Min resa mot Aconcagua började lite halvstressigt då jag höll på att missa bussen och sprang runt på bussterminalen kors och tvärs med min enorma ryggsäck packad för att bestiga ett 7000m berg.

Bussen skulle gå kl 10 på morgonen, jag hade precis betalat och men missuppfattat nummret på plattformen. Svettig i värmen får jag syn på en buss med den rätta benämningen på skylten “Las Cuevas”, bussen hade redan lämnat plattformen och var på väg ut från terminalen när jag sprang framför, viftade med ena handen och hoppade ombord. Nöjd med bedriften då nästa buss avgick flera timmar senare.

Tidigare på morgonen hade jag lämnat in mina papper för ansökan till permiten och fått igenom den på ett smidigt sätt.

Därefter inhandlades bröd och färska matvaror för de första dagarna på berget.

Sedan taxi till bussterminalen och sista sekunden rushen på terminalen.

Bussen tog mig upp i samma dalgång som jag hade cyklat nerför från Chile och släppte mig precis utanför parkingången.

Jag fick checkat in och kunde närmare fyra på kvällen äntligen börja vandra upp till första lägret Confluencia på 3400m.

Backpack around 30 kilos on the way in to basecamp

Läkarkontroll väntade och jag fick klartecken att fortsätta till Plaza de Mulas dagen efter när läkaren sätt min syresättning i blodet. Plaza de Mulas är ett stort basläger på 4300m. Ett av de största i världen eftersom Aconcagua är så oerhört populärt att klättra. Det är ett extremt välutvecklat berg i den mening att det är anpassat för en bekväm resa till toppen. Mulor, höghöjdsbärare, guider, restauranger, internet och ett hotel strax utanför baslägret. Allt är tillrättalagt så att du kan ska nå toppen så länge plånboken är fylld av dollarsedlar.

Jag fick känna på detta så fort jag tänkte slå upp tältet i baslägret tydligen skulle det kosta mig 10 dollar natten för en tältplats, tillgång till vatten och toalett. Baslägret är uppdelat i olika områden där varje företag har sitt område.

Efter att ha vandrat i åtta och en halv timme till baslägret och få en surkärring som med en hemsk energi förmedlade vad jag skulle betala kändes ungefär som jag hade förväntat mig att ett kommersiellt berg skulle kunna se ut. Jag har trots allt sätt det tidigare på peak Lenin. Dock va mottagandet helt annorlunda där då jag anlände med min polare cheriffen, som jag hade tagit ett glas vodka med kvällen innan. Vi fick serverat för oss ett smörgåsbord av kött, bröd och vodkaflaskor. Inget tillstånd behövdes och alla behandlade mig med stor respekt trots att jag saknade tillstånd att befinna mig i området. Jag tror att det gick åt cirka fem flaskor vodka under våran mottagning i baslägret, enorma mängder kött och en och annan dollarsedel placerades i “rätt” händer. Rysk-sovietisk relationsdynamik, korruption, status och makt. Mitt framför näsan på mig.

Jag önskar att jag hade en cheriffkompis för varje komersiellt berg där ute.

Jag fick istället nöja mig med företaget Mallku expeditions som erbjöd, gratis tältplats och vatten men toaletten skulle jag pröjsa för om jag inte valde deras muleservice påväg ner från berget. Då skulle utedasset vara gratis också. Utöver detta visade det sig att folket som jobbade för Mallku va extremt bra människor att ha att göra med. Falco managern för lägret bjöd ständigt in mig i kökstältet för en kopp te eller bara för att umgås. Dessutom hade han fixat en soffa i huvudtältet där man kunde slappa rejält. En soffa på 4300m det är lyx. Dessutom kunde man ladda mobilen med hjälp av solpanelerna och USB uttagen.

Dagen efter besteg jag Bonete pa 5005m. Toppen ligger inom bekvämt avstånd från baslägret, därefter fixade Franco klätterskor och vi  bouldrade i utkanten av baslägret tills solen började gå ner.

Läkarkontrollen gick utmärkt morgonen där på och jag satte fart upp till nästa läger på 5000m.  Här träffade jag ett gäng från Tyskland som något år tidgare hade fått ett av sina tält söndertrasat av vind här i detta läger. Dessutom blev de av med en massa utrustning och var tvugna att avbryta. Ett annat gäng från USA tältade i ett nytt Hilleberg tält som de hade fått halvsponsrat i samma läger. Det var svårt att somna här då en kör av chilenska män aldrig slutade sjunga från sina tält.

Med mina nya erfarenheter beslöt jag mig att tälta mer avskilt i nästa läger 500 höjdmeter högre upp på berget. Men denna kväll var vinden starkare istället och förstörde skönhetssömnen.

Nästa läger skulle bli mitt högsta på 6000m. Blev förvånad av hur många tält som stod placerade i lägret.  Aktiviterna här uppe bestod av snösmältning, bokläsning, se på när folket kommer ner från toppen och tycka synd om de guidade grupperna som får nudlar serverat till middag, själv hade jag ett par frystorkade rätter att sluka för de sista målen innan toppen, aptiten på topp trots höjden vilket var ett riktigt bra tecken inför toppturen den kommande morgonen.

Camp Colera 6000m

Klockan fyra på morgonen var jag startklar. Då började jag gå själv ut från lägret. Jag trodde att det skulle vara många på väg uppåt vid den tiden men jag var ensam. Efter cirka en halv timme såg jag ljus högre upp, det visade sig senare vara argentiska bergssoldater som tradionsenligt besteg toppen. Han som gick först hade varit uppe på toppen tolv gånger, de hade startat i lägret under på 5500m några timmar tidigare.

Runt 6400m gick jag om gruppen av soldater. Deras framfart var för långsam. Jag körde på själv nu när solen hade lyst upp omgivningarna. Fast solen var fortsatt på andra sidan berget vilket gjorde mig än mer motiverad att nå sadeln för att få ta del av den värmande solen. Vägen var väl synlig och gick mest på hårdpackad snö och is. Kände mig stark och kunde nå toppen efter sex och en halvtimme från start. Härlig känsla, nytt höjdrekord samt bra väderförhållanden.

Summit of Aconcagua 6962m

Jag väntade på toppen tills nästa gäng kom upp, vilket tog en timme, en timme som passerade väldigt snabbt. Två chilenare kom upp och kunde hjälpa mig med min toppvideo. Vyerna från nästan 7000m var storslagna. Från sydsidan var ett grått oroväckande väder på ingång så jag vände blicken nedåt lägret och började trampa. Vandrade in i lägret med en känsla av seger. Ingen lade märke till mig då vädret höll på att bli sämre och nästan alla var i sina tält förrutom guiderna som satte upp tält för sina klienter som var på väg upp. Senare på kvällen nådde jag min tältplats i baslägret hos Mallku expeditions. I kökstältet firade en argentinsk grupp sina framgångar på berget, jag blev bjuden på en massa hamburgare och bjöd tillbaka genom ett par Budweiser som Falco hade rotat fram. Det var fest i vårat läger, en välförkänt sådan.

På berget Aconcagua, över baslägret ska man dumpa sin avföring i oranga påsar som sedan kontrolleras och dumpas i en tunna vilken hämtas av en helikopter. Helt klart ett måste med så många människor på berget. Lägrena på högre höjd är fyllda av toapapper med torkad/fryst avföring.

Basecamp Plaza de Mulas

Nöjd med mina åtta dagar på berget gick jag ut ur paken dagen efter. Utmarchen tar cirka åtta timmar. När jag insåg att jag kanske skulle missa klockan åtta bussen från Puente del Inca började jag springa med packningen, vid detta tillfälle åkte soldaterna som jag hade klättrat med förbi i sin militär lastbil. En av dom ropade Tim och jag undrar vad de tänkte igentligen om mig springandes längs med vägen med ryggsäck och stavar. Bussen hann jag med några minuters marginal, köpte öl samt chocklad och kunde se tillbaka på en till lyckad toppbestigning.