Förväntansfull och laddad började jag trampa på mina extra stora pedaler som är dekorerade med amerikanska flaggan på båda sidor. Pedalerna kan även användas som flasköppnare vilket kan vara praktiskt eftersom min ryska fickkniv knappt kan göra jobbet. Cykeln har sedan länge fått sig ett namn den heter numera The American Dream. The American Dream symboliserar frihet, min ide av frihet, min tolkning av den amerikanska drömmen.

The American Dream ready to hit the road

Jag cyklar tillsammans med Chris från England som har cyklar runt i stanländerna innan han anlände i Kashgar och vi träffades på Old Town Hostel i Kashgar. Chris har rest i 26 år och är mist sagt en rutinerad färdkamrat.
Förväntansfull att lämna den platta terrängen, förväntansfull att cykla in i norra Pakistan, en plats där tre enorma bergskedjor kolliderar och skapar omgivningar som är så storslagna att självaste Janne Corax skulle ramla av stolen, antagligen ramlade han av cykeln när han var här back in the days, i vilket fall blev han en av Sveriges mest intressanta, och inspirerande långfärdscyklister efter att ha cyklat “KKH” Karakoram Highway som sin första tur på två hjul.

Efter 60km når vi något som ser ut som massivets yttersta tåspetsar, en klättring på 2800 höjdmeter väntar på oss. Några dagar tidigare drabbades vägen av jordskred efter några rejäla skurar, effekterna av detta är att vägen på sina håll är smalare och små flaskhalsar bildas med lastbilar, turistbussar och jeepar.

Kina tänker slå upp ett nytt turistmeckka uppe på platån så passa på att besöka västra Xinjiang innan stället invaderas av en turistarme, med guider som generaler, eller starta ett researangörsföretag i Tashgurkan för framtida good business.

Vi hittar en bekväm campinglats och följer ett oväder på håll som skjuter blixtar över de snöklädda topparna. Upptäcker att min kamera är trasig, måste numera ta cirka 3 kort av samma motiv innan jag kan få ett fotografi som är okej och inte är förstört av flimmer.

Nästa dag klättrar vi genom en vacker smal dalgång upp till en nybyggd dam som har skapat en artificiell sjö, klassiskt kinesiskt nybygge. Vi slår upp vårat läger längs med sjön som är en av resans finare campingplatser, med glacärer, sandynor och gräsfält att fylla synfältet med. Området befolkas av kyrgizer, tyvärr pratar de inte ryska här som deras motsvarigheter gör på andra sidan gränsen till Tadjikistan och Kyrgizistan. De är trevliga och låter oss campa precis vid sjön.

Vaknar upp till en blå himmel, en viktig dag att ha bra väder på med tanke på att vi passerar Kongur massivet och Muztag Ata. Riktigt fin cream de la cream, top notch, världsklass cykling på denna del av KKH.

Hello Muztag Ata!

Vi stannar till vid Karakul sjön utanför ett stort avgränsat område där turistbussarna flockas tillsammans med kameler och sovenir shoppar.

Katrina och Chris från Stuttgart stannar till och bjuder på honungsmelon, ger oss vatten och juice, vi såg dom åka upp dagen innan och nu är de påväg tillbaka från gränspasset mellan Pakistan och Kina.

Chris is the black dot on the road, Kongur massif in the background

Vi klättrar upp till 4100m, ett stort gäng koreaner tar en massa bilder på mig på toppen av passet, egot kan behöva lite tid i rampljuset för att inte förfalla helt, jag ler rakt in i kameran och gör tummen upp samtidigt som korenanerna står på rad för att få ett foto taget med den svenska cyklisten.

Nästa dag når vi Tashkurgan, bussen till Pakistan hoppar vi på tidigt på morgonen dagen efter. Utcheckningen från Kina går ganska smidigt och bussen visar sig vara en av dessa intressanta varianter där alla har en varsin liten säng att slappa i under den 6 timmar långa bussfärden över Kunjerab passet ner till gränsbyn Sost.

Chris on the  border bus on our way to Pakistan

Asfalten tar slut uppe på passet och bussen gungar, studsar fram, hela vägen till Sost. Väl framme kontroller vi cyklarna som ser ut att ha klarat färden helt okej. Vi får våra visum vid gränsstationen och de första tramptagen i Pakistan är ett faktum, härlig känsla. Vi stannar i Sost för att känna på den nya atmosfären, människorna trevliga och vyerna runtomkring helt överjävliga förståss med snöklädda toppar överallt.

Vi följer dalgången ner till byn Passu där en Cricket match är i full gång, en sport jag aldrig tidigare har sätt live, kanske kommer jag se en match i Lahore för att lära mig mer om denna tidskrävande sport. Chris stannar i Passu medan jag fortsätter ner till sjön för att fånga en båt över den översvämmade delen av KKH. Två år tidigare skapade ett jordskred denna sjö som tidigare inte existerade. Efter att ha väntat cirka två timmar på kineserna som lastar deler av en maskin som ska bygga den nya KKH, beger vi oss ut på sjön i en liten träbåt. De kinesiska ingenjörerna berättar för mig att vägbygget går långsamt och finansieras till 85% av Kinas regering. Det värkar som pengarna går till andra vägprojekt och andra plånböcker.

The “harbour” of KKH

Väl på land igen får jag gå med cykeln upp för den branta taskiga vägen, som tur får jag hjälp av några hjälpsamma grabbar. Mörkret faller och jag stannar på en restaurang där jag även får sova över för en liten slant.

Följer dalgången som öppnar upp sig i området som kallas för Hunza valley en vacker grön dal som omringas av 7000m+ toppar. På väg upp till Karimabad ser jag två pakistanier som plockar aprikoser från trädet brevid vägen, från motsatt håll kommer en bulldozer med en arg kines som skäller på pakistanierna som igentligen ska bygga vägen. Kinesen och antagligen arbetsledaren skäller på kinesiska och pakistanierna sträcker oförstående ut händerna i luften, scenen kunde vara tagen från italienska ligan då dommaren delar ut ett gult kort till en helt oförstående fotbollsspelare.

Jag slår upp tältet på taket till ett av de större hotellen som erbjuder vackrast utsikt. Campingplatsen helt suverän.

      View from my hotel rooftop campsite in Karimabad, stunning views over Rakaposhi 7700m

Jag bestämmer mig för att lämna cykeln och göra en vandring upp till Ultar glaciären. Under frukosten träffar jag Now från Japan som hade tänkt att göra samma vandring. Tillsammans ger vi oss av mot glaciären tidigt på morgonen. Vi följer en smal, brant dalgång upp till glaciären och hyttan som ligger på 3200möh. Där träffar vi ett gäng pakistanska studenter som campar här uppe. Jag och Now vill högre upp och får tipset att gå hela vägen upp till Hun pass som ligger på 4250möh därifrån kan vi se ner på hela Hunza dalen, vilket vi tyckte lät helt fantastiskt. Snabbt beslutade vi oss för att göra påbörja våran vandring upp eftersom vi precis förlängde våran tur med cirka 6 timmar. Vi vandrar konstant uppått på små bergskammar, ibland stöter vi på små platåer med gräsfält där några enstaka kor, betar på dessa höjder. Sista delen upp till passet är brant och efter att ha valt fel väg, resulterade detta i lättare klippklättring på några delar av rutten.

                            Enjoying a break during the steep trek, Ultar glacier in the background

Väl uppe är belöningen tacksam. Vyn är svårslagen över dalen och på andra sidan ser vi Rakaposhi resa sig 7700möh. Efter en obligatorisk fotosession och videodagboks inspelning påbörjas marchen neråt genom den branta terrängen, ett par stavar hade inte skadat. På en av gräsplättarna börjar en ko jaga mig till Nows stora glädje, eftersom jag inte riktigt visste hur jag skulle hantera situationen och började springa ner för berget. Now bara skrattar och tar en närbild av den från mitt perspektiv aggrresiva matador kon. Fyra timmar senare ser vi hur ljuset från solnedgången träffar Baltit Fort och skapar vykortsmotiv för oss med bergen på andra sidan. Lårmusklerna helt slut, flera dagars träningsverk att vänta efter 1700 höjdmeter upp och ner på en dag.

              View over Hunza valley from Hun pass 4225m, a great reward after 6 hours treeking

Min plan är hinna cykla norra Indien innan snöfallen börjar att blockera passen i mitten av september, denna plan innebär att jag har cirka 5 veckor på mig att se Pakistan vilket i sin tur innebär att jag måste sortera bland sevärdigheterna i detta land. Jag kommer i vart fall cykla en avstickare till Skardu. Min förhoppning är att kunna få en skymt av 8000m+ topparna: K2, Broad Peak samt Gasherbrum 1 och 2 men avgifter och långa vandringsleder som tar flera veckor kan sätta stopp för detta, jag får helt enkelt avakta med planerna tills jag når Skardu, där bättre information finns.

Just nu befinner jag mig på det klassiska guesthouset Medina i Gilgit.

A message to Al Qaida: stay away from KKH!

Ha det bra gänget!