En härlig känsla infinner sig när allt är klart och man kan börja trampa ut ur sin första stad. Jag har lyckats få ihop det igen med ekonomi, utrustning och livet för att kunna göra det här. Från vision till verklighet, för tredje gången påbörjar jag en långresa med cykel.

 

Rutinen, traditionen, hjärnan kan alla svar per automatik för resandet med cykel. Det nya sitter istället i avstickarna till bergen utan cykel samt i världsdelen Sydamerika, här är jag färsk som en nyvurpen kycklig på vingliga ben.

 

Jag tar sikte mot staden Los Andes och börjar trampa ut ur Santiago. Hamnar så småningom på en motorväg där vägrenen är stor och bra men passerar oroväckande många skyltar som kommunicerar cykelförbjuden. De sitter på varje påfart. En annan skylt som oftast dyker upp i samma sammanhang är den som kommunicerar förbud för häst och vagn på leden. Vägtullen passeras utan problem med ett leende från båda håll, men blir tillslut stoppad innan en tunnel. Den ansvarige gubben gör time-out tecknet till mig. Tunneln såg oroväckande tajt ut med 10cm vägren och båda färdriktningarna i samma tunnel. Jag lyssnar på han. Gubben vill köra mig i tunneln på flaket av hans pickup och det köpte jag. De smala tunnlar jag har cyklat brukar generera en hel del otrevliga känslor av rädsla om de är trafikerade eftersom det blir skrämmande lite utrymme att manövrera cykeln på.

Att cykla varje meter är inte så relevant.

Rullar ner till gröna, vackra småstaden Los Andes precis vid foten av Anderna. Tältar första natten i en camping, varmdusch välkomnat efter en varmdag i lågländerna.

Nästa dag påbörjar jag min första korsning av Anderna längs vad som är huvudtransportleden mellan Chile och Argentina. Detta innebär en del bussar och lastbilar. Klättrar 2000 höjdmeter under dagen och slår läger utanför skidorten Potrillo där jag får tillstånd att tälta precis vid sjön som erbjuder förstaklassens utsikt innan solen lägger sig.

 

View for the morning coffe, Potrillo

 

Den fina asfalten fortsätter ytterliggare ett tag tills den smiter ifrån mig in i en tunnel. Vid denna tunnel finns även en grusväg som går till toppen av Paso Los Libertadores. Passet ligger pa 3800m och är en turistattraktion från den argentiska sidan med en staty på Jesus och massvis av turistbussar på toppen. Lite oväntat med all den circus på toppen då jag bara hade två bilar som körde förbi mig på väg ner från passet under de sista timmarna uppför.

 

A real pass, on the way up to Paso Los Libertadores

 

Grusvägen klättrar 600m till toppen av passet i perfekta serpentinsvängar. Tredje dagen på cykeln och jag står på ett 3800m pass, intensiv start med tanke på att jag knappt rört en cykel senaste året.

 

On top of the pass together with lots of tourists. Attention boost, well atleast for my bicycle.

 

Passerar Aconcagua nationalpark på väg ner. Suget infinner sig, jag vill upp på Sydamerikas högsta berg, vilket äventyr det kommer vara. Aconcagua ser helt enormt ut från vägen. Nerförsbacken tar mig till gränsstationen där jag slösar en hel del tid i köer för att slutligen bli instämplad i Argentina. Stannar för kvällen i byn Polvaderas som har passerat sitt bästa före datum. Byns järnvägsstation er sedan cirka 30 år nerlagd och huserar numera samhällets elverk. Det var strax här utanför som jag träffade Ceasar han tyckte min campingplats var för utsatt, så jag följde han till verket där jag slog upp tältet. Eftersom min spanska inte är helt hundra, slog vi på tvn och följde dakar rallyt som just nu befann sig i Pisco, Peru. Cykeln låste vi in i kraftverket.

Dagen efter passerades Uspallata, en mindre oas i den torra omgivningen som har utvecklats på senare tid till ett litet turistcenter. Här träffade jag Lars, en holländsk cyklist. Vi började snacka och slog följe mot lågländerna. I sommar byn Portrerrillos tog vi in pa campingen som var utrustad med en simbasäng, riktigt gott i sommarvärmen. Campingkulturen i Argentina är utbredd och jag ser framemot fler campingar framöver framförallt om poolen ingår.

Jag visste sedan innan att Lars Bengtsson var i trakterna utanför Mendoza. Vi hade snackat en del innan om att cykla eller klättra ihop. Så jag tog sikte mot svenskgänget som befann sig i Cordon del Plata massivet. Utöver Lars så var även Dennis Svärd och Anneli Wester i området.

Deesutom passade högsta toppen Cerro Plata (5960m) bra som uppvärmning inför Aconcagua. Jag fick träffat svenskarna i området samt bestigit toppen jag ville göra. Tidsmässigt spenderade jag bara 4 dagar i området, medan Anneli skulle i bästa Anneli stil campa på toppen av Cerro Plata vilket hon lyckades med. Lars och Dennis skulle upp på allt av intresse och stannade cirka två veckor i området. De lyckades bestiga en massa toppar under tiden och ni kan läsa mer om det äventyret på lostcyclist.com.

 

Cerro Plata summit 5960m with my next goal Aconcagua in the backround.

 

Fick skjuts ner till Portrerillos av en intressant kanadensare som driver en vingård utanför Mendoza. Mendoza regionen står for 70 procent av allt vin som produceras i Argentina. Välsmakligt är det också, mina ganska bristfälliga vinkunskaper har fått en ganska välbehövlig uppdatering i detta argentiska vinmecka.

I Mendoza pabörjade jag arbetet med att fixa tillstånd till Aconcagua med en gång. Som tur var bodde jag på ett hostel som även har ett företag på berget. Fixar man tillstånd utan företagsstempel i papprerna blir det cirka 1200kr dyrare av oklara anledningar.

Nästa dag fick jag mina ansöknings papper stämplade av Campo Base, men jag fick inte ut några pengar på mitt norska konto till att betala permiten. Kortet hade blivit spärrat, och jag tror banken gjorde det eftersom de inte trodde att det var jag som ville ta ut pengar i Argentina av någon anledning. Fick ett nytt visakort skickat till Svergie från Nordea Norge.

Jag fick senare veta av Nordea att kortet hade kunnat spärras upp, men det kanske folket som skickade ett nytt visakort inte visste, jag vet inte. Hade jag spärrat upp kortet iställlet för att beställa ett nytt hade det sparat mig minst sju dagar som jag hade kunnat cykla norr.

Pengar till den grymt dyra Aconcagua permiten fick jag låna av fantastiska Solidad på Campo Base. Så dagen efter kunde jag pröjsa och sticka upp i bergen innan acklimatiseringen började att släppa.

Hade dock ett litet hinder till att fixa innan avfärd mot berget.

Fick mitt pass, kamera, och lite forexvalutor stulet pa hostellet. Mitt under packningen av ryggsäcken inför turen. Vi kikade på övervakningskamerorna och såg en kvinna som inte bodde pa hostellet som gick runt i rummen och stoppade saker i bhn. Polisanmälan gjordes samma natt och den använde jag för att kunna få min permit till Aconcagua dagen efter.

Jag föredrar en sådan här storm trots allt istället for en “riktig” storm på berget. Efter att ha snackat med Anneli Wester som var med om en orkan på Aconcagua för några år sedan. Så är  jag ganska glad att jag slapp vara med om något liknande på berget.

Mer om bestigningen av Aconcagua nästa gång.

Som sagt jag är en kyckling i Sydamerika, den rutinerade bär sina viktigaste prylar eller låser in dom. Alla bilder från Santiago till Mendoza borta så jag lägger upp några från mobilen.

 

Never in my life before have I spent a halv fortune, so much time and energy to get a permit to experience nature.