massa hamburgare och bjöd tillbaka genom ett par Budweiser som Falco hade rotat fram. Det var fest i vårat läger, en välförkänt sådan.

På berget Aconcagua, över baslägret ska man dumpa sin avföring i oranga påsar som sedan kontrolleras och dumpas i en tunna vilken hämtas av en helikopter. Helt klart ett måste med så många människor på berget. Lägrena på högre höjd är fyllda av toapapper med torkad/fryst avföring.

Basecamp Plaza de Mulas

Nöjd med mina åtta dagar på berget gick jag ut ur paken dagen efter. Utmarchen tar cirka åtta timmar. När jag insåg att jag kanske skulle missa klockan åtta bussen från Puente del Inca började jag springa med packningen, vid detta tillfälle åkte soldaterna som jag hade klättrat med förbi i sin militär lastbil. En av dom ropade Tim och jag undrar vad de tänkte igentligen om mig springandes längs med vägen med ryggsäck och stavar. Bussen hann jag med några minuters marginal, köpte öl samt chocklad och kunde se tillbaka på en till lyckad toppbestigning.

Vulkanen San Jose hittade jag på hemsidan summitpost.org där man kan lägga upp info om berg, samt läsa på om dessa. Många timmar har jag spenderat där, mellan mina arbetspass i Norge och letat efter intressanta mål i Anderna.

Vulkanen passade in i min planering, med sina 5830m, lätta tillgänglighet från Santiago samt otekniska vandring upp till toppen.

Efter att ha åkt tunnelbana tvärs över Santiago, tagit två bussar upp i Cajon de Maipo dalen samt liftat med en gruvlastbil befann jag mig strax utanför byn Lo Valdes på cirka 1900m. Därifrån var det vandring upp som gällde.

Entering the area of the volcano

Jag hann gå i några timmar första dagen innan kvällen närmade sig och jag slog läger mitt i Valle de la Engorda, som är en stor gräsplätt på 2500m med en massa hästar och getter som betar.

Campspot with nice views of Volcan San Jose

I Santiago hade jag fått tag i en karta över området, vilken jag följde till Refugio Plantat på 3100m. Huset är byggt av sten redan år 1937. Inuti hittar man några våningssängar, ett kök, bord samt några bänkar. Platsen är öppen för allmänheten och kändes som ett litet välbevarat museum.

Det var här uppe som jag träffade Nelson. Denna herre har klättrat chilenska berg och vulkaner sedan 60-talet, och sa saker som “Mountains are my life”, “My skin is like Ramses”, “If you are going to camp on the saddle please camp on the chilean side and toilet on the argentinian side” sista med glimten i ögat. Jag gillade gubben skarpt. Han använde sin isyxa som radioantenn och visade sig även vara kompis med Kurt Dimberger, välkänd höghöjdsklättrare som kanske är mest känd för att ha överlevt en långvarig storm högt på K2 där många omkom.

One chilean trekker, Nelson and one wannabe Nelson

Nelson stannade i refugion medan hans vänner från staden Talca gick högre upp på berget. Jag fick en hel del tips om rutten samt en kopia på Nelsons egna handritade karta över vulkanen. Jag gillar kartor och denna var något unikt som jag kommer att spara och förhoppningsvis rama in väl hemma i Sverige. Dessutom blev kartan min primära då den funkade mycket bättre än den jag hade köpt. Efter mina samtal med Nelson var det dax att påbörja klättringen högre upp på vulkanen, jag visste att Nelsons vänner befann sig på 4200m i läger ett och det blev mitt mål för dagen. Högre upp på vulkanen fick jag vandra genom snö och kunde följa fotavtrycken av vad jag förmodade var gänget från Talca.

Runt 19 tiden anslöt jag till första lägret och fick träffa gänget från Talca där alla är medlemmar i den lokala klättrar klubben: Tricahues club de montana Talca. Ett härligt gäng på 5 personer i olika åldrar och erfarenheter från bergen.

Jag fick ansluta till deras bestigning av vulkanen. Patricio hade varit uppe tidigare och visste vägen upp vilket underlättar och sparar tid. Tanken var att fortsätta under morgondagen till 4800m vilket fungerade för alla då alla mådde bra i lägret på 4200m. Studenten David snackade bra engelska och kunde hjälpa mig att kommunicera med resten av gänget.

Nästa morgon satte vi fart runt 10 tiden efter att solen hade klättrat upp på andra sidan vulkanen och skänkt den välbehövliga extra värmen för att kicka igång dagen.

Vandringen började med en korsning av ett penitentes fält, för att sedan övergå till brant stenröse under senare delen av dagen där vi fick vara försiktiga för att inte utlösa mindre stenras. Vi hittade även lite boulderproblem på runt 4500m vilket är den högsta bouldringen jag har gjort hittills på resan.

Crossing a penitentes field

Väl framme 4800m hittade vi ett par vindskydd i form av handgjorda mindre stenmurar av tidigare besökare. Detta blev vårat högsta läger. En stund senare hittade vi även vatten i anslutning till lägret efter att ha hackat bort ytterlagret av is. Resten av dagen vilade vi och lät våra kroppar anpassa sig till höjden.

Pablo enjoying the sunset views from our high camp

Talca gänget höll daglig kommunikation med Nelson via radiokommunikation och hade ett riktigt bra smeknamn för den erfarne gubben “Don Yeti”.

Nästa dag var det dax att toppa vulkanen.
Jag gick upp klockan 0300 lagade frukost (nudlar, kaffe). Klockan 0400 började gänget röra sig uppåt, vi gick sakta, många stopp och vilopauser. David stannade i högsta lägret eftersom han hade haft det tufft på höjden. Efter några timmar vände även Mauro och Patricio.  Medan jag, Pablo och Emanuel fortsatte mot toppen. Jag ökade tempot när gruppen splittrades och fick ett rejält försprång. Kände mig stark och körde på, dessutom hade jag varit på El Plomo bara några dagar innan och hade lite acklimatisering i kroppen fortfarande antog jag.

First sunlight arriving, always a welcome sight

Jag passerade sadeln som Nelson nämnde där gränsen med Argentina går och fortsatte upp till dubbelkratern där solen äntligen fick värma mina kalla tår och fingrar. Jag blev ganska förvirrad uppe på kanten av den första kratern, visste inte riktigt var den högsta punkten låg på vulkanen. Så för säkerhetsskull så gick jag runt hela dubbelkratern för att få med mig högsta punkten på vulkanen. Tog cirka en timme extra men det var det värt. I efterhand förstod jag att jag först hade toppat den chilenska toppen av vulkanen och senare den internationella toppen som gränsar mellan Argentina och Chile, det är även den högsta på 5830m. Utsiktsmässigt hade jag en kanon vy över grannberget Marmolejo som är jordens södraste 6000m plus berg, samt de imponerande djupa vulkan kratrarna. Stannade cirka 10 minuter på den internationella toppen, tog bilder, gps mätningar och slappade en del.

International summit of Volcan San Jose 5830m

Vägen ner slog huvudvärken till lite lätt antagligen av höjden, utmattning och vätskebrist. Träffade Pablo och Emanuel på väg ner och de var på väg direkt mot den internationella toppen.  Pablo talade om för mig att vara försiktig när jag gick nära vulkankratern,  vindarna var ganska starka. De grattade mig, jag önskade dom lycka till, pekade mot toppen och sa very close, very close.  Därefter många snabba höjdmeter ner till lägret där jag blev gratulerad av gänget och förklarade att de andra hade toppat förmodligen och befann sig cirka en timme bakom.

Lite sömn blev det innan jag började att packa ihop mitt läger och nerfärden till Nelson på 3100m. Vid det här laget hade Pablo och Emanuel också kommit tillbaks och alla var överens över att gå ner till Nelson under dagen.

Resten av gänget anslöt senare till Refugio Plantat där vi möttes igen på kvällen. Senare fick jag mota Tricahues klubblogga av skaparen själv Patricio, som ett minne, vilket var fantastiskt roligt. Fick även en chilensk signerad flagga av alla som var med på vulkanen.

Team Tricahues

Nästa morgon var det nyårsafton i Santiago. Jag tog mig in till staden för att uppleva folkfesten på den avspärrade paradgatan Bernard O Higgins, enorm folkfest på gatorna. Det gapades och gormades Che Che Che, Le Le Le Viva Chile med mycket krimskrams prylar som hattar, slipsar och andra föremål som utsmyckning för att fira in det nya året. Fortsättning följer.

Välkomna tillbaka till bloggen.

Bloggen har varit lite trött större delen av året men nu passar jag på att kicka igång maskineriet igen.

Jag sitter just nu på hostelet So Be i centrala Santiago Chile. Har befunnit mig i Chile strax över en vecka och bestigit berget El Plomo vilken är den högsta toppen man kan skymta från Santiago på en klar dag.

Jag kan börja med att sammanfatta mitt 2012 hittills:

Befann mig i Asien och klättrade klippa främst i Thailand från februari till april. Träffade Nino Jönsson i Manilla och tillsammans reste vi runt på ön Palavan i Filippinerna.

Därefter har jag jobbat ihop nya slantar i Norge som slitvarg på Tollpost Globe.

I sju månader har jag samlat på mig en stabil resekassa med hjälp av massa övertidstimmar som nu ska täcka mitt nästa äventyr i Sydamerika.

Den 14 december flög jag ner till Santiago, Chile där jag nu befinner mig.

Progression Tour:

Tanken är att cykla från Santiago till Bogota i Colombia. Kommer hålla mig mestadels till Anderna eftersom cyklingen är roligast i bergen och camping möjligheterna, både finare och fler.

Det nya inslaget på resan är alla turer jag kommer göra med ryggsäck, vandringsstavar och stegjärn som avstickare till ställen dit cykeln inte kan ta mig. Platser som topparna till några av jordens högsta berg och vulkaner utanför Asien.

Utöver bergen hoppas jag kunna få med mig någorlunda flytande spanska hem. Se platser som världens största salt öken i Bolivia, hänga på stranden, besöka städer som La Paz, Quito, Cuzco, Arequipa, Huaraz och Mendoza. Lära mig mer om urbefolkningen i Sydamerika, prova alla lokala kök, fira nyårsafton i Santiago och kanske lära mig dansa lite Salsa på sikt.

En sammanfattning av vad som har hänt hittills:

Blev förhörd i enskilt rum på flygplatsen i Atlanta. Mitt pass var tydligen “Code Red” eftersom jag har ett pakistanskt visum från förra resan. Fick frågor om min religion och om jag var medlem i någon terroristorganisation och så vidare. Lite lätt obekvämt men fick flyga vidare efter att myndigheterna insätt att jag inte var något hot mot dom. Ganska nöjd med att det inte var patrioten Jack Bauer eller liknande som förhörde mig. Ni som har sätt tvserien 24 förstår vad jag menar.

Väl framme i Santiago efter diverse förseningar, flygplansbyten och en resa på på cirka 34 timmar kunde jag äntligen se min cykelkartong igen i ett förfärligt skick, men cykeln klara sig fint.

På hostellet träffade jag Mauricio,  Jonatan och Jacquline från Sverige som gav mig en välbehövlig introduktionskurs till Chile.

Gjorde service på mina prylar och råkade pajja pumpen till mitt MSR expeditonskök. Som tur är fanns det en återförsäljare för MSR i Santiago och jag fick tag på en ny pump redan dagen efter.

El Plomo sätt fran Santiago

Cyklade 2500 höjdmeter upp till skidorten Valle Nevado som användes som utgångspunkt för att bestiga berget Cerro Plomo. Möttes i första läget av snöfall dimma och allt annat än önskvärt väder. Som sedan slog om till riktigt bra förhållanden högre upp på berget. Fick till och med hela berget för mig själv i cirka 23 timmar under tiden i sista lägret på 4150m och toppbestigningen. Bestigningen är oteknisk och jag gickhela vägen till toppen, stegjärn behövs för en kortare glaciär korsning på 5200m.

Jag undrade vem som hade orken att bygga ett riktigt välgjort vindskydd av sten precis innan glaciären på den höjden. Jag använde skyddet som vindskydd för att sätta på stegjärnen. Några dagar senare läste jag att det är en gammal Inkagrav där man hade hittat en Inka mumier på 50-talet och där satt jag och huttrade med mina stegjärn. Toppen var en liten platå med en nedblåst flaggstolpe som markerade högsta punkten antar jag. Det blåste kraftigt och det blev en snabbvisit samtidigt som huvudvärken kom smygandes. Jag hade varit allt för snabb upp. Huvudvärken släppte så småningom när jag kom ner till mitt high camp.

Toppen av El Plomo 5430m

Träffade ett schweiziskt par som skulle upp på bergen dagen efter, de hade ett liknande upplägg som jag och det kändes bra att höra eftersom Erica är bergsguide. Samma dag som jag hade varit uppe på toppen fortsatte jag ner till 3450m och tältade på en gräsplätt med utsikt över El Plomo, solen låg på så jag passade på att tvätta mig i den kalla glaciärforsen. Den kvällen mådde jag riktigt bra och kunde se tillbaka på en lyckad upplevelse i bergen. Min första topp i Anderna.

Härlig campingplats på 3450m

Misstag som måste elimineras till nästa gång:

Solskydd alltid på även när det är molnigt och smörja hela ansiktet. Sitter nu med röda fläckar lite varstans över ansiktet, så sjukt orutinerat gjort, nästan lite pinsamt.

Glöm inte att packa ner klass 4 solbrillor, i toppryggsäcken inför toppen, ta med helst två par. Om du inte vill sluta med brännskador på ögonhinnorna. Nu fanns det inte så mycket snö däruppe och jag gjorde större delen av toppturen innan solen gick upp. Inga problem med ögonen men likväl ett stort stort misstag som man inte får göra, om man vill se bergen man klättrar på i framtiden.

Feliz Navidad

Julafton firades på hostellet på chilenskt vis med middag efter tolvslaget samt kramar och gratulationer. Feliz Navidad med en härlig gemenskap och bordsbön innan maten är något jag kommer minnas starkare än den gången vi firade Julafton i ett slitet Betlehem. Fast allra bäst va det när man var sex år och öppnade tusen paket med leksaker, bättre än på den tiden blir det nog inte.

Nu närmast väntar en bestigning av Volcan San José på 5800m, och ett galet nyårsfirande i Santiago om jag hinner ner i tid från vulkanen.

Fler bilder finns under galleri.

Stort Tack till Henner Ruscher “Sportkauf” och Erik Hansson “Cykelhuset” för att ni ställer upp med eran tid och kunskap!

Ha det gott gänget!