För att komma åt Bonete Chico måste man lämna asfalten och tryggheten som trafiken alltid erbjuder.

Berget ligger i de allra södraste utkanterna av Puna platån som sträcker sig norrut och senare byter namn till Altiplano i Bolivia.

På summitpost.org kan man hitta information om hur man kommer åt topparna i området. Ofta är det svensken Janne Corax som har delat med sig av information utifrån hans egna erfarenheter. Tacksamt minst sagt.

Vi tar sikte på avfarten som ska ta oss till foten av berget.  Det är ett uppkört jeepspår som leder till världens högsta kratersjö, Caldera del Inca, även en stark kandidat till världens högsta sjö. Den ligger benägen på den imponerande höjden av 5300möh och den lockar turister som färdas hela vägen upp med jeepar.

Vi får leda cyklarna en del de första 20 kilometrarna som tar oss nästan till foten av berget. Stigningen var väldigt snäll och under dagen så gör vi cirka 350 höjdmeter. När stigningen började bli mer kännbar dumpade vi cyklarna, packade om till ryggsäckar och slog läger. Lars hade ett mindre bibliotek med sig och i Villa Union passade jag på att låna en av hans böcker om George Mallory, mannen som kanske var först på Mount Everest redan 1928. Böcker om bergsbestigning gör sig extra bra när man själv sitter i ett tält på 4750 möh.

Matförrådet består av pulvermos, tortellini, Cornflakes, fem burkar tonfisk, en burk bläckfisk! Ris, kryddor, kex, torkad frukt och på tok för lite godis. I början även en hel del bröd med majonäs. Om majonäsen är tillgänglig i olivsmak är det att föredra då det blir en riktig gourmet upplevelse i kombination med tonfisk samt pulvermoset.

Vandringen tar oss till den första glaciären med penitentes fält, en bit nedanför hittar vi det första vattnet.

Vi fortsätter upp på en mindre platå där vi slår läger på 5350m. Senare under dagen skiftar vädret från sol till lättare snöfall. När solen håller på att gå ner och lyser under molnen på tälten är det en vacker snöklädd omgivning som omringar oss, innan solen försvinner och temperaturen sjunker snabbt.

Camp 2 on 5350m.

En termometer hade varit på sin plats så att man hade kunnat skryta om vilka temperaturer man har fått uthärda under resan. Nu mäts temperaturen istället i tre olika nivåer beroende på hur vattnet ser ut i vattenflaskorna på morgonen. Helt och hållet is, is blandat med vatten, eller bara vatten är de tre nivåerna som jag brukar använda som någon form av referens för kylan.

Lars is checking our location during a break on the GPS.

Vi fortsätter högre upp och slår läger på 5900m som blir vårat högsta läger. Efter att ha satt upp tältet vänder vinden riktning och under natten ökar den dessutom rejält i styrka. Vestibulen blir insnöad och halva ingången till tältet är full av snö. Vi ställer in toppturen nästa morgon då vinden fortsätter att hålla igång med ett antal otrevliga sekundmetrar. Istället blir det en dag till på 5900m med bokläsning, matlagning och slappade. Jag vänder på tältet, så att jag slipper gräva mig ut igen ifall vinden ökar i styrka förstärker även mitt vindskydd av sten medan Lars känner sig säker i sitt Hilleberg expeditions tält som värkar klara av vindarna riktigt bra.

Highcamp at 5900m, the rute goes up behind the tent

Nästa natt blir lugnare så vi gör ett toppförsök med start kl 06. Vägen upp består mest av en vandring en brant sådan, tills vi når toppplatån där solen som vanligt brukar rädda mina tår från allt för många timmar av köld. På topplatån ser vi den högsta punkten av berget som befinner sig uppe på en toppyramid av snö och sten. Vissa sträckor av knädjup snö bromsar lätt framfarten men med toppen inom synhåll är motivationen på topp. Jag blir lite orolig för att vädret ska skifta och ökar tempot sista timmen. Vädret är dock på vår sida och bjuder på bra förhållanden.

Sista biten till toppen såg på håll ut att vara ganska brant men vi närmare syn så var även den sträckan helt okej att klättra med stavar.

Riktigt skönt att nå toppen efter tio dagar av önsketänkande på cykel och till fots. Dessutom kunde vi stå på toppen tillsammans av det 6759m höga berget. Norrut kunde vi se delar av området jag senare skulle besöka. Denna region av platån har den högsta koncentrationen av 6000m toppar i Anderna. Dess högsta punkt är också världens högsta vulkan som toppar ut på 6893m. Fast just i ögonblicket var jag mätt på berg, kyla och tonfisk. Jag behöver ladda om mellan turerna för att få tillbaka motivationen. Utan motivation som oftast kommer tillbaka efter några dagar på cykel är det svårt att toppa något överhuvudtaget. Höghöjdsbestigningar är oerhört mentalt. Man måste vara stark i hjärnan, starka ben behövs också men dom kommer på köpet av det förstnämnda så länge man avstår från att hyra in djur och människor som bär dina prylar för dig.

Me on the summit

Lars on the summit with mountain Veladero 6400m in the background

Lars fortsätter ner till Chile på en vacker väg som tar han ner hela vägen till havet. I brist på ett pass måste jag tillbaka till Villa Union där avstickaren till Bonete Chico blir fullbordad. En sidoutflykt på totalt 450km i sadeln, ytterliggare en massa kilometrar till fots samt en höjdskillnad av 5659m upp och ner, Villa Union – Bonete Chico – Villa Union.

High altitude trekking above 6000m is alot of hard work!

Nästa gång i bloggen besöker jag det där spännande området norr om Bonete Chico och spenderar sju dagar utan att se en människa.

On my way back I passed the Laguna Brava again this time in perfect conditions

Lars har skildrat våran tur på hans hemsida lostcyclist.com

The downhill back to Villa Union was a great scenic ride!

Det tar mycket tid att skriva bloggen. Tid är en begränsad resurs som jag värdesätter extra mycket på resande fot, där av den mindre frekventa uppdateringen av bloggen under denna resa. Dessutom kostar det mig ytterliggare cirka en tusenlapp om året att ha igång bloggen online.

Därför har jag satt upp en donations knapp till höger, högst upp på sidan. Om du gillar bloggen och den skapar någon form av värde för dig, fyll då gärna på mitt konto med valfritt belopp. Alla donationer uppskattas och kommer resultera i en mer frekvent uppdaterad blogg i framtiden.

Villa Union hade en skön småstads atmosfär som jag gillade. Semester känslan infann sig också med passande väder och en viss liten närvaro av turister i staden. Att det fanns turister i staden berodde mestadels på nationalparken Talampaya som lockar hit främst argentinare men också en och annan utlänning.

Statue on the central plaza of Villa Union

Väl på cykeln igen tog vägen mig upp tusen höjdmeter till passet Cuesta de Miranda som erbjuder vyer i starka röda blandat med gröna färger ner i nästa dalgång. Detta var även min första erfarenhet av att cykla väg 40, eller routa quarenta som den heter på spanska. En populär väg som många argentinare väljer att bila på under sina semester veckor.

Cuesta de Miranda on route 40

I och med att jag korsar passet så passerar jag även Famatina massivet. Cerro General Belgrano är högsta punkten i kedjan strax över 6000m. Det har varit ett nöje att nästan ha cyklat runt detta snöklädda enorma massiv. Planerade även en toppbestigning men ställde in på grund av min tid. Jag hinner inte med allt jag vill göra och måste plocka ut guldkornen. Lösningen är helt enkelt att ignorera det som känns mindre taggande och inte fokusera för mycket på att mitt flyg går den nionde augusti från Bogota.

Vägen tog mig ner till den gamla gruvstaden Chilecito som sitter inne på en  imponerande linbana för att frakta fynden från gruvorna i bergen. Banans högsts stopp är på 4600m! Idag är hela projektet avslutat och finns kvar mest som ett minnesmärke.

Hostel in Chilecito

Mitt nya pass skulle anlända till Cordoba vilken dag som helst, så jag tog en buss dit och väntade in passet. Spenderade dagarna med att inomhusklättra och vandra runt i Argentinas näst största stad. Passet var försenat så jag fick spendera en hel vecka i staden innan jag tog bussen tillbaka till cykeln i Chilecito med färskt pass i näven. Cyklingen fortsatte norrut. Vinodlingar och små gröna byar var ett visuellt underhållande inslag som bidrog till en stark sommarkänsla. Folket i Argentina är ett annat positivt inslag, trots vissa barriärer i kommunikationen är de hjälpsamma, glada, hejar och bjuder på vindruvor. Jag gillar dom.

La Puna och hur jag lämnade civilisationen.

Några dagar senare anländer jag till Fiambala, sista utposten av civilisation innan La Puna, höghöjdsplatån som jag hade tänkt att besöka med hjälp av min ryggsäck. Först besökte jag Jonson Reynoso, personen i byn som har en hel del erfarenhet och kunskaper om området. Dessutom organiserar han de flesta jeepturer till alla basläger där uppe. Han hade en bil som skulle upp om tre dagar för att hämta ner tre amerikaner som hade bestigit en topp i området. Så jag bestämde mig snabbt och cyklade samt puttade upp cykeln till 4300m under två dagar för att acklimatisera mig. Därefter blev jag hämtad under den tredje morgonen med jeep som körde mig sista biten upp till 5300m. Vi hade kommit överens ungefär vart jag skulle tälta så att chaffören skulle kunna hitta mig på morgonen. Jeepen anlände som en väckarklocka ungefär klockan sex på morgonen. Snabbt packade jag ihop lägret i ett blåsigt mörker, satte mig i Toyota Hiluxen och kunde följa hur soluppgången satte ljus på några av Andernas högsta toppar. Det blev väldigt många höjdmeter under bara några dagar men det funkade fint. Resan i det motordrivna fordonet tog fem och en halvtimme, ibland fick vi gå ut och lägga ut stenar på vägen så att jeepen inte skulle fastna i vattendrag eller gyttja.

Amerikanerna blev hämtade efter sin lyckade bestigning av Walter Penk den nionde högsta toppen i Sydamerika, på samma ställe blev jag avsläppt och cykeln följde med ner till byn igen. Ett bra upplägg då jag slipper oroa mig för att lämna cykeln någonstans på berget. Jeepen åkte iväg och min plan av vad jag skulle hitta på här uppe var fortfarande under utformning. Jag stannade resten av dagen där jag hade blivit avsläppt, slog upp mitt tält och fick känna på Punans starka vindar för första gången. Vinden är en av de största utmaningarna i detta sterila, kalla, höghöjdslandskap.

Nu börjar delen av min avstickare som Reinhold Messner kallar för “the only art of adventuring” Nämligen konsten att överleva utanför civilisationens ramverk. Aldrig förr har jag varit så långt från civilisationen som nu. Det tar två till tre dagar av konstant vandrande för att komma tillbaka till närmaste trafikerade väg. Ett solo äventyr med ingen som helst kommunikation med omvärlden. Dessutom ville jag upp på världens näst högsta topp utanför Asien. Jag hade placerat mig själv i en plats där misstag straffas med amputerade tår, eller värre, eftersom inga andra expeditioner fanns i området under tiden jag var där.

Första dagen gjorde jag så lite som möjligt för att låta kroppen komma in i 5000m plus. Bestämde mig för att bestiga Walter Penk den nionde högsta toppen i Sydamerika, det skulle bli ett bra test inför Ojos del Salado. Vinden är ganska jävlig under dagen. Ibland drog den förbi och slet ut tältpinnar upp i luften som landade flera meter bort. Jag fixade till den minimala vindmuren med några centimeter i höjd och grävde ner alla tältpinnar med stora stenblock.

Till min underhålling har jag tagit med Micheal Ohears självbiografi. Mannen i filmen The Blind Side. Har ni inte sätt den så se den eftersom den bygger på riktiga händelser och är riktigt bra.

Dagen efter vill jag upp ett par hundra höjdmeter till high campet. För ytterligare acklimatisering och komma närmare toppen. Jag har en del GPS punkter att gå efter så navigeringen borde inte vara några problem trodde jag. Vinden sätter dit mig också. Den tog min tältpåse, som jag försökte jaga ikapp utan vidare resultat, kanske hade det gått i löparskor, med en Usain Bolts kapacitet på havsnivå.

Vinden här skiftar i styrka hela tiden så det är väldigt lätt att få sig en halvgo överaskning. Senare under dagen går jag fel, men hittar ett bra läger på 5750m. Ett enormt stenblock är perfekt som skydd för stenras och vind. Rinnande glaciär vatten i närheten. Ryggsäcken brutalt tung under dagen. Från lägret kan jag nå toppen av Walter Penk under en dag och komma tillbaka igen innan solen går ner. Nästa dag gör jag en acklimatiserings tur som kan bli ett toppförsök om kroppen inte protesterar. Jag har aldrig ökat så mycket i höjd så snabbt så hade ingen aning om hur kroppen skulle reagera. Efter att ha gått uppför i en timme bestämde jag mig att fortsätta mot toppen, trots en sen start runt 10 tiden. Vädret var bra, vinden hade vid detta laget blivit en del av vardagen. Inga spår att följa, jag navigerar med min smartphone för att hitta en bra väg mot toppen. Vid ett tillfälle får jag korsa ett snöfält som tar en hel del tid det ligger väldigt högt på berget dessutom.

Summit panorama of Walter Penk 6658m

När jag når topplatån så är det ganska svårt att hitta högsta punkten eftersom den består av en massa stenrösen som alla är ungefär lika höga. Jonson hade sagt till mig att den riktiga toppen skulle ligga bakom de första stenrösena, så jag passerar ett par rösen för att komma åt vad jag tror mig vara den riktiga toppen. Rejäla vyer över Ojos massivet. Foto stund i den kraftiga vinden. Sedan fortsatt vandring nedåt i rask takt för att hinna tillbaka innan solen försvinner.

När jag ser min tältplats från distans ser det även ut som att det är flera tält i närheten. Jag blir glad men samtidigt slår det mig, jag har ju för fan använt den näst bästa tältplatsen som min toalett. Vilket förfärligt första intryck det skulle vara. Så jag hoppades istället på att det inte var tält jag såg. Det visade sig vara fallet och jag kunde andas ut. Jag hann ner innan solen försvann. Ett rejält mål av pulvermos med majonäs, tabasco och tonfisk utsökt.

Nästa dag handlade om att ta mig så nära Ojos del Salado som möjligt för att göra ett toppförsök dagen därpå. Jag todde att jag skulle se människor denna dag eftersom Ojos är världens högsta vulkan borde den vara ett populärt objekt för höghöjdsvandrare men icke. Ingen i baslägret eller högre upp på berget. De flesta klättrar hellre från den chilenska sidan då man har möjligheten att utnyttja tre refugios som erbjuder skydd inomhus. På eftermiddagen hittar jag ett stenblock som fungerar perfekt som ett vindskydd, en liten stenmur fanns även redan i ett okej skick. Jag byggde på ytterliggare med 20-30cm. Konsten att bygga en bra stenmur, det är sånt man lär sig här om man vill sova gott om natten utan att få en tältduk i ansiktet. Inte riktigt Inka klass tyvärr, på mina byggen. Den stora stenen fungerade även perfekt för lite kvälls bouldring och ett styrkepass för armarna.

Dagen efter var det dax. Jag tror jag startade runt sex tiden på morgonen. Två och en halvtimme innan solen drar igång värmen. Det är kallt men inte samma kyla jag fick känna på Aconcagua. Högre upp får jag korsa en hel del djupsnö, gick fel och fick snö upp till midjan, vände och hittade en bättre väg med snö upp till knäna på sina extrema ställen. Vidare blev det riktigt brant över en massa mindre stenblock. Jag fäste vandringsstavarna på ryggsäcken och klättrade med händerna upp för riktigt lätt klippklättring. Huvudvärken kom mot slutet och vädret var blåsigt som vanligt. Sista biten var tuff, tuffare än på Aconcagua av någon anledning, kanske var det kylan och vinden.

Att nå toppen fick mig att skrika rakt ut, mycket känslor, bra sådana. Tänk er en fotbollspelare som har gjort ett viktigt mål ungefär så såg det ut.  Världens högsta vulkan har två toppar. Jag hade nått den argentinska men kunde inte nå den chilenska som är en halv meter högre. Man måste först klättra ner och sedan upp cirka 15 meter. Men det blåste för mycket när jag försökte ta mig ner, det var för farligt.

Argentinian summit with the chilean just behind.

Jag fick nöja mig med den argentinska. Jag började undra om jag kunde säga att jag hade klättrat det högsta berget i Chile när jag bara hade stått på den argentinska toppen? Idag kan ni läsa min text i loggboken på toppen av den chilenska sidan. Men jag hade ingen aning om att detta skulle ske när jag stod där på “fel topp”. Där och då var jag inte helt nöjd med att lämna den högsta toppen oklättrad. Vägen ner går fort, i tältet gör jag en massa te och mer pulvermos med tonfisk sen är det bara att decka.

Highcamp on 5900m

Nästa dag kände jag mig nöjd med mina två bestigningar i området och blev allt mer sugen på den enorma pizzan som serveras på restaurang Roma i Fiambala. Vägen ut skulle bli lång. Den tog nästan tre dagar av vandring bland annat genom ett område av cirka 19 kilometer av öken utan vatten där jag nästan stukade foten. Med tung packning, konstant vandring på stenar är det lätt att trampa snett. Fick sett mycket vicunas på väg ner och i första vattenkällan där vattnet kom upp ur marken fanns det ett par ankor. Detta var på 4200m.

Ojos del Salado (6893m) seen from Portezuelo negro 5500m

Looking at the other direction from the same spot.

First water source in 19 kilometers.

On my way out.

Leaving the snow covered giants behind.

Jag grävde ner en massa ris och pasta. Benen var slitna de sista två dagarna. Vädret var bra och jag kunde under tredje dagen komma ut ur dalen som öppnade upp sig i en mycket större dal där jag visste att asfaltsvägen som leder till Chile i ena riktningen och Fiambala i den andra inte var långt borta. Jag väntar på lift i över 30 minuter. Ett härligt engelsktalande argentinskt par plockar upp mig, de är på en rejäl roadtrip genom Argentina. Martin och Cecilia är de första människorna jag ser och pratar med efter åtta dagar av isolering. Det var en lättnad att vara tillbaka i samhället igen.

Men det skulle bara vara i en och en halv dag eftersom jag träffade Malli Mastan Babu. En indisk klättrare som bland annat har haft världsrekordet för snabbaste seven summits. Han gav mig ett erbjudande jag inte kunde tacka nej till.

Fortsättning följer.

Efter allt för många dagars väntande på det nya visakortet blev jag för rastlös. Trots en fantastiskt rolig tid i Mendoza med massa nya vänner galna Argentinska fotbollsderbyn och en minnesvärd lunch med Anneli Wester. Svenska tjejen som tältar på toppen av berg och blev årets äventyrare förra året.Hon är i Argentina för att tälta på toppen av Cerro Plata samt skriva på sin kommande bok.

Boca Juniors vs River Plate a South American super classico

Via facebook har jag koll på vart Lars Bengtsson (lostcyclist) befinner sig. Han är i Villa Union, sista riktiga utposten innan Puna de Atacama världens tredje högsta högplatå och ett ställe jag länge velat besöka. Efter ett snabbt snack med Lars bestämmer jag mig för att lifta ikapp och slå följe upp på platån för att göra ett toppförsök på Bonete Chico tillsammans. Det fjärde högsta berget i Sydamerika. Lars har tidigare bland annat klättrat oklättrade toppar i västra Kina och har rutin från många svårcyklade platser på jorden.

En och en halv dag senare kunde jag möta upp Lars i Villa Union cirka 600km norr om Mendoza. Nånting i mig tar alltid emot när det kommer till att lifta. Att rita den sammanhängande sträckan på en världskarta är beroendeframkallande. Men denna gång gör jag ett undantag. Jag måste prioritera vad som är roligast och i detta fall var det solklart för mig. Toppen av Bonete eller ganska alldagliga 600km genom argentisk landsbyggd. Dessutom i sällskap med Sveriges mest inspirerande långfärdscyklist.

Jag mötte upp Lars i den trevliga småstaden Villa Union där vi handlade mat för 14 dagar, en dragkedja fixades till skaljackan samt en sista pizza slukning innan vi började trampa höjdmeter. Första dagens cykling var ganska platt men erbjöd vyer över Famatina massivet där högsta toppen når upp till 6250m. Detta är även den högsta toppen i Sydamerika som inte tillhör samma kedja som Anderna.

Dag två nådde vi byn Vinchina lagom till lunch. Lars var orolig för att få punktering på hans nya lokala bakdäck, men istället var det mitt nya schwalbe däck som lite otippat gav vika för en tagg.

Vichinia är sista byn med Minimercados där man kan hitta grundläggande basvaror samt sista utpost för gratis wifi vilket vi utnyttjade till fullo då vi fick vänta in personen som skulle stämpla ut Lars från Argentina då han tänkt korsa till Chile efter Bonete bestigningen. För min egen del gällde det att hålla mig i Argentina eftersom jag fortsatt var passlös.

Vi stötte på två Argentinska cyklister som också var påväg mot Anderna. De hade lättare packning och fick 20 liter vatten levererat med bil på utsatta ställen längs med högplatån. Medan vi höll oss till planen som är att vi bär allt själva i klassisk stil.

Natural triangle on the route to Jague

Sent på kvällen anländer vi till sista bebodda utposten, byn Alto Jague på 1900m. Likheterna med en by i Sudan är slående. Vägen är för dålig för att cykla på så vi tvingas att putta cyklarna på huvudvägen genom byn, en annan likhet är lerhusen som kantar vägen.

Vi fick tälta gratis vid turistregistrerings byggnaden och på morgonen fann vi även en mindre affär där vi köpte på oss godsaker som ost och korv.

Hädanefter väntar en jätteklättring till 4300m. Under kvällen slår vi läger på en gräsplätt på cirka 3300m och upptäcker att vattnet som rinner ner från berget är extremt salt. Som tur är har vi någon liter finvatten kvar och klarar oss på det. Grusvägen fortsätter att klättra dagen efter i en spännande slingrig dalgång.

Vi trodde först att refugion El Penon hade spolats bort ihop med det utlovade röret från berget som leverar sötvatten. Detta skulle isåfall vara en mindre katastrof för vårat projekt då detta är sista utposten för drickbart vatten. Lars kollar gpsen och ser att vi fortfarande har några höjdmeter att klättra till refugion och jag ser några Vicunas högre upp i dalen, vi fortsätter och når snart röret med vattnet samt stenbyggnaden som är byggd redan unden 1800-talet. Dessa byggnader är utsatta lite varstans längs med platån och användes förr som skydd för det extrema vädret som kan härja på punan.

Tydligen så fraktade man förr boskap till Chile längs med dessa vägar. En av hedarna ligger fortfarande kvar längs med Refugio Laguna Brava och man kan skåda hans rester likt en halvöppen grav utanför refugion!

Vi fyllde upp våra vatten reserver vid El Penon på en höjd av 3600m. 16 liter vatten mer exakt vardera. Nästa gång vi kommer att ha tillgång till vatten är nedanför Bonete Chicos glaciärer på cirka 5000, där av den extrema mängden vätska. Vägen fortsätter i brant stigning och vi tvingades att putta de väl lastade cyklarna uppför på slitna grusvägar.

Refugio El Penon

Vatten mängden är rekord för både mig och Lars, aldrig förr har vi lastat så mycket vatten på cyklarna. Det går knappt att lyfta dom, utöver vattnet har vi mat hamstrat för två veckor vardera, samt utrustning för att klättra 6000m plus.

Ju högre vi kommer ju mer hoppar vi av cyklarna och går i cirka fem kilometer i timmen. Gilermo en av argentinana slår följe och gör samma sak som vi. Medan hans kompanjon “raketen” Dario är långt långt före.

Aldrig förr har jag puttat cykeln så mycket uppför ett pass. Vi passerar jeepar fyllda av turister och guider som är påväg ner från passet eftersom vädret skiftar från solsken till mörkare moln. En bil stannade och guiden gav oss rekommendationer att vända till El Penon bara 2,5 km från toppen av passet. Vi fortsätte uppåt och når toppen av passet precis innan de mörka molnen hinner ikapp. Känslan att komma upp till Portezuelo de Laguna Brava “passet” va helt enorm, nu kunde vi cykla igen och vyerna byttes ut. Vi hade tagit oss upp på platån med ett oväder i hälarna.

Looking down from Portezuelo de Laguna Brava

Grusvägen gick upp och ner tills vi nådde raksträckan längs med sjön Laguna Brava som inte såg så imponerande ut som jag trodde att den skulle vara. Ett väder som sköt hagel från himlen bidrog inte direkt till wow känslan man hade hoppats på. Vi skyndade oss runt sjön för att ta skydd i Refugio Laguna Brava som erbjöd ett välbehövligt skydd från vädret. Vädret klarnade upp på kvällen så vi slog upp tälten utanför medan de argentinska cyklisterna övernattade i refugion.

Efter 12 kilometer längs med vägen nästa dag anlände vi till nästa refugio. Det är även här som vi ska svänga av huvudvägen mot Bonete Chico som vi kan skymta längre norrut på platån. Vädret såg ut att skifta så vi avaktade med att röra oss från refugion. Dessutom hade argentinarna välsignat oss med 11 liter vatten som de inte behövde påväg mot Chile.

Gilermo, Lars and Dario with Bonete Chico in the clouds

Det är nog första gången jag festar på vatten. Men det var den känslan man hade då denna resurs är så oerhört värdefull här uppe. Vi avaktade med vädret som var svårt att läsa. Till slut beslutade vi oss för att stanna dagen ut vid Refugio Veladero och gå på en tur upp för kullarna bakom stenbyggnaden.

Kullar som planar ut på 4600-4500m med utsikt över toppar på 6000m plus. Inga träd i sikte bara en steril platå i bruna nyanser med snöklädd dekorering på topparna.

South Puna the Atacama seen from 4600m

Tälten slår vi upp inne i refugion medan duggregnet härjar lätt utanför.

Nästa dag kommer vi lämna huvudleden och ge oss ut i vildmarken på riktigt.

Fortsättning följer.

Inlägget och bilderna är skapade genom min smartphone Samsung galaxy S3, eftersom jag för tillfället inte har en kamera “elektronik i Argentina är dyrt och urvalet är väldigt begränsat” och reser utan laptop denna gång för att spara vikt. Kommer att inhandla kamera i La Paz antagligen.

Lars Bengtssons blogg: lostcyclist.com