Sista dagen i Islamabad spenderade jag med Emad som bjöd in mig att bo hos honom i en av stadens finare delar. Han har en härlig familj och jag blev bortskämd med gästvänlighet. Dagen därpå påbörjades färden ner till Lahore på den hektiskt trafikerade och bebodda Grand Trunk Road..

Mitt pass befinner sig i Indiska ambassaden men jag antog att det skulle gå bra att ta sig ner till Lahore utan giltig legitimation. Vid ett tillfälle blev jag stoppad vid en checkpoint där jag fick stanna i 20 minuter för att få tillåtelse att fortsätta utan pass, jag har mitt kvitto från ambassaden som bevis och det fungerade tillräckligt bra som bevis, även om regelboken säger att man måste ha giltig legitimation när man reser genom landet. Men polisen i Pakistan är suveräna och ser det hela från mitt perspektiv.

Vid ett annat tillfälle ville jag sova över på en polisstation eftersom vägen är bebodd och inga hotell finns i närheten. Eftersom jag inte hade giltig legitimation blev detta mycket svårt men polischefen fixade så att jag kunde spendera natten hemma hos hans bror som bodde i byn brevid vilket jag tacksamt tackade ja till.

Folket längs med vägen nyfikna, ställer mycket frågor när de passerar mig på motorcyklar. De vill de veta var jag kommer från och vart jag är på väg. Sista cykeldagen till Lahore är den 14 augusti vilket också är datumet för Pakistans självständighet då de blev av med det Brittiska styret år 1947. Detta firas med den pakistanska flaggan synlig på de många motorcykelkaravanerna som passerar under dagen. Jag deltar med två små flaggor på styret av cykeln och ropar Pakistan Zindabad ut i folkmassorna.

 

                                                             Visiting what supposed to be the largest bicycle maket in Asia together with Shahid

 

I Lahore ringer jag Shahid och blir escorterad till hans hem där hans familj, bjuder på lunch och visar en enorm gästfrihet jag blir väldigt bra behandlad och får en guidad tur av staden, vi besöker bland annat asiens största cykelmarknad där nya bromsklossar inhandlas. Vidare besöker vi några av stadens finaste hotell och den välkända mosken Bad Shahi som i solnedgången erbjuder en mäktig visuell upplevelse.

                                                                                                                  Visiting Bad Shahi Mosque in Lahore

Shahids vän Fayyaz Khan är rektor på Brittish Grammar School och bjuder in mig till skolan för att ta några foton och jag får ta emot skolans sköld som en gåva samt en ekonomisk sponsring, stort tack för detta Brittish Grammar School. Tyvärr hade skolan sommar stängt så jag kunde inte bjuda eleverna på en föreläsning.

Efter detta var det dax att ta bussen tillbaka till Islamabad för att plocka upp mitt indiska visum samt hälsa på Emad en sista gång. Jag plockar ut mitt färdiga indiska visum med en giltighetstid på två månader, helnöjd tar jag den fyra timmar långa bussfärden tillbaka till Lahore där Shahid möter upp mig och kör mig rakt till Macdonalds för att bjuda på några Big Mac´s. Jag blir behandlad som en familjemedlem i Lahore, Shahids fru lagar mat och tvättar mina kläder.

Bortskämd av all gästfrihet tvingas jag lämna Pakistan eftersom mitt visum redan har passerat sista giltighetsdag och jag har stannat i Pakistan tre dagar längre än vad mitt visum tillåter. Men Pakistan är hjärtats land inte lagarnas. I tullen blir jag stoppad och får väcka det sovande högsta hönset som nyvaken stirrar på mig i sin uniform med många statusfyllda symboler på. Jag förklarar orsaken till att jag har stannat i landet utöver min tillåtna vistelse tid. Faktum är att mitt pass var i indiska ambassaden under den sista giltighetsdagen. Detta eftersom indierna firade sin självständighets dag och ambassaden var stängd under några dagar. Slänger även in lite fina ord om min vistelse i Pakistan och alla trevliga situationer jag har fått erfara med myndigheter och lokalbefolkning, och givetvis kommer jag inte göra samma misstag under min nästa vistelse i landet. Ett misstag som kan leda till två dagars fängelse i värsta fall. Men som sagt Pakistan är Pakistan och chefen accepterar min förklaring och beodrar sina underodnade att stämpla ut mig ur landet utan några böter eller konsekvenser, det bästa möjliga scenariot som jag kunde förutspå inträffade, tack Almighty Allah för din medvärkan i detta.

Efter ytterliggare en timme på indiska sidan med överfyllda lokaler, papper att fylla i och trängsel, kunde jag avnjuta min första King Fisher öl och Chicken Masala i Indien. Har en mindre konflikt med mig själv om min stora passion för indiska kycklingrätter och sättet som man ser dessa djur behandlas och transporteras i lastbilar. Som tur är erbjuder det indiska köket ett stort sortiment av vegitariskarätter som smakar likväl fantastiskt.

I staden Amritsar spenderar jag första kvällen i Indien, tidigt på morgonen gör jag ett obligatoriskt besök i The Golden Temple, som är Sikhernas heligaste religösa plats. Enligt Lonely Planet en av de vackraste byggnaderna i Indien.

                                                                                                                                       Golden Temple Amritsar

Efter detta satte jag fart norrut tillbaka till Himalaya, ett frenetiskt trampande för att slippa den galna trafiken i lågländerna och den enorma värmen som slukar min energi. Under kvällen cyklar jag in i Jammu & Kashmir provinsen som stoltserar med en enorm militär närvaro, området ger ett intryck av occupation med militär närvaro i varje by. Men området är tryggt för tillfället och turisterna har börjat komma tillbaka till denna vackra del av världen.

Uppförsbackarna tillbaka när jag når Himalayas yttersta tåspetsar, en berg och dalbana genom vacker terräng leder mig till staden Udampur där jag får vittna en Hinduistisk festival i full gång med ett släptåg av lastbilar fulla av människor som firar födelsedagen av någon jag har glömt namnet pa.

Taking a photo with some Punjabi Sikh tourists          

En 40 kilometer lång uppförsbacke leder mig upp till Patnitop på 2024möh där luften är sval och hotellen står vackert placerade på bergslutningen. Vägen fortfarande väldig trafikerad min ide om ett mindre trafikerat norra Indien gick åt skogen. Lastbilarna passerar mig konstant och omkörningarna är farliga på denna huvudled som förbinder Jammu & Kashmir med resten av landet.

Den muslimska närvaron ökar ju närmare kashmirdalen cykeln leder mig. I byn Ramsu där jag hade tänkt spendera natten besöker jag polisstationen där polisbefälet berättar för mig att jag är deras gäst och i samma ögonblick inser jag att han är muslim. Efter att ha besökt 14 muslimska länder är det lättare att relatera till muslimer än den hinduistiska befolkningen, som jag knappt har någon erfarenhet av. Middag serveras och en säng görs i ordning.

                                                                                                                                              Kashmir valley

Dagen därpå når jag Jawahar Tunnel som är en mörk, ganska trång 2500m lång tunnel. Med en tunnel för varje färdriktning som är precis tillräckligt stor för lastbilarna att passera stänger militären ner tunneln för den envise cyklisten som vill cykla varje meter. Väl på andra sidan möts jag av Kashmirdalen som öppnar upp sig precis efter tunneln. På kvällen når jag Srinagar där jag bodde på en vacker husbåt i Jhelum floden.

Här träffade jag Julian som cyklar från London till södra Indien och vidare till Japan. Vi träffades första gången i Kashgar, China och kommer nu att cykla tillsammans till våran nästa destination som är Leh i den buddisktiska delen av Himalayamassivet i norra Indien. En distans på 430km genom höga pass och vackra dalgångar.

                                                                                                                                      Dal Lake Srinagar

Vägen till Leh påbörjades längs med den vackra sjön Dal Lake som lockar turister att bo på de många husbåtarna i vattnet. Vi lämnar Kashmir dalen och cyklar upp i en grön dalgång som leder oss upp till det 3700m höga Zoji La pass. På väg upp ser vi det indiska militära special förbandet White Devils träna klippklättring i kängor. Klätterlederna många i området. Vi stöter på ruggigt regn väder på väg upp till passet och en äldre cyklist från Australien kommer cyklandes från andra hållet. Väl uppe på passet är regnet borta och vi får ta del av militära monument som berättar om kriget som utspelade sig här i området år 1949 då pakistanierna tog sig över passen men blev tillbaka pressade av den indiska armen som återtog området.

Landskapet förändras från granklädda berg till en mer torr och steril miljö med grönska längs med vattendragen och byarna. En härlig förändring som talar om för oss att vi nu befinner oss uppe på Himalayas högländer.

                                                                                                                                  New landscapes on altitude

Utanför den den mindre staden Drass ser vi de första kvarlämningarna från den tibetanska kulturen, som från och med nu eskalerar i sin närvaro. Vi träffar även några bybor med ursprung från Balti folket som huvudsakligen bor på andra sidan av “line of control” som separerar Pakistans Baltistan från indiens Jammu & Kashmir samt Ladakh. När jag gjorde min resa genom Baltistan cirka 1 månad sedan befann jag mig endast 50km från vägen jag nu cyklar i Indien. Det pågår en aktivism från båda sidor av gränsen i syfte att öppna upp gränspassagen mellan Pakistan och Indien i närheten av Kargil för att starta handel samt för att släktingar ska på ett enkelt sätt se varandra igen.

                                                                                                       Muslim Balti people in village close to Kargil

Dalgången från staden Kargil tar oss upp till byn Mulbekh där vi får se det första Buddistiska klostret hänga högt ovanför oss på en klippa. Vi är båda glada att se en förändring i kulturen framförallt Julian som har spenderar många månader i den muslimska kulturen, förändringen gör oss mer vakna till att upptäcka något nytt i våran omgivning. Efter att ha klättrat passet Namika La tar vi oss ner i nästa dalgång där vi träffar en grupp kvinnor från Ladakh på en resa sponsrad av den indiska militären som tar ett socialt ansvar. Dessa kvinnor har fått se en stor del av norra Indien, bland annat Dharamsala där Dalai Lama lever i exil.

                                                                                                     Ladakhi women on a big journey around north India

Den högsta punkten på vägen mellan Srinagar och Leh är det 4100m höga Fotu La där vi kan skåda böneflaggor på toppen. En påminnelse att vi numera är i buddistiska Ladakh. Serpentinvägarna erbjuder fina nerförsbackar från passet mestadels i nyasfalterat skick. Vägen mellan Srinagar och Leh är under konstruktion men cirka 70% av vägen är asfalterad eller klar resterande vägförhållanden varierar mellan sämsta klassens grusväg till helt okej gammal ojämn asfalt.

                                                                                                                                          Fotula Top 4100m

Under den långa nerförsbacken till Indus dalen trampar vi förbi den vackra byn Lamayuru som stolserar med ett vackert kloster eller Gompa som det också kallas, vi gör ett besök mitt under en buddistisk bönecermoni som vi observerar tillsammans med ett gäng andra västerländska och indiska turister. En väldig märklig upplevelse inträffar när vi vandrar runt klosterkomplexet när en till synes äldre buddistisk högst religös kvinna börjar slänga ur sig ord som “bom bom”. Vi inser snart att hon är prostituerad och det hela är väldigt surealistisk när vi ser henne gå runt och spinna de buddistiska bönehjulen. Kanske har vi hamnat i Lamayurus red light district vem vet.

                                                                                                                                   The Gompa in Lamayuru 

Vägen ner till Indusdalen följer en brant dalgång som också kallas för Moon valley eftersom stenformationerna unika här med intressanta färger och former.

Vi hittar ett område för atrificiell trädplantering där vi också slår läger för kvällen, Julian är en mästare på att laga curry, och jag har agerat assistent under varje kvällsmåltid för att få en större inblick i den indiska curryns tillagningsmetodik.

Nästa dag når vi Indusdalen som jag får återse en andra gång under min Himalaya runt expedition. Första gången var när jag cyklade till Skardu och på cirka 2500m, numera ligger dalen på cirka 3000-3500m och erbjuder vyer över några vackra toppar över 6000m+. Dalgången leder oss till Leh som är ett centrum för turism i områden med många researrangörer och besökare. Ladakh med sitt stabila politiska klimat och med en buddistisk befolkning som sällan ser konflikter har utvecklat en turistindustri för bergshungriga besökare från hela världen mitt i Himalayamassivet.

Jag anlände till Leh med målsättningen att cykla Khardung La pass 5350m och bestiga berget Stok Kangri 6100m.

Efter gårdagens heldag upp och ner för det 5350m höga Khardung La kan jag äntilgen stoltsera med mitt första pass över 5000m. När man ser slutklämmen nere från Leh på 3500m känns det smått orealistisk att man kan nå en sådan höjd på en dag men med lätt packning och en snitthastighet på 8km i timmen, gick det vägen ganska smidigt. Fem timmar effektiv cykling tog det att bestiga detta vackra pass på snäll lutning. Höjden började kännas under de sista 14 kilometrarna men med ett lungt tempo var det aldrig någon större käftsmäll. Julian som annars cyklar med cirka 60kg packning hade det lättare upp, och jag kan bara glädjas åt att ha gjort passet i sällskap med en sådan stark cyklist.

                                                        Photo taken on the way down from Khardung La Pass with the Indus valley in the far backround

Väl uppe på passet ser vi skyltar som stolt berättar att detta är världens högsta pass för motordrivna fordon vilket inte stämmer helt och hållet. Men lockar i sin tur en stor skara motorcyklister och andra turister som inte riktigt har koll på hela sanningen. I vilket fall är det ett fantastisk pass och jag skulle gärna vilja cykla ner på andra sidan för att upptäcka Nubra dalen. Tid är dock en begränsad resurs och det jag har andra avstickare på min prioritetslista som en bestigning av berget Stok Kangri.

Den 39km långa nerförsbacken från Khardung La är en annan attraktion med mycket värde. Vi ser många backpackers som tar en transport upp för passet att avnjuta endast nerförsbacken. Lutningen är lagom och vyerna suveräna, en ända lång njutning hela vägen ner till Leh.

Imorgon ger jag mig på min första bestigning av ett berg i Himalaya massivet. Stok Kangri ska vara en vandring upp till 6100m. Tillståndet är klart och ryggsäck samt vandringsstavar är hyrda. I sällskap med Mattias, en fransk långfärdscyklist kommer vi påbörja våran vandring imorgon. Vi hoppas på bra väder och fina vyer över Indusdalen.
Medan Julian kommer att göra en avstickare till Nubra dalen.

                                                                                                      My route from China, Pakistan to north India and Leh

 

Ha det bra gänget!