En av de sista sakerna jag gjorde i Gilgit var att besöka Emad som driver ett brobyggarföretag i Pakistan. Jag träffade han på hotellet i Karimabad och besökte nu hans hem här i Gilgit. Han har studerat 8 år i Texas och pratar perfekt engelska. Hans hem ligger vackert benäget precis vid Gilgit floden.
Efter detta påbörjade jag resans största avstickare till Baltistans huvudstad Skardu. Skardu fungerar som startpunkt för alla expeditioner som vill upp i bergen runtomkring, härifrån påbörjas bland annat expeditioner till K2.
Efter att ha trampat 40km på ytterliggare en del av KKH som befinner sig i förfärligt skick var det en dröm att byta underlag till den betydligt mer lättcyklade asfalten som leder mig in i Indusdalen och vidare mot Skardu. Dalgången är som en ända lång Tiger leaping gorge med berg som reser sig brant uppåt från floden. Vägen slingrar sig längs med berget, ofta insprängt i berget. Risken för stenras är överhängande, möten med bilar på den smala vägen i de blinda kurvorna är ett annat mindre orosmoment samt de branta nerförsbackarna där man snabbt kommer upp i hastighet och får lägga all fokus på att undvika hål och gupp i nerfarten. Hjälmen kändes som ett givet alternativ.
I byn Sassi stannar jag till och frågar efter camping, jag vänder mig om och ser ett snöklätt massiv som är betydligt högre än allt annat runtomkring. Efter att studerat kartan inser jag ganska snabbt att det är baksidan av Rakaposhi massivet jag ser bakom mig. Jag har cyklat runt berget. I nästa by ser jag ett vattenfall med ett enormt tryck forsa ner för berget och kyla ner omgivingen med sitt kalla glacärvatten. Jag frågar en kille om camping och blir inbjuden att campa i hans trädgård. Det är en magnifik campingplats på en rund gräsplätt med rosor runtomkring. Dessutom gör de iordning en varmdusch för mig, gästfriheten på topp. Folket i Pakistan väldigt gästvänliga.
Pakistani Children on their way from school
Det är aldrig tråkigt att cykla själv i detta land. I byarna räcker det med att stanna och snart står det en folkmassa runtomkring och inleder en konversation på engelska med en. Dagligen får jag höra hundratalsgånger: Hello, how are you, en replik nästan alla säger automatiskt. Mitt svar är oftast fantastic eller hungry.
Jag cyklar in i Baltistan som är namnet på området i nordöstra Pakistan, det befolkas av Balti folket som för över 600 år sedan vandrade hit från Tibet genom Ladakh.
Vägen en konstant berg och dalbana i den trånga dalen, vägen på sina håll insprängd i berget. Jag når den gröna byn Bagicha lagom till middag och beställer in kyckling, grönsaker med chapati bröd samt pakistani chaay. Tältar på uteserveringen och beskådar männen, antagligen lastbilschafförer som sitter och röker Pakistani Hashish vid ett av borden.
I Skardu stannar jag till vid ett boende som erbjuder internetuppkoppling, inte det billigaste alternativet men väl värt med god mat och en okej uppkoppling, Balistan Turisthouse heter stället. På kvällen träffar jag en representant för Hunza expeditions som vill få mig att vandra till K2 basecamp komplett med bärare, guide och kock. Jag är tveksam till detta upplägg gillar inte riktigt expeditonsstilen och den tidskrävande och ekonomiskt förödande vandringsupplägget. Företagen har hand om Simon Moroes vinter expedtioner till 8000m+ bergen i Pakistan vilket säger en del om deras rykte, pålitliga men dyra. För varje dag jag vandrar innebär det en mindre dag på cykeln här i Pakistan, och att cykla är gratis samtidigt som touring cyklandet i Pakistan är helt fenomenalt.
Hittade en guide som kunde ta mig till Hushe, en avlägsen bergsby där jag hade tänkt att se K2. Se den tidigare videobloggen för mer information om detta. Jag fick aldrig sett K2 och de andra 8000m+ topparna, vädret och en polis satte stopp för detta. Fick iallafall se det vackra berget Masherbrum 7800m, och de storslagna omgivningarna runtomkring.
Camping under an appricot tree
Efter detta var det dax att ta sig an den långa klättringen upp till Deosaiplatån på krävande jeepvägar. Vägen är underkonstruktion men det kommer dröjja innan den färdigställs. Väl uppe på platån befinner jag mig på 4000m igen och vädret betydligt mer bekvämt än i varma Skardu. Vyerna kanon och det påminner om tiden jag spenderande i Kina på Qinghaiplatån tillsammans med Emanuel, Lucas och Hannah. En av broarna är bortspolad som korsar ett större vattendrag. Medan jag ser mig om efter en lösning, ser jag en man som ropar på mig från andra sidan vattnet. Han lyfter byxorna, korsar det knädjupa vattnet och tipsar mig om den bästa platsen att korsa det forsande vattnet. Efter att ha sätt mannen bära över några av mina väskor i det iskalla glaciärvattnet utan att göra ett ljud känner jag mig inspirerad att göra samma sak fast min övergång blir mer högljud med många “kom igen, kom igen nu” medan jag traskar över forsen. Vattennivån är precis så låg att jeeparna kan korsa utan att vatten översvämmar motorn. Jag tackar mannen som utan att vilja ha något betalt hjälpte mig över. Ytterliggare en av resans hjältar. Att hitta en vacker campingplats var inga problem här uppe på den stora gräsplatån.
One of the small water crossings on the Deosai
När jag närmar mig passet som leder ner från Deosai får jag äntligen se mitt första 8000m+ berg som är Nanga Parbat. Det är ett imponerade massiv som jag cyklar mot, för att sedan cykla ner i dalen och vyerna försvinner. Chillum var en vacker bergsby som jag passerar i nerfarten från Deosai. Vid den militära checkpointen värkar det först som att jag inte får cykla vägen som leder ner och tillbaka till KKH. Jag tar mitt pass och provar ändå, ingen polis eller militär som stoppar mig. Området känsligt för att det ligger nära gränsen till Indien med en stor militär närvaro. Jag har hört att vägen ska vara öppen och cyklar på, det går bra inga konstigheter.
Nanga Parbat is showing itself behind the pass
En stor favorit attraktion för mig i Pakistan är bergsbyarna som ligger vackert benägna i dalgångarna. Ljudet i byarna kommer från forsande glaciärvatten och det är små jordbrukssamhällen. Utseendet på byarna är väldigt spartanskt, ingen större utveckling har dessa platser skådat på flera hundra år, utöver vägarna förståss som alltid erbjuder någon form av ekonomisk utveckling och globalisering för dessa avlägsna samhällen.
Jag försöker spendera kvällarna här i dessa små isolerade samhällen som jag har fattat tycke för. Folket i bergen är dessutom väldigt trevliga, hjälpsamma och nyfikna inga västfientliga talibaner här inte, de befinner sig långt borta mot gränsen till Afganistan, Pakistan är tryggt så tryggt det kan bli här på landsbygden. Polisen har så lite att göra så deras sysselsättning blir att tillgodose mig med mat och boende.
Fortsätter ner genom till Astore där folk vill registrera mig, de utger sig att vara poliser eller intelligence officers, och så länge de kan indentifiera sig känns det okej, fast jag gillar inte när folk ska hålla på att pilla med mitt pass. Dalen leder mig hela vägen ner tillbaka till KKH bara några mil från där jag svängde av mot Skardu, en avstickare väl värd sin tid.
Från KKH ser jag det enorma Nanga Parbat massivet igen som reser sig högre än allt annat i sin omgivning. Vägförhållandena byts ut igen mot en tidskrävande grusväg med många lastbilar och bussar. Hettan tillbaka och jag lyckas inte somna förrän kl 24.
Cricket a new sport I learned in Pakistan
Nästa dag förbättras förhållandena och KKH blir så mycket mer behaglig när man har asfalt under hjulen. Når Chilas på kvällen efter ett långt och tidskrävande punkteringsstrul en lång historia som finns dokumenterad på video som jag kommer att dela en annan gång. Min tanke är att lämna KKH igen och ge mig på Babusar pass 4100m istället. Jag lämnar dalen och ger mig på en riktigt tuff klättring upp till passet, det är brant klättring på vägar som ibland är asfalterade och ibland i ett sådant skicka att jag får gå av cykeln för att “cykelvandra” upp i dalen. Eftersom min höjdmätare är sönder har jag inga höjdreferenser att relatera till men detta kändes som mitt tuffaste pass någonsin. En höjdskillnad på kanske 2600m från Chilas till toppen. Jag stannade i Babusar byn precis innan den branta slutspurten av passet under eftermiddagen. Nästa dag försökte polisen få mig att hoppa in i deras pickup som så många andra har försökt tidigare utan att lyckas, jag gillar utmaningen dessa pass erbjuder. Men det är annorlunda med polisen de försöker tvinga mig in i bilen men jag visar min motvillighet med att börja cykla ner i dalen igen, bara några hundra höjdmeter från mitt svåraste pass någonsin fanns det inte en chans att jag skulle gå med på en lift upp sista biten. Polisen följer med neråt i dalen och jag vänder om och börjar cykla upp igen. De accepterar min ambition och väntar på toppen istället. När jag väl når toppen och möter polisen igen är det under betygligt mer glada former, jag är glad, riktigt glad över att ha nått toppen och tackar polisen för att ha förståelse för min cykelexpedition. Polisen säger we are your friend och jag kan bara konstatera att de är den bästa polisstyrkan i världen som struntade i sina order från “Senior Officers” så att jag skulle kunna nå mitt mål.
Last strech of the Babusar pass
Efter en lång stund på Babusar topp var det dax att cykla ner på andra sidan in i en ny dalgång “Kaghan valley”. Jag inser direkt att jag har fått punka på toppen av passet och får hantera detta först innan nerfärden kan påbörjas. Mörka moln och nederbörd träffar mig på nerfärden, regnsäsongen är här och jag försöker smita undan. Vägen på sina håll översvämmad med forsande vatten. Kängorna genomblöta efter alla passager genom nästan knähögt vatten. Men vilket äventyr det är på flykt ner i dalen från regnsäsongen som precis har anlänt. Cykling med stora höjdskillnader är den roligaste formen, eftersom landskapet och temperaturen skiftar så ofta under sådana omständigheter. Här i Pakistan har det varit en konstant flykt från värme eller regn beroende på vilken höjd jag har befunnit mig på. Mp3 spelaren används väldigt sällan i detta land vilket är ett tecken på underhållande cykling.
Chillum Mountain Village
Jag när en asfalterad väg när dalen öppnar upp sig något. Slukar en påse Lays chips vid ett vägstopp, männen runtomkring stirrar de har “Roza” eller fasta period, hela augusti precis som resten av den muslimska världen. När solen går ner runt 19 tiden äter muslimerna dagens första mål och dricker sitt första glas vatten för dagen. Anledningen till fastan är att känna sympati för alla som inte har något att äta.Jag berättar för dom att Allah har förståelse för mig eftersom jag är på en lång resa, vilket de flesta har överseende med men inte alla.
På vägen möter jag en familj som bor i Norge och är på besök i Pakistan, ett otippat och trevligt möte. Dalgången som jag cyklar ner i är en populär turist destination bland pakistanier. Inte så konstigt med tanke på hur vacker dalen är, hade vi haft något liknande i Sverige hade det varit översvämmat med turister och folk som gillar storslagen natur. Jag pratar med Ali Raza som har bott i Drammen utanför Oslo de senaste 10 åren och vi kan båda konstatera att dessa dalgångar är större än vad vi kan ta del av i Skandinavien.
Cycling between glaciers
Jag når turist staden Naran på kvällen och väntar in solnedgången så att restaurangen kan börja servera mat efter att fasta tiden är slut för dagen. Detta gör jag i respekt för alla andra som gör samma sak på restaurangen, jag är vrålhungrig men följer kulturen eftersom det är det man gör här. Restaurang ägaren erbjuder mig att stanna i ett tält på baksidan av restaurangen vilket jag tackar ja till för en symbolisk summa rupies. Under kvällen träffar jag några studenter från Kohistan som tillhör Pashtun folket. Jag får några tips om “hidden paradises” i Pakistan, där glaciärsjöar och vacker natur dominerar. Kanske nästa gång.
Jag blir väckt kl 0300 på morgonen eftersom det är den sista tidpunkten för ett mål mat för muslimerna innan de påbörjar dagens fasta. Jag tar del av traditionen och äter mitt i natten, i ett halvsovande tillstånd. För att sedan sova några timmar till.
Jag lämnar Naran tidigt på morgon medan regnsäsongen visar sin närvaro igen. Dalgången är vacker även om de gråa molnen ligger över. Dalen är fylld av gran och tallskog.
Vägen sjunker i höjd samtidigt som regnet öser ner. Vid ett tillfälle ser jag ett litet stenras 20 meter framför mig, hjälmen åker på med en gång och min uppmärsamhet riktas mot bergsidan som ibland släpper ner stenar. Efter en punktering och ytterliggare många höjdmeter når jag staden Balkot där jag får min extra slang reparerad.
På toppen av ett mindre pass träffar jag Tariq som är officer i den Pakistansta flottan han erbjuder mig att sova över i hans hem vilket jag tackar ja till. Jag får träffa hans familj som bjuder på middag och tillsammans diskuterar vi den politiska situationen i Pakistan som är långt från våran trygga och ekonomiskt tillfredsställande tillvaro hemma i Svedala.
Nästa dag når jag Abbotabad, staden där Osama Bin Ladin bodde. Staden är känd för sina Universitet och skolor i Pakistan men för oss i väst numera förknippad med Osama. Jag frågar några män vid vägen om man kan se Osama Bin Ladins hem vilket man kan, men jag gjorde aldrig detta på grund av den enkla anledningen att hans hem inte låg vid vägen jag cyklade på och det är ingen större grej för mig.
Upp i bergen igen på flykt från hettan och bort från den trafikerade KKH, cyklar jag upp mot nya vyer i de gröna dalarna. Under en paus vill en man registrera mig men jag får aldrig se någon legitimation, så jag visar aldrig mitt pass, han blir förbannad och förolämpar mig, kallar mig för idiot. Hotar med att arrestara mig men jag berättar för han att jag endast visar mitt pass för polismyndigheter vid checkpoints. Hans löfte att jag skulle bli aresterad blev aldrig av och istället blev jag escorterad av riktiga poliser i bergen. Dessa poliser fungerade även som en supportgrupp i de branta klättringarna upp till byn Natha Gali. Polisen väntade några kilometer upp på bergen och varje gång jag passerade dessa herrar var det ett tummen upp och glada miner, inga stressade poliser som jag tidagare har tagit del av i till exempel Yemen. Väl uppe på det högsta passet cirka 2800m vilket jag nådde sent på kvällen tog vi några kort tillsammans över fanstastiska vyer med Kashmir i bakrunden samtidigt som jag höjer polisens Kalashnikov till skyarna. Pakistan har världens trevligaste och bästa polisstyrka.
Celebrating the final pass with the polis of Pakistan
I byn Shangla Gali träffar jag Shahid Shodri och hans entourage, han är här för att njuta av bergen och den bekväma temperaturen, jag blir inbjuden till deras hotelrum där vi umgås och dricker Pakistani red Label. Han är ägare av Pakistans största nyhetstidning i Lahore och är en väldigt inspirerande person. Ett riktigt roligt, intressant möte med en man och hans vänner som har mycket inflytande i Pakistan och jag kommer träffa han igen i hans hemstad Lahore.
Dagen efter påböjas nerfärdren från den bekväma temperaturen och de vackra vyerna i bergen till Islamabad. Här i Islamabad har jag har haft en klassisk dag av byråkrati och mycket stroppande fram och tillbaka för att lösa min ansökan till ett Indiskt visum. Visum ansökan gick igenom efter tre besök på Ambassaden och jag hoppas kunna plocka ut det det klara visumet och mitt pass den 17 augusti. Därimellan kommer jag att cykla ner till Lahore och spendera tid med Shahid och hans familj samt vänner. Därefter kommer jag att ta en buss tillbaka till Islamabad för att hämta mitt Indiska visum och ta en buss tillbaka till Lahore och cykla in i Indien från den ända öppna gränsen för utlänningar vid Wagna precis utanför Lahore.
Monkeys outside of Murree
Spotten fungerar igen så ni kan ta del av min framfart via hemsidan.
Nya bilder från Pakistan och Kina under Galleri.
Ha det bra gänget,
Tim
