Vulkanen San Jose hittade jag på hemsidan summitpost.org där man kan lägga upp info om berg, samt läsa på om dessa. Många timmar har jag spenderat där, mellan mina arbetspass i Norge och letat efter intressanta mål i Anderna.

Vulkanen passade in i min planering, med sina 5830m, lätta tillgänglighet från Santiago samt otekniska vandring upp till toppen.

Efter att ha åkt tunnelbana tvärs över Santiago, tagit två bussar upp i Cajon de Maipo dalen samt liftat med en gruvlastbil befann jag mig strax utanför byn Lo Valdes på cirka 1900m. Därifrån var det vandring upp som gällde.

 

Entering the area of the volcano

 

Jag hann gå i några timmar första dagen innan kvällen närmade sig och jag slog läger mitt i Valle de la Engorda, som är en stor gräsplätt på 2500m med en massa hästar och getter som betar.

 

Campspot with nice views of Volcan San Jose

I Santiago hade jag fått tag i en karta över området, vilken jag följde till Refugio Plantat på 3100m. Huset är byggt av sten redan år 1937. Inuti hittar man några våningssängar, ett kök, bord samt några bänkar. Platsen är öppen för allmänheten och kändes som ett litet välbevarat museum.

Det var här uppe som jag träffade Nelson. Denna herre har klättrat chilenska berg och vulkaner sedan 60-talet, och sa saker som “Mountains are my life”, “My skin is like Ramses”, “If you are going to camp on the saddle please camp on the chilean side and toilet on the argentinian side” sista med glimten i ögat. Jag gillade gubben skarpt. Han använde sin isyxa som radioantenn och visade sig även vara kompis med Kurt Dimberger, välkänd höghöjdsklättrare som kanske är mest känd för att ha överlevt en långvarig storm högt på K2 där många omkom.

 

One chilean trekker, Nelson and one wannabe Nelson

 

Nelson stannade i refugion medan hans vänner från staden Talca gick högre upp på berget. Jag fick en hel del tips om rutten samt en kopia på Nelsons egna handritade karta över vulkanen. Jag gillar kartor och denna var något unikt som jag kommer att spara och förhoppningsvis rama in väl hemma i Sverige. Dessutom blev kartan min primära då den funkade mycket bättre än den jag hade köpt. Efter mina samtal med Nelson var det dax att påbörja klättringen högre upp på vulkanen, jag visste att Nelsons vänner befann sig på 4200m i läger ett och det blev mitt mål för dagen. Högre upp på vulkanen fick jag vandra genom snö och kunde följa fotavtrycken av vad jag förmodade var gänget från Talca.

Runt 19 tiden anslöt jag till första lägret och fick träffa gänget från Talca där alla är medlemmar i den lokala klättrar klubben: Tricahues club de montana Talca. Ett härligt gäng på 5 personer i olika åldrar och erfarenheter från bergen.

Jag fick ansluta till deras bestigning av vulkanen. Patricio hade varit uppe tidigare och visste vägen upp vilket underlättar och sparar tid. Tanken var att fortsätta under morgondagen till 4800m vilket fungerade för alla då alla mådde bra i lägret på 4200m. Studenten David snackade bra engelska och kunde hjälpa mig att kommunicera med resten av gänget.

Nästa morgon satte vi fart runt 10 tiden efter att solen hade klättrat upp på andra sidan vulkanen och skänkt den välbehövliga extra värmen för att kicka igång dagen.

Vandringen började med en korsning av ett penitentes fält, för att sedan övergå till brant stenröse under senare delen av dagen där vi fick vara försiktiga för att inte utlösa mindre stenras. Vi hittade även lite boulderproblem på runt 4500m vilket är den högsta bouldringen jag har gjort hittills på resan.

 

Crossing a penitentes field

Väl framme 4800m hittade vi ett par vindskydd i form av handgjorda mindre stenmurar av tidigare besökare. Detta blev vårat högsta läger. En stund senare hittade vi även vatten i anslutning till lägret efter att ha hackat bort ytterlagret av is. Resten av dagen vilade vi och lät våra kroppar anpassa sig till höjden.

 

Pablo enjoying the sunset views from our high camp

Talca gänget höll daglig kommunikation med Nelson via radiokommunikation och hade ett riktigt bra smeknamn för den erfarne gubben “Don Yeti”.

Nästa dag var det dax att toppa vulkanen.
Jag gick upp klockan 0300 lagade frukost (nudlar, kaffe). Klockan 0400 började gänget röra sig uppåt, vi gick sakta, många stopp och vilopauser. David stannade i högsta lägret eftersom han hade haft det tufft på höjden. Efter några timmar vände även Mauro och Patricio.  Medan jag, Pablo och Emanuel fortsatte mot toppen. Jag ökade tempot när gruppen splittrades och fick ett rejält försprång. Kände mig stark och körde på, dessutom hade jag varit på El Plomo bara några dagar innan och hade lite acklimatisering i kroppen fortfarande antog jag.

 

First sunlight arriving, always a welcome sight

Jag passerade sadeln som Nelson nämnde där gränsen med Argentina går och fortsatte upp till dubbelkratern där solen äntligen fick värma mina kalla tår och fingrar. Jag blev ganska förvirrad uppe på kanten av den första kratern, visste inte riktigt var den högsta punkten låg på vulkanen. Så för säkerhetsskull så gick jag runt hela dubbelkratern för att få med mig högsta punkten på vulkanen. Tog cirka en timme extra men det var det värt. I efterhand förstod jag att jag först hade toppat den chilenska toppen av vulkanen och senare den internationella toppen som gränsar mellan Argentina och Chile, det är även den högsta på 5830m. Utsiktsmässigt hade jag en kanon vy över grannberget Marmolejo som är jordens södraste 6000m plus berg, samt de imponerande djupa vulkan kratrarna. Stannade cirka 10 minuter på den internationella toppen, tog bilder, gps mätningar och slappade en del.

 

International summit of Volcan San Jose 5830m

Vägen ner slog huvudvärken till lite lätt antagligen av höjden, utmattning och vätskebrist. Träffade Pablo och Emanuel på väg ner och de var på väg direkt mot den internationella toppen.  Pablo talade om för mig att vara försiktig när jag gick nära vulkankratern,  vindarna var ganska starka. De grattade mig, jag önskade dom lycka till, pekade mot toppen och sa very close, very close.  Därefter många snabba höjdmeter ner till lägret där jag blev gratulerad av gänget och förklarade att de andra hade toppat förmodligen och befann sig cirka en timme bakom.

Lite sömn blev det innan jag började att packa ihop mitt läger och nerfärden till Nelson på 3100m. Vid det här laget hade Pablo och Emanuel också kommit tillbaks och alla var överens över att gå ner till Nelson under dagen.

Resten av gänget anslöt senare till Refugio Plantat där vi möttes igen på kvällen. Senare fick jag mota Tricahues klubblogga av skaparen själv Patricio, som ett minne, vilket var fantastiskt roligt. Fick även en chilensk signerad flagga av alla som var med på vulkanen.

 

Team Tricahues

Nästa morgon var det nyårsafton i Santiago. Jag tog mig in till staden för att uppleva folkfesten på den avspärrade paradgatan Bernard O Higgins, enorm folkfest på gatorna. Det gapades och gormades Che Che Che, Le Le Le Viva Chile med mycket krimskrams prylar som hattar, slipsar och andra föremål som utsmyckning för att fira in det nya året. Fortsättning följer.