Efter ett långt besök på supermarketen och efter att sagt förväl till Emanuel, Lucas och Hannah gav jag mig äntligen iväg på eftermiddagen. Kändes konstigt att cykla själv efter tre månader med sällskap, ovant. Vägen blev som väntat platt men desto mer oväntat stark medvind som pushade mig ut i öknen. Sandynor blandat med buskage pryder vägen samt på håll även Kunlun bergen. Till middag blev det stekta prinskorvar, champinoner och kokta tjocknudlar med chillipulver, bland det mest avancerade jag har lagat på länge. Vinden byter riktning under kvällen och det blir en blåsig natt.

Team China, Wu and Ling 

Med en tung motvind börjar jag min första riktiga dag som solo cyklist. Jag får slut på vatten fast fortsätter cykla tills det börjar bli kris tänker jag. Givetvis har jag flytet att två jeepar med britter stannar för hälsa på cyklisten i sandstormen. De är ute på en flera veckor lång guidad tur. Guiden erbjuder mig vatten och det blir lite av en vändpunkt för det var riktigt tungt innan detta inträffade. Tankarna gick åt hållet: vad skulle jag missa om jag liftade lite här inte så mycket tror jag, fast det som höll mig kvar är ideen att göra hela resan på egen energi och än så länge har varje meter av resan bekostats av egenförbrukad energi. Varför är detta viktigt för mig? Jo utmaningen jag gillar den. Kapitulera inför detta sker endast vid sjukdom, cykelhaveri eller områden där rebeller är i konflikt med regeringen. Jag igorerar till och med de där långsamma lastbilarna i uppförsbackarna som man så lätt kan hålla tag i och på tjuva någon kilometer med.

Camping in the desert

Vinden blåser nått så jävulskt och de första 35km snittar jag 9km/h. Den mentala inställningen, det får ta den tid det tar. Sanden blåser runt solglasögonen och lägger sig gött på ögonhinnan, det är käftsmällarnas dag idag. Efter 35km når jag iallafall ett lastbilstopp som serverar nudlar med kött och grönsaker, ett skönt avbrott från röjjet utanför.

Motvinden fortsätter under dagen, hyr ett rum på ett lastbilsstopp efter hundra cyklade kilometrar med en snitt hastighet på härliga 10km/h.

Dagen därpå har vinden avtagit. Dagen då jag cyklar ikapp Wu och Ling. De cyklar från Golmud till Kashgar och är studenter. De pratar dessutom bra engelska.
Allt blir lättare nu när jag cyklar med dom. Dessutom har jag lärt mig hur en student cykelbudget fungerar och det har fått mig att se över min egen. Som en backpacker som inser att det går att resa mycket billigare med cykel har jag som långfärdscyklist insett att det går att göra Kina mycket billigare på en student cykelbudget. Första ekonomiska förbättringen blev en vattenbehållare som klarar av kokande vatten. Alla restauranger i Kina serverar kokande vatten vilket man gratis kan fylla på och på så sätt unvika köp vatten vilket är väldigt bra för miljön och ekonomin. En annan förändring är att det blir mer bröd nu tillsammans med sylt och grönsaker i långtidsförpackningar som mellanmål på vägarna.

303km on road 303 and 3 bikes

Vi har under kvällen problem att hitta campingplats, öknen är platt och det blåser ganska friskt. Efter cirka en och en halv timme efter planerad camping tid hittar vi äntligen något som skyddar oss från vinden.

Dagen därpå fixar Wu och Ling så att vi får sova gratis på en olje uppvärmningscentral. Oljan som leds under marken mellan Houtougo och Golmud behöver värmas upp för att hålla sig flytande därav dessa värmevärk som vi har sätt fyra stycken av mellan Golmud och Houtougo. Just detta värmevärk var dessutom det högst placerade i världen på en höjd av 3050 möh. Vi får tillgång till dusch, varmvatten, en platta för vattenkokning tak över huvudet, med andra ord allt man kan önska sig i öknen.

Annars finns det inte så mycket att säga om vägen vyerna, består av berg i fjärran på den vänstra sidan. Jag hade räknat med bättre väder men tydligen är det regn säsong här Quaidim sänkan. Vädret skiftar frekvent och det gör vinden också. Väldigt, väldigt få stopp längs med vägen, marken för dålig för att brukas till jordbruk, därav ingen befolkning.

Oil pump outside Houtogo

Nästa dag når vi Houtogo och passerar dess oljefält. Detta är ett oljeprospekterings område och ganska känsligt för utlänningar att vistas här men eftersom vi inte stannar i staden över natten blir det aldrig några problem med polis eller myndigheter. Vi campar istället och har som vanligt problem att hitta något som täcker oss från den kraftfulla vinden som råder här.

Regn och stark motvind gör det tidskrävande att ta sig till nästa vägkorsning 20km bort. När vi väl har nått den hittar vi en gård med ved och tak överhuvud, vi gör upp en eld och torkar upp lite. Vid detta tillfälle kommer ägaren till gården förbi och bjuder in oss till sitt hem samt bjuder på en enorm portion nudlar. Det visar sig snart att han har jobbat över 40 år i området och dessutom varit direktör för asbest gruvan i närheten samt varit guvenör för byn Manghai Zhen. Han är numera pansionerad och driver en buisness från gården kopplad till asbest.

Vi cyklar på ytterliggare 10km i det hårda vädret och når byn Altun Blak där vi stannar för dagen eftersom vädret är riktigt tråkigt, grått, regningt och ännu mer grått Göteborgs väder.

Nästa dag korsar vi det 3500m höga passet som leder oss rakt ner till Taklamakan öknen. En riktigt fin nerförsbacke på 60-70km tar oss ut ur bergen och vi känner hur temperaraturen ökar ju närmare öknen vi kommer, vi har haft kraftigt regn på vägen ner och det är en ganska skön kontrast att glida ner i öknen efter detta. Framförallt för mina kinesiska vänner som saknar vinter utrustning.

Vi inser ganska snart att det kommer bli en tuff vistelse i öknen då vi har temperaturer kring 36 grader när vi cyklar längs med Taklamakan öknen. Efter att ha cyklat 160km i medvind når vi på kvällen staden Ruoqing. Efter en lång trött väntan utanför polisstationen blir jag äntligen registrerad och Wu pratar till oss en riktigt fin rabatt på ett av de finare hotellen i staden. Eftersom jag är utlänning finns det bara två dyra hotel som jag kan bo på, mina vänners budget tillåter inte dom att bo på ett av stadens finare hotel, där av problematiken eftersom vi gärna vill bo på samma ställe. Men Wu löste det galant och övertalade polischefen att låta oss bo på ett av de finare hotellen för ett studentvänligt pris!

Entering the Taklamakan, one of the largest sand deserts in the world!

 Idag fortsätter vi längs Taklamakan öknen till nästa stad Qiemo.

Spotten funkar fortfarande inte, antagligen ingen teckning i omradet.  Skickar ett meddelande med den ner den er pa gang igen.

Temperaturen i staden runt 40 grader, en överdrivet varm sommar äntligen här.
Ha det bra gänget,
Tim