Jag är tillbaka i Pokhara igen efter att ha genomfört Annapurna circuit, en av världens mest kända och storslagna vandringsleder på cykel. Mer om detta senare. Igår såg jag filmen Seven years in Tibet, en klassiker och kom på att jag har ett litet guldägg liggandes på lager för er. Ett inlägg som har sparats till ett mer passande tillfälle. Av olika anledningar har jag avaktat med att publicera detta inlägg, varav den främsta anledningen är att undvika uppmärksamhet från Kinas enorma internet kontroll. Inlägget handlar om våran korta tid i Tibbe då jag, Emanuel och Loretta cyklade genom fantastiska landskap i en del av världen där utländska cyklister inte är välkomna men inhemska är, hur sjukt är inte det? Vad sägs som att stänga av Lappland för alla utlänningar? I vilket fall är jag nu i efterhand glad att vistelsen blev kortvarig tack vare en felsväng i nattmörkret.
Tibbe är numera en turistpräglad plats och något överhypad av cyklister, inte för naturupplevelsen men kanske för kulturen som tappar mer och mer av sitt värde för varje turist som besöker området och för varje tibetan som överger sitt traditionella liv för att övergå till en mer vinstdrivande livsstil och överger sin traditionella identitet för att mjölka turister.
Inlägget börjar i norra Yunnan våran första provins i Kina där den tibetanska kulturen sakta börjar närvara:
Andra cykeldagen efter att vi lämnat Shangri-La drabbades Manne av något som totalt slukade all hans energi, som tur var befann vi oss i början av en 22km lång nerforsbacke, som går hela vagen ner till Yangzedalen. Vi hittade en gästvänlig restaurang och ett billigt hotel på vägen ner där Manne kunde vila ut under dagen. Inne på restaurangen fanns en stor bild på Lhasa, Tibbes heligaste och viktigaste stad. Många nyfikna människor längs med vägen undrar om det är dit vi är på väg, och de flesta värkar inte veta att vi inte får cykla dit.
Emanuel is having a hard time suffering from stomach problems, sometimes life on the road is hard even if the views are great.
Jag hade gärna cyklat till Lhasa och ursprungsplanen till denna resa var att cykla genom Tibbe, genom Lhasa hela vägen till Kashgar i västra Kina, men eftersom provinsen har varit väldigt stängd för utlänningar som vill resa på egen hand sedan kravallerna 2008, har jag allt mer givit upp tanken. Ända fram tills nu, vi börjar leka med tanken att prova på en visit. Vi är ju trots allt väldigt nära och man kan alltid se hur langt man kommer innan man blir utslängd. Varat största problem är att ta sig runt staden Markham som är ökänd för sitt taskiga, hårda och bötfällande beteende mot turister. Många har blivit bötfällda här och tillbaka skickade enligt Loretta som är påläst på området och planerade redan förra året att göra en visit men valde att avbryta.
Downhill time!!!
Vi kikar på våra kartor och tror oss ha hittat en bakdörr in i Tibbe, en liten, liten väg, som vi bestämmer oss att prova när avfarten närmar sig. Men först har vi ett trippel pass över 4000 meter att se fram emot. Det är en långklättring på cirka 60km uppför på vägar som är under vägarbete, kineserna slutar aldrig att bygga, förbättra, försämra den naturliga omgivningen med sina vägar. Antar att de ska ha ett tack för sina fina asfalterade vägar i vackra Yunnan hittills.
Old lady in an old village
Nästa stora höjdpunkt var Meili Snow Mountain som är Yunnans högsta berg och vilken trevligt mäktig syn detta berg var att beskåda nästan helt molnfritt dessutom. Tack för vädret, och tack för vädret generellt hittills som har varit kanon, alla större pass har vi passerat utan att missa utsikten, tack Buddah för vädret vi uppskattar det.
En lång lång nerförsbacke tog oss ner till Mekong dalen. Vägen med nummer 214 är inte under konstruktion här utan erbjuder lätta platta kilometrar längs med floden.
Vi hittade vad vi trodde var våran köksväg in i provinsen. Svängde av och började cykla/vandra med cyklarna upp för den enormt branta grusvägen som vi trodde skulle vara våran nyckel in. Men efter att ha slitit många timmar upp för cirka 600 höjdmeter insåg vi att vägen tog slut i en mysig by, inget större äventyr denna gång. Vi fick iallafall en fin campingplats med utsikt över Mekong.
The road that we thought was our way in to Tibbe
Dagen efter cyklar vi förbi en obemannad vaktpost med vägbom, och senare på dagen cyklar vi in i den nya provinsen. En båge över vägen markerar gränsen och en introduktions skylt berättar för oss på engelska att vi befinner oss på ny mark. “Tibbe” är igentligen inte mycket mer än formella gränslinjer, befolkningen och kulturen är utspridd på en mycket större yta än i själva provinsen, cirka 50 procent av det tibetanska folkets land ligger utanför gränslinjerna i angränsande kinesiska provinser som Sichuan, Yunnan och Qinghai samt i andra länder som Indien och Nepal. Efter några kilometer väljer vi att invänta mörker eftersom första bevakade vägbommen närmar sig och vi vill helst slippa allt som har att göra med gränspolis och PSB som ansvarar för att utlänningar inte befinner sig i närheten av Lhasa på egen hand. Med guide och påkostade tillstånd går det bra. Antar att Kina kan finansiera underhållsarbetet på sitt asfalterade vägnätvärk i provinsen med pengar genererade av tillstånd, och andra avgifter västerlänningar utsätts för på gott och ont.
The jeep tourists absolutly love taking pictures with Emanuel must be the swedish viking beard.
Ytterliggare anledning till att vi inte får besöka Tibbe på egen hand är att Kina inte gillar inte den mediabild vi i väst har skapat av landet där av restriktioner för västerlänningar så att mindre filmer läcker ut på youtube som kan bygga på denna bild. Den unga generationen av kineser har precis som i Iran förändring i åtanke och detta kommer att resultera i förändring på sikt i form av ett öppnare “Tibbe” för oss ikke kineser. Jag vet, jag är optimist.
Amazing natural lines
En av mina favorit hemsidor www.stormkorp.se fick mig att öppna upp ögonen för denna plats på jorden, jag gick på gymnasiet och spenderade datalektionerna till att läsa på om den mer spännande värld som beskrevs på Janne Coraxs hemsida.
Klockan är 01.30 och vi har spenderat mer än 8 timmar väntandes på denna tidpunkt. Då vi börjar cykla i skydd av mörkret mot våran första bevakade checkpoint i Yaning, vi antar att vakten kommer att sova och det kommer att bli en smidig genomfart. Så blir inte fallet, hundar skäller över hela den mindre staden, det är relativt upplyst längs med vägen i den mest centrala delen och vi passerar först en obevakad checkpoint och tätt inpå en bevakad, vakten som sitter i en upplyst vaktpost hör våra cyklar susa förbi, Manne som kommer tätt efter mig och Loretta får höra ett hojtande stopp! Vi cyklar vidare det blir uppförsbacke, vi trampar på för fullt, ett sådant där rus man upplever när man behöver mer energi, eller är i en utsatt situation. Vi ser ljus och ljud komma mot oss från checkpointen nedanför, Loretta säger till mig att svänga av vägen vi gör så allihopa och gömmer oss snabbt i diket bakom några buskar, hjärtat bankar på för fullt hos samtliga färd kamrater, två motorcyklar passerar oss, vi vet inte om de jagade oss eller om det var nyfikna lokala bybor. Vi väntar 20 minuter i diket, en av motorcyklarna har passerat oss igen åt andra hållet. Vi cyklar vidare och passerar ytterliggare en checkpoint och vi får en strålkastare rakt i fejjan men den är obevakad. Jag nämner att detta är iallafall bra mycket mer spännande än att jobba nattskift på Tollpost, om man inte lossar Voss det är alltid en överraskning. Voss är en container som kan innebära hårt kneg med tunga lyft eller i bästa fall trevlig natt lossning med truck. Hoppas att gänget på Tollpost får snälla Voss i framtiden och att möbelföretaget Kleppe konkar. Kleppe är källan till allt slit med sina fel staplingar.
Efter några kilometer hittar vi en avtagsväg, cyklar upp en bit och somnar trötta i våra sovsäckar.
Vi vaknar upp tidigt, efter en ganska kort natts sömn, lagar nudlar och just nudlar är det som gäller här, i de få affärer som finns längs med vägen finns det inte så mycket mer att välja på än nudlar, kex och läsk. Vi påbörjar en klättring längs med Mekong, Manne är svag på energi, det går långsamt. Gruppen borde vara glad, vi nådde vårat första mål, men stämningen är sådär kanske berodde det på att vi var mitt i en lång lång uppförsbacke, eller för lite sömn, jag vet inte. Ett gäng turistande kineser passerar och vill ha tusen fotografier med oss på vilket är helt okej om vi får ta ett på dom vilket vi får. En polisbil passerar Manne och undrar om han skall till Lhasa han svarar nej, och polisen låter oss vara, kanske trodde polisen att turen var organiserad, tack Buddah. Vägen leder oss upp för ett riktigt vackert 4200m pass. Utsikten kan man inte klaga på, inte heller på cyklingen i Tibet som erbjuder tomma fina asfalterade vägar med grym utsikt och en befolkning som är trevlig. Vi hittar en helt okej tältplats brevid en böne stupa, på ganska bra avstånd från vägen.
Celebrating reaching the top of a pass after a long, long climb!
På morgonen får vi besök av en äldre herre och en flicka i sexårsåldern som går några varv runt bönestupan. Den lilla charmiga tjejen är nyfiken på oss och försöker prata med oss helt utan någon rädsla. Jag bjuder på kex, hon delar kexen med mig, Loretta bjuder på nötter flickan ger Loretta sitt munandningsskydd. Flickan hjälper oss att packa ihop våra saker och vill provcykla. Som tack för hjälpen får hon en bläckpenna och några papper att rita på. Tibetanskt charmtroll.
Maybe she will grow up to be a tibetan bike tourist?
Vi cyklar genom en ganska bred dal på cirka 3500möh. Jakar hjälper bönderna att skörda jorden här. Vi träffar en kinesisk resande motorcyklist som pratar engelska och berättar för oss att i Markham “much police and military”. Vi svarar okej thank you we better hide then. Vilket vi gör för att cykla förbi under natten istället mer exakt kl 0300. Här gör vi tabben att vi missar våran avfart i Markham på gott och ont, vi hade kanske åkt fast kanske hade vi klarat oss vem vet vad Tibbe hade kunnat bjuda på, i värsta fall böter, i bästa fall ytterliggare äventyr och cykling i Tibbes höghöjdslandskap. Vi slapp i vart fall checkpoints. Våran väg ledde oss mer och mer åt felhåll ut ur landet och vi insåg ganska snart att vi är på väg 318 mot Batang, vilket vi ganska snart köpte, man ska inte pusha flytet för långt, allt har gått vår väg hittills. Vi åt frukost vid en affär i första morgonljuset, vad vi inte insåg förrän efter frukost var att precis brevid affären låg ett Army manegement area, oops, bättre att hålla sig på avstånd från allt officiellt här. Vägen ledde oss ner genom en trång dalgång hela vägen ner till Yangze som bildar gräns mellan Sichuan och Tibbe. Loretta som cyklade före ser vi har klarat sig utan att bli stoppad över bron ut ur Tibbe, vi cyklar förbi en halvt nersänkt vägbom någon skriker stopp och vevar åt oss, vi vinkar och ler, cyklar på över bron utan att jäkta. Inget sker vi cyklar av bron vidare genom en checkpoint fler poliser som vinkar att vi ska stanna vi kör samma procedur igen och det funkar fint, skämtandes över hur likt Norge detta är, folk som slappar på sina jobb. Stämningen på topp, tack för tre fina dagar i på denna intressanta plats Buddah, och tack för inbjudan Dalai Lama.
Walking in the hills outside of Markham.
Vad vi fick erfara istället i västra Sichuan, och på Qinghaiplatån var kanske än mer intressant än i självaste Tibbe, eftersom de tibetanska folken sträcker sig långt utanför gränsen för deras autonoma provins. Turist jeeparna försvann, det samma gjorde de kinesiska cyklisterna, vi fick ett mer genuint Tibbe helt för oss själva att korsa på smågrusvägar i bergen där folken inte gör sig till för att bjuda västerlänningar på en uppvisning. Hur bevarar man något så äkta och av ett så högt kulturhistoriskt värde? Är det möjligt i ett vinstorienterat Kina? Hur bevarar man en traditionell indentitet som består av en harmonisk livstil och helt krockar med den vinstdrivande världen runtomring? Hur egoistiskt är det av mig att besöka sådana platser när jag nu pratar om att bevara samhällen?
Remote settlement in western Sichuan
Den västerländska vinstdrivande och materialistiska livsstilen är numera standard i större delen av Kina och sprider sig snabbare än någonsin genom landet, mobiltelefoner, tv apparater och nya vägar håller på att utplåna något som är mycket mer värdefullt nämligen den lokala identiteten och livsstilen. Därför känns det som att öppna en skattkista varje gång jag får se något som kommer att försvinna inom en snar framtid.
Invited in north western Sichuan
Ha det bra gänget, ses snart i Göteborg och Oslo.
Efter att ha cyklat ut ur indiska Himalaya massivet vill jag dela med mig av en berättlese baserad på bilder.
Den hektiska indiska trafiken tillbaka, folk tutar konstant, öronproppar är mitt verktyg mot detta. Jag cyklade de resterande 100km till Rishikesh där jag träffade Julian igen och imorgon bär det av mot Nepal och Pokhara där jag hoppas kunna cykla runt Annapurna berget 8050möh.
Sista dagen i Islamabad spenderade jag med Emad som bjöd in mig att bo hos honom i en av stadens finare delar. Han har en härlig familj och jag blev bortskämd med gästvänlighet. Dagen därpå påbörjades färden ner till Lahore på den hektiskt trafikerade och bebodda Grand Trunk Road..
Mitt pass befinner sig i Indiska ambassaden men jag antog att det skulle gå bra att ta sig ner till Lahore utan giltig legitimation. Vid ett tillfälle blev jag stoppad vid en checkpoint där jag fick stanna i 20 minuter för att få tillåtelse att fortsätta utan pass, jag har mitt kvitto från ambassaden som bevis och det fungerade tillräckligt bra som bevis, även om regelboken säger att man måste ha giltig legitimation när man reser genom landet. Men polisen i Pakistan är suveräna och ser det hela från mitt perspektiv.
Vid ett annat tillfälle ville jag sova över på en polisstation eftersom vägen är bebodd och inga hotell finns i närheten. Eftersom jag inte hade giltig legitimation blev detta mycket svårt men polischefen fixade så att jag kunde spendera natten hemma hos hans bror som bodde i byn brevid vilket jag tacksamt tackade ja till.
Folket längs med vägen nyfikna, ställer mycket frågor när de passerar mig på motorcyklar. De vill de veta var jag kommer från och vart jag är på väg. Sista cykeldagen till Lahore är den 14 augusti vilket också är datumet för Pakistans självständighet då de blev av med det Brittiska styret år 1947. Detta firas med den pakistanska flaggan synlig på de många motorcykelkaravanerna som passerar under dagen. Jag deltar med två små flaggor på styret av cykeln och ropar Pakistan Zindabad ut i folkmassorna.
Visiting what supposed to be the largest bicycle maket in Asia together with Shahid
I Lahore ringer jag Shahid och blir escorterad till hans hem där hans familj, bjuder på lunch och visar en enorm gästfrihet jag blir väldigt bra behandlad och får en guidad tur av staden, vi besöker bland annat asiens största cykelmarknad där nya bromsklossar inhandlas. Vidare besöker vi några av stadens finaste hotell och den välkända mosken Bad Shahi som i solnedgången erbjuder en mäktig visuell upplevelse.
Visiting Bad Shahi Mosque in Lahore
Shahids vän Fayyaz Khan är rektor på Brittish Grammar School och bjuder in mig till skolan för att ta några foton och jag får ta emot skolans sköld som en gåva samt en ekonomisk sponsring, stort tack för detta Brittish Grammar School. Tyvärr hade skolan sommar stängt så jag kunde inte bjuda eleverna på en föreläsning.
Efter detta var det dax att ta bussen tillbaka till Islamabad för att plocka upp mitt indiska visum samt hälsa på Emad en sista gång. Jag plockar ut mitt färdiga indiska visum med en giltighetstid på två månader, helnöjd tar jag den fyra timmar långa bussfärden tillbaka till Lahore där Shahid möter upp mig och kör mig rakt till Macdonalds för att bjuda på några Big Mac´s. Jag blir behandlad som en familjemedlem i Lahore, Shahids fru lagar mat och tvättar mina kläder.
Bortskämd av all gästfrihet tvingas jag lämna Pakistan eftersom mitt visum redan har passerat sista giltighetsdag och jag har stannat i Pakistan tre dagar längre än vad mitt visum tillåter. Men Pakistan är hjärtats land inte lagarnas. I tullen blir jag stoppad och får väcka det sovande högsta hönset som nyvaken stirrar på mig i sin uniform med många statusfyllda symboler på. Jag förklarar orsaken till att jag har stannat i landet utöver min tillåtna vistelse tid. Faktum är att mitt pass var i indiska ambassaden under den sista giltighetsdagen. Detta eftersom indierna firade sin självständighets dag och ambassaden var stängd under några dagar. Slänger även in lite fina ord om min vistelse i Pakistan och alla trevliga situationer jag har fått erfara med myndigheter och lokalbefolkning, och givetvis kommer jag inte göra samma misstag under min nästa vistelse i landet. Ett misstag som kan leda till två dagars fängelse i värsta fall. Men som sagt Pakistan är Pakistan och chefen accepterar min förklaring och beodrar sina underodnade att stämpla ut mig ur landet utan några böter eller konsekvenser, det bästa möjliga scenariot som jag kunde förutspå inträffade, tack Almighty Allah för din medvärkan i detta.
Efter ytterliggare en timme på indiska sidan med överfyllda lokaler, papper att fylla i och trängsel, kunde jag avnjuta min första King Fisher öl och Chicken Masala i Indien. Har en mindre konflikt med mig själv om min stora passion för indiska kycklingrätter och sättet som man ser dessa djur behandlas och transporteras i lastbilar. Som tur är erbjuder det indiska köket ett stort sortiment av vegitariskarätter som smakar likväl fantastiskt.
I staden Amritsar spenderar jag första kvällen i Indien, tidigt på morgonen gör jag ett obligatoriskt besök i The Golden Temple, som är Sikhernas heligaste religösa plats. Enligt Lonely Planet en av de vackraste byggnaderna i Indien.
Golden Temple Amritsar
Efter detta satte jag fart norrut tillbaka till Himalaya, ett frenetiskt trampande för att slippa den galna trafiken i lågländerna och den enorma värmen som slukar min energi. Under kvällen cyklar jag in i Jammu & Kashmir provinsen som stoltserar med en enorm militär närvaro, området ger ett intryck av occupation med militär närvaro i varje by. Men området är tryggt för tillfället och turisterna har börjat komma tillbaka till denna vackra del av världen.
Uppförsbackarna tillbaka när jag når Himalayas yttersta tåspetsar, en berg och dalbana genom vacker terräng leder mig till staden Udampur där jag får vittna en Hinduistisk festival i full gång med ett släptåg av lastbilar fulla av människor som firar födelsedagen av någon jag har glömt namnet pa.
Taking a photo with some Punjabi Sikh tourists
En 40 kilometer lång uppförsbacke leder mig upp till Patnitop på 2024möh där luften är sval och hotellen står vackert placerade på bergslutningen. Vägen fortfarande väldig trafikerad min ide om ett mindre trafikerat norra Indien gick åt skogen. Lastbilarna passerar mig konstant och omkörningarna är farliga på denna huvudled som förbinder Jammu & Kashmir med resten av landet.
Den muslimska närvaron ökar ju närmare kashmirdalen cykeln leder mig. I byn Ramsu där jag hade tänkt spendera natten besöker jag polisstationen där polisbefälet berättar för mig att jag är deras gäst och i samma ögonblick inser jag att han är muslim. Efter att ha besökt 14 muslimska länder är det lättare att relatera till muslimer än den hinduistiska befolkningen, som jag knappt har någon erfarenhet av. Middag serveras och en säng görs i ordning.
Kashmir valley
Dagen därpå når jag Jawahar Tunnel som är en mörk, ganska trång 2500m lång tunnel. Med en tunnel för varje färdriktning som är precis tillräckligt stor för lastbilarna att passera stänger militären ner tunneln för den envise cyklisten som vill cykla varje meter. Väl på andra sidan möts jag av Kashmirdalen som öppnar upp sig precis efter tunneln. På kvällen når jag Srinagar där jag bodde på en vacker husbåt i Jhelum floden.
Här träffade jag Julian som cyklar från London till södra Indien och vidare till Japan. Vi träffades första gången i Kashgar, China och kommer nu att cykla tillsammans till våran nästa destination som är Leh i den buddisktiska delen av Himalayamassivet i norra Indien. En distans på 430km genom höga pass och vackra dalgångar.
Dal Lake Srinagar
Vägen till Leh påbörjades längs med den vackra sjön Dal Lake som lockar turister att bo på de många husbåtarna i vattnet. Vi lämnar Kashmir dalen och cyklar upp i en grön dalgång som leder oss upp till det 3700m höga Zoji La pass. På väg upp ser vi det indiska militära special förbandet White Devils träna klippklättring i kängor. Klätterlederna många i området. Vi stöter på ruggigt regn väder på väg upp till passet och en äldre cyklist från Australien kommer cyklandes från andra hållet. Väl uppe på passet är regnet borta och vi får ta del av militära monument som berättar om kriget som utspelade sig här i området år 1949 då pakistanierna tog sig över passen men blev tillbaka pressade av den indiska armen som återtog området.
Landskapet förändras från granklädda berg till en mer torr och steril miljö med grönska längs med vattendragen och byarna. En härlig förändring som talar om för oss att vi nu befinner oss uppe på Himalayas högländer.
New landscapes on altitude
Utanför den den mindre staden Drass ser vi de första kvarlämningarna från den tibetanska kulturen, som från och med nu eskalerar i sin närvaro. Vi träffar även några bybor med ursprung från Balti folket som huvudsakligen bor på andra sidan av “line of control” som separerar Pakistans Baltistan från indiens Jammu & Kashmir samt Ladakh. När jag gjorde min resa genom Baltistan cirka 1 månad sedan befann jag mig endast 50km från vägen jag nu cyklar i Indien. Det pågår en aktivism från båda sidor av gränsen i syfte att öppna upp gränspassagen mellan Pakistan och Indien i närheten av Kargil för att starta handel samt för att släktingar ska på ett enkelt sätt se varandra igen.
Muslim Balti people in village close to Kargil
Dalgången från staden Kargil tar oss upp till byn Mulbekh där vi får se det första Buddistiska klostret hänga högt ovanför oss på en klippa. Vi är båda glada att se en förändring i kulturen framförallt Julian som har spenderar många månader i den muslimska kulturen, förändringen gör oss mer vakna till att upptäcka något nytt i våran omgivning. Efter att ha klättrat passet Namika La tar vi oss ner i nästa dalgång där vi träffar en grupp kvinnor från Ladakh på en resa sponsrad av den indiska militären som tar ett socialt ansvar. Dessa kvinnor har fått se en stor del av norra Indien, bland annat Dharamsala där Dalai Lama lever i exil.
Ladakhi women on a big journey around north India
Den högsta punkten på vägen mellan Srinagar och Leh är det 4100m höga Fotu La där vi kan skåda böneflaggor på toppen. En påminnelse att vi numera är i buddistiska Ladakh. Serpentinvägarna erbjuder fina nerförsbackar från passet mestadels i nyasfalterat skick. Vägen mellan Srinagar och Leh är under konstruktion men cirka 70% av vägen är asfalterad eller klar resterande vägförhållanden varierar mellan sämsta klassens grusväg till helt okej gammal ojämn asfalt.
Fotula Top 4100m
Under den långa nerförsbacken till Indus dalen trampar vi förbi den vackra byn Lamayuru som stolserar med ett vackert kloster eller Gompa som det också kallas, vi gör ett besök mitt under en buddistisk bönecermoni som vi observerar tillsammans med ett gäng andra västerländska och indiska turister. En väldig märklig upplevelse inträffar när vi vandrar runt klosterkomplexet när en till synes äldre buddistisk högst religös kvinna börjar slänga ur sig ord som “bom bom”. Vi inser snart att hon är prostituerad och det hela är väldigt surealistisk när vi ser henne gå runt och spinna de buddistiska bönehjulen. Kanske har vi hamnat i Lamayurus red light district vem vet.
The Gompa in Lamayuru
Vägen ner till Indusdalen följer en brant dalgång som också kallas för Moon valley eftersom stenformationerna unika här med intressanta färger och former.
Vi hittar ett område för atrificiell trädplantering där vi också slår läger för kvällen, Julian är en mästare på att laga curry, och jag har agerat assistent under varje kvällsmåltid för att få en större inblick i den indiska curryns tillagningsmetodik.
Nästa dag når vi Indusdalen som jag får återse en andra gång under min Himalaya runt expedition. Första gången var när jag cyklade till Skardu och på cirka 2500m, numera ligger dalen på cirka 3000-3500m och erbjuder vyer över några vackra toppar över 6000m+. Dalgången leder oss till Leh som är ett centrum för turism i områden med många researrangörer och besökare. Ladakh med sitt stabila politiska klimat och med en buddistisk befolkning som sällan ser konflikter har utvecklat en turistindustri för bergshungriga besökare från hela världen mitt i Himalayamassivet.
Jag anlände till Leh med målsättningen att cykla Khardung La pass 5350m och bestiga berget Stok Kangri 6100m.
Efter gårdagens heldag upp och ner för det 5350m höga Khardung La kan jag äntilgen stoltsera med mitt första pass över 5000m. När man ser slutklämmen nere från Leh på 3500m känns det smått orealistisk att man kan nå en sådan höjd på en dag men med lätt packning och en snitthastighet på 8km i timmen, gick det vägen ganska smidigt. Fem timmar effektiv cykling tog det att bestiga detta vackra pass på snäll lutning. Höjden började kännas under de sista 14 kilometrarna men med ett lungt tempo var det aldrig någon större käftsmäll. Julian som annars cyklar med cirka 60kg packning hade det lättare upp, och jag kan bara glädjas åt att ha gjort passet i sällskap med en sådan stark cyklist.
Photo taken on the way down from Khardung La Pass with the Indus valley in the far backround
Väl uppe på passet ser vi skyltar som stolt berättar att detta är världens högsta pass för motordrivna fordon vilket inte stämmer helt och hållet. Men lockar i sin tur en stor skara motorcyklister och andra turister som inte riktigt har koll på hela sanningen. I vilket fall är det ett fantastisk pass och jag skulle gärna vilja cykla ner på andra sidan för att upptäcka Nubra dalen. Tid är dock en begränsad resurs och det jag har andra avstickare på min prioritetslista som en bestigning av berget Stok Kangri.
Den 39km långa nerförsbacken från Khardung La är en annan attraktion med mycket värde. Vi ser många backpackers som tar en transport upp för passet att avnjuta endast nerförsbacken. Lutningen är lagom och vyerna suveräna, en ända lång njutning hela vägen ner till Leh.
Imorgon ger jag mig på min första bestigning av ett berg i Himalaya massivet. Stok Kangri ska vara en vandring upp till 6100m. Tillståndet är klart och ryggsäck samt vandringsstavar är hyrda. I sällskap med Mattias, en fransk långfärdscyklist kommer vi påbörja våran vandring imorgon. Vi hoppas på bra väder och fina vyer över Indusdalen.
Medan Julian kommer att göra en avstickare till Nubra dalen.
My route from China, Pakistan to north India and Leh
Ha det bra gänget!