Efter att ha cyklat ut ur indiska Himalaya massivet vill jag dela med mig av en berättlese baserad på bilder.
Den hektiska indiska trafiken tillbaka, folk tutar konstant, öronproppar är mitt verktyg mot detta. Jag cyklade de resterande 100km till Rishikesh där jag träffade Julian igen och imorgon bär det av mot Nepal och Pokhara där jag hoppas kunna cykla runt Annapurna berget 8050möh.
Sista dagen i Islamabad spenderade jag med Emad som bjöd in mig att bo hos honom i en av stadens finare delar. Han har en härlig familj och jag blev bortskämd med gästvänlighet. Dagen därpå påbörjades färden ner till Lahore på den hektiskt trafikerade och bebodda Grand Trunk Road..
Mitt pass befinner sig i Indiska ambassaden men jag antog att det skulle gå bra att ta sig ner till Lahore utan giltig legitimation. Vid ett tillfälle blev jag stoppad vid en checkpoint där jag fick stanna i 20 minuter för att få tillåtelse att fortsätta utan pass, jag har mitt kvitto från ambassaden som bevis och det fungerade tillräckligt bra som bevis, även om regelboken säger att man måste ha giltig legitimation när man reser genom landet. Men polisen i Pakistan är suveräna och ser det hela från mitt perspektiv.
Vid ett annat tillfälle ville jag sova över på en polisstation eftersom vägen är bebodd och inga hotell finns i närheten. Eftersom jag inte hade giltig legitimation blev detta mycket svårt men polischefen fixade så att jag kunde spendera natten hemma hos hans bror som bodde i byn brevid vilket jag tacksamt tackade ja till.
Folket längs med vägen nyfikna, ställer mycket frågor när de passerar mig på motorcyklar. De vill de veta var jag kommer från och vart jag är på väg. Sista cykeldagen till Lahore är den 14 augusti vilket också är datumet för Pakistans självständighet då de blev av med det Brittiska styret år 1947. Detta firas med den pakistanska flaggan synlig på de många motorcykelkaravanerna som passerar under dagen. Jag deltar med två små flaggor på styret av cykeln och ropar Pakistan Zindabad ut i folkmassorna.
Visiting what supposed to be the largest bicycle maket in Asia together with Shahid
I Lahore ringer jag Shahid och blir escorterad till hans hem där hans familj, bjuder på lunch och visar en enorm gästfrihet jag blir väldigt bra behandlad och får en guidad tur av staden, vi besöker bland annat asiens största cykelmarknad där nya bromsklossar inhandlas. Vidare besöker vi några av stadens finaste hotell och den välkända mosken Bad Shahi som i solnedgången erbjuder en mäktig visuell upplevelse.
Visiting Bad Shahi Mosque in Lahore
Shahids vän Fayyaz Khan är rektor på Brittish Grammar School och bjuder in mig till skolan för att ta några foton och jag får ta emot skolans sköld som en gåva samt en ekonomisk sponsring, stort tack för detta Brittish Grammar School. Tyvärr hade skolan sommar stängt så jag kunde inte bjuda eleverna på en föreläsning.
Efter detta var det dax att ta bussen tillbaka till Islamabad för att plocka upp mitt indiska visum samt hälsa på Emad en sista gång. Jag plockar ut mitt färdiga indiska visum med en giltighetstid på två månader, helnöjd tar jag den fyra timmar långa bussfärden tillbaka till Lahore där Shahid möter upp mig och kör mig rakt till Macdonalds för att bjuda på några Big Mac´s. Jag blir behandlad som en familjemedlem i Lahore, Shahids fru lagar mat och tvättar mina kläder.
Bortskämd av all gästfrihet tvingas jag lämna Pakistan eftersom mitt visum redan har passerat sista giltighetsdag och jag har stannat i Pakistan tre dagar längre än vad mitt visum tillåter. Men Pakistan är hjärtats land inte lagarnas. I tullen blir jag stoppad och får väcka det sovande högsta hönset som nyvaken stirrar på mig i sin uniform med många statusfyllda symboler på. Jag förklarar orsaken till att jag har stannat i landet utöver min tillåtna vistelse tid. Faktum är att mitt pass var i indiska ambassaden under den sista giltighetsdagen. Detta eftersom indierna firade sin självständighets dag och ambassaden var stängd under några dagar. Slänger även in lite fina ord om min vistelse i Pakistan och alla trevliga situationer jag har fått erfara med myndigheter och lokalbefolkning, och givetvis kommer jag inte göra samma misstag under min nästa vistelse i landet. Ett misstag som kan leda till två dagars fängelse i värsta fall. Men som sagt Pakistan är Pakistan och chefen accepterar min förklaring och beodrar sina underodnade att stämpla ut mig ur landet utan några böter eller konsekvenser, det bästa möjliga scenariot som jag kunde förutspå inträffade, tack Almighty Allah för din medvärkan i detta.
Efter ytterliggare en timme på indiska sidan med överfyllda lokaler, papper att fylla i och trängsel, kunde jag avnjuta min första King Fisher öl och Chicken Masala i Indien. Har en mindre konflikt med mig själv om min stora passion för indiska kycklingrätter och sättet som man ser dessa djur behandlas och transporteras i lastbilar. Som tur är erbjuder det indiska köket ett stort sortiment av vegitariskarätter som smakar likväl fantastiskt.
I staden Amritsar spenderar jag första kvällen i Indien, tidigt på morgonen gör jag ett obligatoriskt besök i The Golden Temple, som är Sikhernas heligaste religösa plats. Enligt Lonely Planet en av de vackraste byggnaderna i Indien.
Golden Temple Amritsar
Efter detta satte jag fart norrut tillbaka till Himalaya, ett frenetiskt trampande för att slippa den galna trafiken i lågländerna och den enorma värmen som slukar min energi. Under kvällen cyklar jag in i Jammu & Kashmir provinsen som stoltserar med en enorm militär närvaro, området ger ett intryck av occupation med militär närvaro i varje by. Men området är tryggt för tillfället och turisterna har börjat komma tillbaka till denna vackra del av världen.
Uppförsbackarna tillbaka när jag når Himalayas yttersta tåspetsar, en berg och dalbana genom vacker terräng leder mig till staden Udampur där jag får vittna en Hinduistisk festival i full gång med ett släptåg av lastbilar fulla av människor som firar födelsedagen av någon jag har glömt namnet pa.
Taking a photo with some Punjabi Sikh tourists
En 40 kilometer lång uppförsbacke leder mig upp till Patnitop på 2024möh där luften är sval och hotellen står vackert placerade på bergslutningen. Vägen fortfarande väldig trafikerad min ide om ett mindre trafikerat norra Indien gick åt skogen. Lastbilarna passerar mig konstant och omkörningarna är farliga på denna huvudled som förbinder Jammu & Kashmir med resten av landet.
Den muslimska närvaron ökar ju närmare kashmirdalen cykeln leder mig. I byn Ramsu där jag hade tänkt spendera natten besöker jag polisstationen där polisbefälet berättar för mig att jag är deras gäst och i samma ögonblick inser jag att han är muslim. Efter att ha besökt 14 muslimska länder är det lättare att relatera till muslimer än den hinduistiska befolkningen, som jag knappt har någon erfarenhet av. Middag serveras och en säng görs i ordning.
Kashmir valley
Dagen därpå når jag Jawahar Tunnel som är en mörk, ganska trång 2500m lång tunnel. Med en tunnel för varje färdriktning som är precis tillräckligt stor för lastbilarna att passera stänger militären ner tunneln för den envise cyklisten som vill cykla varje meter. Väl på andra sidan möts jag av Kashmirdalen som öppnar upp sig precis efter tunneln. På kvällen når jag Srinagar där jag bodde på en vacker husbåt i Jhelum floden.
Här träffade jag Julian som cyklar från London till södra Indien och vidare till Japan. Vi träffades första gången i Kashgar, China och kommer nu att cykla tillsammans till våran nästa destination som är Leh i den buddisktiska delen av Himalayamassivet i norra Indien. En distans på 430km genom höga pass och vackra dalgångar.
Dal Lake Srinagar
Vägen till Leh påbörjades längs med den vackra sjön Dal Lake som lockar turister att bo på de många husbåtarna i vattnet. Vi lämnar Kashmir dalen och cyklar upp i en grön dalgång som leder oss upp till det 3700m höga Zoji La pass. På väg upp ser vi det indiska militära special förbandet White Devils träna klippklättring i kängor. Klätterlederna många i området. Vi stöter på ruggigt regn väder på väg upp till passet och en äldre cyklist från Australien kommer cyklandes från andra hållet. Väl uppe på passet är regnet borta och vi får ta del av militära monument som berättar om kriget som utspelade sig här i området år 1949 då pakistanierna tog sig över passen men blev tillbaka pressade av den indiska armen som återtog området.
Landskapet förändras från granklädda berg till en mer torr och steril miljö med grönska längs med vattendragen och byarna. En härlig förändring som talar om för oss att vi nu befinner oss uppe på Himalayas högländer.
New landscapes on altitude
Utanför den den mindre staden Drass ser vi de första kvarlämningarna från den tibetanska kulturen, som från och med nu eskalerar i sin närvaro. Vi träffar även några bybor med ursprung från Balti folket som huvudsakligen bor på andra sidan av “line of control” som separerar Pakistans Baltistan från indiens Jammu & Kashmir samt Ladakh. När jag gjorde min resa genom Baltistan cirka 1 månad sedan befann jag mig endast 50km från vägen jag nu cyklar i Indien. Det pågår en aktivism från båda sidor av gränsen i syfte att öppna upp gränspassagen mellan Pakistan och Indien i närheten av Kargil för att starta handel samt för att släktingar ska på ett enkelt sätt se varandra igen.
Muslim Balti people in village close to Kargil
Dalgången från staden Kargil tar oss upp till byn Mulbekh där vi får se det första Buddistiska klostret hänga högt ovanför oss på en klippa. Vi är båda glada att se en förändring i kulturen framförallt Julian som har spenderar många månader i den muslimska kulturen, förändringen gör oss mer vakna till att upptäcka något nytt i våran omgivning. Efter att ha klättrat passet Namika La tar vi oss ner i nästa dalgång där vi träffar en grupp kvinnor från Ladakh på en resa sponsrad av den indiska militären som tar ett socialt ansvar. Dessa kvinnor har fått se en stor del av norra Indien, bland annat Dharamsala där Dalai Lama lever i exil.
Ladakhi women on a big journey around north India
Den högsta punkten på vägen mellan Srinagar och Leh är det 4100m höga Fotu La där vi kan skåda böneflaggor på toppen. En påminnelse att vi numera är i buddistiska Ladakh. Serpentinvägarna erbjuder fina nerförsbackar från passet mestadels i nyasfalterat skick. Vägen mellan Srinagar och Leh är under konstruktion men cirka 70% av vägen är asfalterad eller klar resterande vägförhållanden varierar mellan sämsta klassens grusväg till helt okej gammal ojämn asfalt.
Fotula Top 4100m
Under den långa nerförsbacken till Indus dalen trampar vi förbi den vackra byn Lamayuru som stolserar med ett vackert kloster eller Gompa som det också kallas, vi gör ett besök mitt under en buddistisk bönecermoni som vi observerar tillsammans med ett gäng andra västerländska och indiska turister. En väldig märklig upplevelse inträffar när vi vandrar runt klosterkomplexet när en till synes äldre buddistisk högst religös kvinna börjar slänga ur sig ord som “bom bom”. Vi inser snart att hon är prostituerad och det hela är väldigt surealistisk när vi ser henne gå runt och spinna de buddistiska bönehjulen. Kanske har vi hamnat i Lamayurus red light district vem vet.
The Gompa in Lamayuru
Vägen ner till Indusdalen följer en brant dalgång som också kallas för Moon valley eftersom stenformationerna unika här med intressanta färger och former.
Vi hittar ett område för atrificiell trädplantering där vi också slår läger för kvällen, Julian är en mästare på att laga curry, och jag har agerat assistent under varje kvällsmåltid för att få en större inblick i den indiska curryns tillagningsmetodik.
Nästa dag når vi Indusdalen som jag får återse en andra gång under min Himalaya runt expedition. Första gången var när jag cyklade till Skardu och på cirka 2500m, numera ligger dalen på cirka 3000-3500m och erbjuder vyer över några vackra toppar över 6000m+. Dalgången leder oss till Leh som är ett centrum för turism i områden med många researrangörer och besökare. Ladakh med sitt stabila politiska klimat och med en buddistisk befolkning som sällan ser konflikter har utvecklat en turistindustri för bergshungriga besökare från hela världen mitt i Himalayamassivet.
Jag anlände till Leh med målsättningen att cykla Khardung La pass 5350m och bestiga berget Stok Kangri 6100m.
Efter gårdagens heldag upp och ner för det 5350m höga Khardung La kan jag äntilgen stoltsera med mitt första pass över 5000m. När man ser slutklämmen nere från Leh på 3500m känns det smått orealistisk att man kan nå en sådan höjd på en dag men med lätt packning och en snitthastighet på 8km i timmen, gick det vägen ganska smidigt. Fem timmar effektiv cykling tog det att bestiga detta vackra pass på snäll lutning. Höjden började kännas under de sista 14 kilometrarna men med ett lungt tempo var det aldrig någon större käftsmäll. Julian som annars cyklar med cirka 60kg packning hade det lättare upp, och jag kan bara glädjas åt att ha gjort passet i sällskap med en sådan stark cyklist.
Photo taken on the way down from Khardung La Pass with the Indus valley in the far backround
Väl uppe på passet ser vi skyltar som stolt berättar att detta är världens högsta pass för motordrivna fordon vilket inte stämmer helt och hållet. Men lockar i sin tur en stor skara motorcyklister och andra turister som inte riktigt har koll på hela sanningen. I vilket fall är det ett fantastisk pass och jag skulle gärna vilja cykla ner på andra sidan för att upptäcka Nubra dalen. Tid är dock en begränsad resurs och det jag har andra avstickare på min prioritetslista som en bestigning av berget Stok Kangri.
Den 39km långa nerförsbacken från Khardung La är en annan attraktion med mycket värde. Vi ser många backpackers som tar en transport upp för passet att avnjuta endast nerförsbacken. Lutningen är lagom och vyerna suveräna, en ända lång njutning hela vägen ner till Leh.
Imorgon ger jag mig på min första bestigning av ett berg i Himalaya massivet. Stok Kangri ska vara en vandring upp till 6100m. Tillståndet är klart och ryggsäck samt vandringsstavar är hyrda. I sällskap med Mattias, en fransk långfärdscyklist kommer vi påbörja våran vandring imorgon. Vi hoppas på bra väder och fina vyer över Indusdalen.
Medan Julian kommer att göra en avstickare till Nubra dalen.
My route from China, Pakistan to north India and Leh
Ha det bra gänget!
En av de sista sakerna jag gjorde i Gilgit var att besöka Emad som driver ett brobyggarföretag i Pakistan. Jag träffade han på hotellet i Karimabad och besökte nu hans hem här i Gilgit. Han har studerat 8 år i Texas och pratar perfekt engelska. Hans hem ligger vackert benäget precis vid Gilgit floden.
Efter detta påbörjade jag resans största avstickare till Baltistans huvudstad Skardu. Skardu fungerar som startpunkt för alla expeditioner som vill upp i bergen runtomkring, härifrån påbörjas bland annat expeditioner till K2.
Efter att ha trampat 40km på ytterliggare en del av KKH som befinner sig i förfärligt skick var det en dröm att byta underlag till den betydligt mer lättcyklade asfalten som leder mig in i Indusdalen och vidare mot Skardu. Dalgången är som en ända lång Tiger leaping gorge med berg som reser sig brant uppåt från floden. Vägen slingrar sig längs med berget, ofta insprängt i berget. Risken för stenras är överhängande, möten med bilar på den smala vägen i de blinda kurvorna är ett annat mindre orosmoment samt de branta nerförsbackarna där man snabbt kommer upp i hastighet och får lägga all fokus på att undvika hål och gupp i nerfarten. Hjälmen kändes som ett givet alternativ.
I byn Sassi stannar jag till och frågar efter camping, jag vänder mig om och ser ett snöklätt massiv som är betydligt högre än allt annat runtomkring. Efter att studerat kartan inser jag ganska snabbt att det är baksidan av Rakaposhi massivet jag ser bakom mig. Jag har cyklat runt berget. I nästa by ser jag ett vattenfall med ett enormt tryck forsa ner för berget och kyla ner omgivingen med sitt kalla glacärvatten. Jag frågar en kille om camping och blir inbjuden att campa i hans trädgård. Det är en magnifik campingplats på en rund gräsplätt med rosor runtomkring. Dessutom gör de iordning en varmdusch för mig, gästfriheten på topp. Folket i Pakistan väldigt gästvänliga.
Pakistani Children on their way from school
Det är aldrig tråkigt att cykla själv i detta land. I byarna räcker det med att stanna och snart står det en folkmassa runtomkring och inleder en konversation på engelska med en. Dagligen får jag höra hundratalsgånger: Hello, how are you, en replik nästan alla säger automatiskt. Mitt svar är oftast fantastic eller hungry.
Jag cyklar in i Baltistan som är namnet på området i nordöstra Pakistan, det befolkas av Balti folket som för över 600 år sedan vandrade hit från Tibet genom Ladakh.
Vägen en konstant berg och dalbana i den trånga dalen, vägen på sina håll insprängd i berget. Jag når den gröna byn Bagicha lagom till middag och beställer in kyckling, grönsaker med chapati bröd samt pakistani chaay. Tältar på uteserveringen och beskådar männen, antagligen lastbilschafförer som sitter och röker Pakistani Hashish vid ett av borden.
I Skardu stannar jag till vid ett boende som erbjuder internetuppkoppling, inte det billigaste alternativet men väl värt med god mat och en okej uppkoppling, Balistan Turisthouse heter stället. På kvällen träffar jag en representant för Hunza expeditions som vill få mig att vandra till K2 basecamp komplett med bärare, guide och kock. Jag är tveksam till detta upplägg gillar inte riktigt expeditonsstilen och den tidskrävande och ekonomiskt förödande vandringsupplägget. Företagen har hand om Simon Moroes vinter expedtioner till 8000m+ bergen i Pakistan vilket säger en del om deras rykte, pålitliga men dyra. För varje dag jag vandrar innebär det en mindre dag på cykeln här i Pakistan, och att cykla är gratis samtidigt som touring cyklandet i Pakistan är helt fenomenalt.
Hittade en guide som kunde ta mig till Hushe, en avlägsen bergsby där jag hade tänkt att se K2. Se den tidigare videobloggen för mer information om detta. Jag fick aldrig sett K2 och de andra 8000m+ topparna, vädret och en polis satte stopp för detta. Fick iallafall se det vackra berget Masherbrum 7800m, och de storslagna omgivningarna runtomkring.
Camping under an appricot tree
Efter detta var det dax att ta sig an den långa klättringen upp till Deosaiplatån på krävande jeepvägar. Vägen är underkonstruktion men det kommer dröjja innan den färdigställs. Väl uppe på platån befinner jag mig på 4000m igen och vädret betydligt mer bekvämt än i varma Skardu. Vyerna kanon och det påminner om tiden jag spenderande i Kina på Qinghaiplatån tillsammans med Emanuel, Lucas och Hannah. En av broarna är bortspolad som korsar ett större vattendrag. Medan jag ser mig om efter en lösning, ser jag en man som ropar på mig från andra sidan vattnet. Han lyfter byxorna, korsar det knädjupa vattnet och tipsar mig om den bästa platsen att korsa det forsande vattnet. Efter att ha sätt mannen bära över några av mina väskor i det iskalla glaciärvattnet utan att göra ett ljud känner jag mig inspirerad att göra samma sak fast min övergång blir mer högljud med många “kom igen, kom igen nu” medan jag traskar över forsen. Vattennivån är precis så låg att jeeparna kan korsa utan att vatten översvämmar motorn. Jag tackar mannen som utan att vilja ha något betalt hjälpte mig över. Ytterliggare en av resans hjältar. Att hitta en vacker campingplats var inga problem här uppe på den stora gräsplatån.
One of the small water crossings on the Deosai
När jag närmar mig passet som leder ner från Deosai får jag äntligen se mitt första 8000m+ berg som är Nanga Parbat. Det är ett imponerade massiv som jag cyklar mot, för att sedan cykla ner i dalen och vyerna försvinner. Chillum var en vacker bergsby som jag passerar i nerfarten från Deosai. Vid den militära checkpointen värkar det först som att jag inte får cykla vägen som leder ner och tillbaka till KKH. Jag tar mitt pass och provar ändå, ingen polis eller militär som stoppar mig. Området känsligt för att det ligger nära gränsen till Indien med en stor militär närvaro. Jag har hört att vägen ska vara öppen och cyklar på, det går bra inga konstigheter.
Nanga Parbat is showing itself behind the pass
En stor favorit attraktion för mig i Pakistan är bergsbyarna som ligger vackert benägna i dalgångarna. Ljudet i byarna kommer från forsande glaciärvatten och det är små jordbrukssamhällen. Utseendet på byarna är väldigt spartanskt, ingen större utveckling har dessa platser skådat på flera hundra år, utöver vägarna förståss som alltid erbjuder någon form av ekonomisk utveckling och globalisering för dessa avlägsna samhällen.
Jag försöker spendera kvällarna här i dessa små isolerade samhällen som jag har fattat tycke för. Folket i bergen är dessutom väldigt trevliga, hjälpsamma och nyfikna inga västfientliga talibaner här inte, de befinner sig långt borta mot gränsen till Afganistan, Pakistan är tryggt så tryggt det kan bli här på landsbygden. Polisen har så lite att göra så deras sysselsättning blir att tillgodose mig med mat och boende.
Fortsätter ner genom till Astore där folk vill registrera mig, de utger sig att vara poliser eller intelligence officers, och så länge de kan indentifiera sig känns det okej, fast jag gillar inte när folk ska hålla på att pilla med mitt pass. Dalen leder mig hela vägen ner tillbaka till KKH bara några mil från där jag svängde av mot Skardu, en avstickare väl värd sin tid.
Från KKH ser jag det enorma Nanga Parbat massivet igen som reser sig högre än allt annat i sin omgivning. Vägförhållandena byts ut igen mot en tidskrävande grusväg med många lastbilar och bussar. Hettan tillbaka och jag lyckas inte somna förrän kl 24.
Cricket a new sport I learned in Pakistan
Nästa dag förbättras förhållandena och KKH blir så mycket mer behaglig när man har asfalt under hjulen. Når Chilas på kvällen efter ett långt och tidskrävande punkteringsstrul en lång historia som finns dokumenterad på video som jag kommer att dela en annan gång. Min tanke är att lämna KKH igen och ge mig på Babusar pass 4100m istället. Jag lämnar dalen och ger mig på en riktigt tuff klättring upp till passet, det är brant klättring på vägar som ibland är asfalterade och ibland i ett sådant skicka att jag får gå av cykeln för att “cykelvandra” upp i dalen. Eftersom min höjdmätare är sönder har jag inga höjdreferenser att relatera till men detta kändes som mitt tuffaste pass någonsin. En höjdskillnad på kanske 2600m från Chilas till toppen. Jag stannade i Babusar byn precis innan den branta slutspurten av passet under eftermiddagen. Nästa dag försökte polisen få mig att hoppa in i deras pickup som så många andra har försökt tidigare utan att lyckas, jag gillar utmaningen dessa pass erbjuder. Men det är annorlunda med polisen de försöker tvinga mig in i bilen men jag visar min motvillighet med att börja cykla ner i dalen igen, bara några hundra höjdmeter från mitt svåraste pass någonsin fanns det inte en chans att jag skulle gå med på en lift upp sista biten. Polisen följer med neråt i dalen och jag vänder om och börjar cykla upp igen. De accepterar min ambition och väntar på toppen istället. När jag väl når toppen och möter polisen igen är det under betygligt mer glada former, jag är glad, riktigt glad över att ha nått toppen och tackar polisen för att ha förståelse för min cykelexpedition. Polisen säger we are your friend och jag kan bara konstatera att de är den bästa polisstyrkan i världen som struntade i sina order från “Senior Officers” så att jag skulle kunna nå mitt mål.
Last strech of the Babusar pass
Efter en lång stund på Babusar topp var det dax att cykla ner på andra sidan in i en ny dalgång “Kaghan valley”. Jag inser direkt att jag har fått punka på toppen av passet och får hantera detta först innan nerfärden kan påbörjas. Mörka moln och nederbörd träffar mig på nerfärden, regnsäsongen är här och jag försöker smita undan. Vägen på sina håll översvämmad med forsande vatten. Kängorna genomblöta efter alla passager genom nästan knähögt vatten. Men vilket äventyr det är på flykt ner i dalen från regnsäsongen som precis har anlänt. Cykling med stora höjdskillnader är den roligaste formen, eftersom landskapet och temperaturen skiftar så ofta under sådana omständigheter. Här i Pakistan har det varit en konstant flykt från värme eller regn beroende på vilken höjd jag har befunnit mig på. Mp3 spelaren används väldigt sällan i detta land vilket är ett tecken på underhållande cykling.
Chillum Mountain Village
Jag när en asfalterad väg när dalen öppnar upp sig något. Slukar en påse Lays chips vid ett vägstopp, männen runtomkring stirrar de har “Roza” eller fasta period, hela augusti precis som resten av den muslimska världen. När solen går ner runt 19 tiden äter muslimerna dagens första mål och dricker sitt första glas vatten för dagen. Anledningen till fastan är att känna sympati för alla som inte har något att äta.Jag berättar för dom att Allah har förståelse för mig eftersom jag är på en lång resa, vilket de flesta har överseende med men inte alla.
På vägen möter jag en familj som bor i Norge och är på besök i Pakistan, ett otippat och trevligt möte. Dalgången som jag cyklar ner i är en populär turist destination bland pakistanier. Inte så konstigt med tanke på hur vacker dalen är, hade vi haft något liknande i Sverige hade det varit översvämmat med turister och folk som gillar storslagen natur. Jag pratar med Ali Raza som har bott i Drammen utanför Oslo de senaste 10 åren och vi kan båda konstatera att dessa dalgångar är större än vad vi kan ta del av i Skandinavien.
Cycling between glaciers
Jag når turist staden Naran på kvällen och väntar in solnedgången så att restaurangen kan börja servera mat efter att fasta tiden är slut för dagen. Detta gör jag i respekt för alla andra som gör samma sak på restaurangen, jag är vrålhungrig men följer kulturen eftersom det är det man gör här. Restaurang ägaren erbjuder mig att stanna i ett tält på baksidan av restaurangen vilket jag tackar ja till för en symbolisk summa rupies. Under kvällen träffar jag några studenter från Kohistan som tillhör Pashtun folket. Jag får några tips om “hidden paradises” i Pakistan, där glaciärsjöar och vacker natur dominerar. Kanske nästa gång.
Jag blir väckt kl 0300 på morgonen eftersom det är den sista tidpunkten för ett mål mat för muslimerna innan de påbörjar dagens fasta. Jag tar del av traditionen och äter mitt i natten, i ett halvsovande tillstånd. För att sedan sova några timmar till.
Jag lämnar Naran tidigt på morgon medan regnsäsongen visar sin närvaro igen. Dalgången är vacker även om de gråa molnen ligger över. Dalen är fylld av gran och tallskog.
Vägen sjunker i höjd samtidigt som regnet öser ner. Vid ett tillfälle ser jag ett litet stenras 20 meter framför mig, hjälmen åker på med en gång och min uppmärsamhet riktas mot bergsidan som ibland släpper ner stenar. Efter en punktering och ytterliggare många höjdmeter når jag staden Balkot där jag får min extra slang reparerad.
På toppen av ett mindre pass träffar jag Tariq som är officer i den Pakistansta flottan han erbjuder mig att sova över i hans hem vilket jag tackar ja till. Jag får träffa hans familj som bjuder på middag och tillsammans diskuterar vi den politiska situationen i Pakistan som är långt från våran trygga och ekonomiskt tillfredsställande tillvaro hemma i Svedala.
Nästa dag når jag Abbotabad, staden där Osama Bin Ladin bodde. Staden är känd för sina Universitet och skolor i Pakistan men för oss i väst numera förknippad med Osama. Jag frågar några män vid vägen om man kan se Osama Bin Ladins hem vilket man kan, men jag gjorde aldrig detta på grund av den enkla anledningen att hans hem inte låg vid vägen jag cyklade på och det är ingen större grej för mig.
Upp i bergen igen på flykt från hettan och bort från den trafikerade KKH, cyklar jag upp mot nya vyer i de gröna dalarna. Under en paus vill en man registrera mig men jag får aldrig se någon legitimation, så jag visar aldrig mitt pass, han blir förbannad och förolämpar mig, kallar mig för idiot. Hotar med att arrestara mig men jag berättar för han att jag endast visar mitt pass för polismyndigheter vid checkpoints. Hans löfte att jag skulle bli aresterad blev aldrig av och istället blev jag escorterad av riktiga poliser i bergen. Dessa poliser fungerade även som en supportgrupp i de branta klättringarna upp till byn Natha Gali. Polisen väntade några kilometer upp på bergen och varje gång jag passerade dessa herrar var det ett tummen upp och glada miner, inga stressade poliser som jag tidagare har tagit del av i till exempel Yemen. Väl uppe på det högsta passet cirka 2800m vilket jag nådde sent på kvällen tog vi några kort tillsammans över fanstastiska vyer med Kashmir i bakrunden samtidigt som jag höjer polisens Kalashnikov till skyarna. Pakistan har världens trevligaste och bästa polisstyrka.
Celebrating the final pass with the polis of Pakistan
I byn Shangla Gali träffar jag Shahid Shodri och hans entourage, han är här för att njuta av bergen och den bekväma temperaturen, jag blir inbjuden till deras hotelrum där vi umgås och dricker Pakistani red Label. Han är ägare av Pakistans största nyhetstidning i Lahore och är en väldigt inspirerande person. Ett riktigt roligt, intressant möte med en man och hans vänner som har mycket inflytande i Pakistan och jag kommer träffa han igen i hans hemstad Lahore.
Dagen efter påböjas nerfärdren från den bekväma temperaturen och de vackra vyerna i bergen till Islamabad. Här i Islamabad har jag har haft en klassisk dag av byråkrati och mycket stroppande fram och tillbaka för att lösa min ansökan till ett Indiskt visum. Visum ansökan gick igenom efter tre besök på Ambassaden och jag hoppas kunna plocka ut det det klara visumet och mitt pass den 17 augusti. Därimellan kommer jag att cykla ner till Lahore och spendera tid med Shahid och hans familj samt vänner. Därefter kommer jag att ta en buss tillbaka till Islamabad för att hämta mitt Indiska visum och ta en buss tillbaka till Lahore och cykla in i Indien från den ända öppna gränsen för utlänningar vid Wagna precis utanför Lahore.
Monkeys outside of Murree
Spotten fungerar igen så ni kan ta del av min framfart via hemsidan.
Nya bilder från Pakistan och Kina under Galleri.
Ha det bra gänget,
Tim