Hej, här kommer första inlägget på riktigt länge. Jag överskattade bloggandet från en smartphone i Sydamerika. Motivationen att skriva försvann nånstans i samma veva.
Why fly when you can use your own energy to travel across continents! Callao, Peru. If you are planning to fly anyway please compensate for your actions by planting new trees in Africa. BetterGlobe can help you with that.
Men nu ska ni få en sammanfattning av resan tidigare i år. Turen blev väldigt lyckosam på grund av ett flertal faktorer som vädret vilket tillät mig utföra mina väderberoende favoritaktiviteter. Att upptäcka västra Sydamerika med cykel längs med Anderna passade mig perfekt, med spännande cykling i bergstrakter genom länder som jag tidigare inte hade koll på överhuvudtaget. Detta medförde mycket nya intryck och överraskningar. Dessutom gick det väldigt bra på höghöjd. Det blev 11 lyckade bestigningar varav fyra är inom topp 10 högsta bergen i Sydamerika.
Snabbfakta om Progression Tour:
Antal länder besökta: 7 (5 med cykel)
Antal cyklade kilometrar: runt 8000km
Antal berg bestigna mellan 5000m-7000m: 11
Snabbfakta om toppbestigningarna i tidsordning:
Cerro Plomo, 5424m Chile
Volcan San Jose, 5856m Chile/Argentina
Cerro Plata, 5966m Argentina
Bonete acklimatiseringstopp, 5004m Argentina
Aconcagua, 6962m Argentina (Högsta berget utanför Asien, högsta toppen i Argentina)
Bonete Chico, 6759m Argentina (Sydamerikas fjärde högsta)
Cazadero/Walter Penk, 6658m Argentina (Sydamerikas nionde högsta)
Ojos del Salado x2,6893m argentinska och chilenska toppen (Högsta vulkanen i världen, nummer två i Sydamerika, högsta toppen i Chile)
Sajama, 6542m Bolivia (Högsta toppen i Bolivia)
Pisco, 5760m, Peru
Högsta punkt med cykel: Chacaltaya, Bolivia 5250m
Högsta punkt utan cykel: Aconcagua summit, Argentina 6962m
Högsta passet: Abra del Acay, Argentina 4972m
Bästa campingplats: highcamp på Sajama 5800m
Antal punkteringar: 1 (som jag kommer ihåg)
Antal tekniska problem: 1 (kedjan gick av, tack för extra länkarna Erik)
Hårdaste väderförhållanden: På väg över Punta Olimpica passet Peru 4900m, snöblandat regn i mängder och dålig sikt.
Bästa väderförhållandena: Toppdagarna på Sajama, Aconcagua och Pisco
Antal prylar stulna: Kamera, smartphone, massa halvgröna papper med nån Franklin på, fler sydamerikanska valutor, Pass
Resans bästa moment: Sista kliven upp på Aconcagua
Resans sämsta moment: När jag inser att passet är stulet kvällen innan avfärd till Aconcagua
Resans joker: Lars Bengtsson som anslöt till bestigningen av Bonete Chico
Roligaste sträckan: Uyuni-Sajama, västra Bolivia
Resans snällaste främling: Den bolivianska vägarbetaren Felix som fixade boende
Bästa staden: Huaraz, mötesplats för klättergalningar från hela planeten
Antal klassiska sevärdigheter i Sydamerika: 3 (Salar de Uyuni, Machu Pichu, Cartagena)
Bästa köket: Argentina
Resans fotbollsupplevelse: River mot Boca Juniors derbyt
Vackrast kvinnor: Argentina/Colombia
En sammanfattning genom varje land på turen
Chile
I december förra året flög jag ner till Santiago där cykeln monterades ihop. Utanför Santiago besteg jag Cerro plomo 5424m, därefter i mellandagarna klättrades vulkanen San Jose 5865m tillsammans med en klätterklubb från Talca. Firade in det nya året i huvudstaden, därefter fortsatte färden med cykel till Argentina över ett klassiskt pass som heter Paso los Libertadores. Min första korsning av Anderna.
Argentina
Fjärde dagen i landet var jag på väg mot höghöjdslägret i Cordon Plata massivet. Tanken var att bygga vidare på min acklimatisering och benstyrka inför Aconcagua. Tajmingen var perfekt eftersom det fanns ytterligare tre svenskar i området: Dennis Svärd, Lars Bengtsson och Anneli Wester.
På toppen av Cerro Plata 5961m kunde jag se Aconcagua resa sig markant högre än allt annat i sin omgivning, det blev nästa mål.
Fyra dagar senare ansökte jag om tillståndet i Mendoza, inhandlade ett par begagnade, tunga men hyfsat varma Borealkängor med innesko, fyllde upp med mat och löste nya längre tältpinnar till tältet. Allt såg väldigt bra ut tills jag började packa på kvällen, då hade någon utomstående person klivit in i hostelet och stulit mitt pass, kamera och lite dollar sedlar.
Med en polisrapport istället för pass startade jag vandringen till baslägret dagen efter. Planen var att göra som jag brukar göra på berg, bära min egen packning använda google earth på min smartphone som navigation. Det där med navigation var lättare än vanligt på ett så frekvent klättrat berg. Vädermässigt fick jag den enda stabila veckan i Januari med bra förhållanden. På toppdagen startade jag kl 0400 och fick hela toppen för mig själv i cirka en timme, nytt personligt höjdrekord på 6962m.
Efter en passansökan och väntan på nytt visakort liftade jag ikapp Lars Bengtsson för att göra en gemensam bestigning av Bonete Chico 6759m.
Utmaningen för oss som ville göra en kombinerad cykeltur med en bestigning blev tillgången på vatten, vid ett tillfälle hade vi laddat upp med 16 liter var eftersom nästa vattentillgång låg cirka 1400 höjdmeter högre upp på platån där glaciärerna smälter.
On our way back from Bonete Chico. Photo taken by: Lars Bengtsson
Det blev en lyckad bestigning där både jag och Lars kunde toppa under bra förhållanden. Självförtroendet stärktes ytterligare efter en så avlägsen och isolerad toppbestigning. Tältet, mitt Vaude Taurus klarade av hårda vindar på 5900m, vilket var ytterligare ett bra tecken inför nästa mål Ojos del Salado.
Cyklingen fortsatte norrut på väg 40 som kanske erbjuder den mest sevärda och variationsrika roadtrippen i Argentina. Vägen sträcker sig från söder till norr genom hela landet.
Efter att ha plockat upp ett nytt pass på svenska konsulatet i Cordoba fortsatte turen till Fiambala som är sista utposten av civilisation innan man ger sig upp på Puna de Atacama platån som ligger längs med gränsen till Chile. Utanför Fiambala finns en imponerande samling av 6000m plus toppar som ligger tätt placerade på en väldigt vindutsatt del av platån. Detta är även platsen för världens högsta vulkan, Ojos del Salado. Detta skulle även bli mitt mål på denna avstickare. Efter att ha byggt självförtoende på de tidigare topparna kände jag mig redo för en solo tur. Säsongsmässigt var det högsäsong, därför hade jag räknat med att åtminstone träffa en annan expedition i området men så blev inte fallet och det blev istället åtta dagar av total isolering från resten av planeten, med toppbestigningar av Walter Penk samt Ojos del Salado. Vinden tog tältpåsen annars gick det bra. Frihetskänslan var enorm där uppe. Pulvermos med tonfisk, majonäs, argentinsk chimichurri krydda samt tabasco var något av en standard middag under denna tur.
Ojos del Salado summit panorama
Väl nere igen fick jag ett erbjudande av den indiske klättraren Malli Mastan Babu att följa med honom upp på Ojos igen för en bestigning från den chilenska sidan. Det tog några minuter för mig att skaka hand på att vi kör. Kul att vara med om den första indiska toppbestigningen av vulkanen samt att toppa den chilenska toppen som sägs vara 0,5 meter högre än den argentinska som jag precis varit uppe på. Vi gjorde en blixt bestigning då båda redan var förberedda för höjden. Det blev jeep upp till 5300m därefter vandring till 5900m där sista refugion innan toppen låg placerad. Efter att ha bott i tält på samma höjd i två nätter på andra sidan berget så kändes dessa två sammansatta containrar som ett lyxhotell och det är inget skämt. Inne i containrarna fanns bränsle, mat, madrasser och man kunde gå fritt inuti. Malli för övrigt är den första indien att klara av de klassiska Seven summits.
Jag tog toppbilden på Malli med den indiska flaggan i sina händer under min andra toppning för dagen av Ojos del Salados chilenska topp, eftersom jag redan hade toppat två timmar innan men på nervägen blivit frågad av min indiske vän om jag kunde följa med upp igen för att ta bilden. Eftersom jag gillade Malli så bjöd jag på den (efter att ha suttit tyst i nån minut först för att mentalt slå om till toppbestignings läge igen), därefter tog vi oss ner från denna vindpinade men mäktiga topp som är den näst högsta i Sydamerika.
I Fiambala packade jag ihop min cykel igen som hade en totalvikt på runt 50kg. En tung stålram i kombination med all höghöjdsutrustning samt lyx prylar som ett par jeans är svaret på varför vikten var som den var.
Turen gick norr genom Cafayate där jag tog några dagar ledigt, gick på vinmuseum, vinprovningar och upptäckte hemligheterna till ett bra rött Malbec samt slukade empanadas.
Vidare väntade ett av de högsta passen i Sydamerika. Paso Abra del Acay leder upp till 4972m på en brant grusväg, så brant att man måste leda cykeln titt som tätt. Här träffade jag två riktiga män i ålder 66 och 70 från Frankrike. Dessa imponerande herrar puttade sina fullt lastade långfärdscyklar upp för passet på 4500m. Inspirerande att se vad man kan klara av i den åldern, vilka hjältar. På väg upp var även första mötet med Lamadjur som till skillnad från Vicunasen inte var ett dugg blyga utan skapade en lite otrevlig stämning genom att stirra på en från 20 centimetersavstånd, jag visste inte om jag skulle klappa laman eller få näsan avbiten eftersom jag aldrig sätt, eller läst på om djuret innan. Lösningen blev till att trampa vidare mot Bolivia.
Bolivia
Ett spännande land för höghöjdscykling med sin enorma platå Altiplano. Snitthöjden uppe på platån är på 3750 möh. Rent cykelmässigt utspelade sig den roligaste sträckan på hela resan i södra Bolivia. Över 160km över nästan helt platta saltplatåer, tänk en vit linje som horisont i 360 grader med bergstoppar i utkanterna. En unik långfärdsupplevelse. Därefter fortsatt intressant cykling längs med den chilenska gränsen norrut till vulkanen Sajama 6500m. En vulkan som reser sig så mäktigt och självstående att man kan se den två, tre dagar innan man har cyklat fram till foten på den. I byn Sajama på 4200m precis vid foten av vulkanen förberedde jag mig med att tvätta rent kläder, köpa på mig vad som fanns i matväg samt hyra en isyxa för det korta partiet på väg upp som lutar 45 grader.
Sajama highcamp, you can see my green tent in the lower left corner. 5750m
Det blev ytterligare en solo bestigning med ett folktomt berg, vädret bjöd på fina förhållanden. Rutten fick jag förklarad av en trevlig herre vid namn Santos på mestadels spanska med inslag av engelska ord i hostellet El Dorado eftersom internet låg nere i byn.
Nästa stopp blev huvudstaden La Paz som ligger på höjden av 3600m-4000m. Det blev en vecka i stan. Den populära Death road skippade jag i förmån till en cykeltur till Chacaltaya forskningsstation på 5250m.
Vägen norrut gick runt Titicaca sjön och in i Peru.
Peru
I staden Arequipa som ligger vackert belägen vid en majestätisk vulkan med namnet Misti, träffade jag Lostcyclist igen. Vi slog följe igen ner till Mollendo vid kusten av Stilla havet. Det blev ett dopp i det halvkyliga Stilla havet. En annan aktivitet i Mollendo var fiske, dock utan några maskar eller direkt framgång fick vi istället se de lokala rävarna ta all fångst, dystert.
Jag fortsatte norr och Lostcyclist tog sikte söderut mot norra Chile. Kuststräckan som bjöd på stundtals riktigt fin cykling längs med havet tog mig hela vägen till Lima och sedan till min nästa bas för höghöjdsäventyr Huaraz. Däremellan hann jag med en avstickare till Cuzco samt de världsberömda Inkaruinerna vid Machu Pichu.
När kusten lämnades väntade en klättring upp över ett pass på 4100m, här slog jag rekord med antal höjdmeter på en dag upp, närmare 2600m med fullastad cykel. Cykelbenen var tillbaka på riktigt sedan förra turen i Himalaya.
Huaraz
Huaraz är staden där man ofta utgår ifrån om man vill klättra i Cordillera Blanca massivet. Här finns boende, restauranger, utrustning, och en rad operatörer som erbjuder sina tjänster för främst västerlänningar som vill upp för de världsberömda topparna i området. Säsongen var i sin början när jag trampade in i juni därför fick det bli en cykeltur runt en del av massivet för att vänta in säsong och påbörja en ny acklimatisering. Första passet på 4600m tog mig via en tunnel till andra sidan och ner till Chavin de Huantaar ruinerna i dalen på andra sidan. Efter några dagar av hård cykling var jag uppe på Punta Olimpica cirka 4900m och kunde i ett snöoväder rulla ner på rätt sida om bergskedjan igen. Att byta bromsklossar i snöslask på 4500m innebär otrevlig smärta i fingrarna fick jag lära mig den upplevelsebaserade vägen. En väldigt vacker avstickare trots oturen med vädret över sista passet.
Nästa aktivitet fick bli sportklättring. Tydligen låg Perus bästa utomhusklättring i Hatun Machay bara någon timma bort. Dessutom på den härliga höjden 4200m. Under två dagar tillsammans med två jänkare körde vi några riktigt fina leder i den tunna luften.
Vidare väntade en acklimatiseringstur till Pisco 5750m. Vyerna från toppen är helt fenomenala, 360 grader av mäktiga toppar, bland annat över de mer kända Alpamayo och Artesonraju (känt för vad som sägs vara inspiration till Paramount Pictures berget).
Slutligen blev det tid för mitt primära mål i området, det mäktiga Huascaran Sur 6746m. Ett tekniskt berg, lavinfara och lurig glaciär. Jag bildade lag med en finsk alpinist vid namn Johannes Suikkanen, som livnär sig som onlinepokerproffs. Vi delade på kostnaderna, att göra det själv skulle vara för farligt. Vi köpte hela paketet med guide, bärare och åsnor. Det blev ett misslyckat försök, guiden vände runt cirka 6200m. Med ursäkt att vi var försent ute. Oklart vad som var hans riktiga motivation. Det känns som att vi vände på tok för tidigt för att ge berget ett ärligt försök. Det andra laget i höghöjdslägret vände samma dag utan att känna på det. Kan ha varit vinden i lägret som senare avtog högre upp på berget. Kan bli comeback på sikt med mer tekniska färdigheter i bagaget.
Callejon de Huaylas, Peru
För att en resa ska bli lyckad numera för min del krävs variation därför tog jag mig ner till kusten och provade att surfa i Mancora, norra Peru. Härligt väder och ett roligt hostel gäng gjorde att jag stannade i över en vecka. Pokerturneringar, surf, festande och bra restauranger blev vardagen i det lilla surf paradiset, en bra avslutning på Peru.
North Peru coastline
Ecuador
Vulkanen Chimborazo som jag så gärna hade velat bestiga dolde sig konstant i ett moln av dåligt väder. Ett toppförsök hade resulterat i en väldigt plågsam och farlig bestigning. Jag ställde in i förmån för den berömda vulkanen Cotopaxi men även den gömde sig i moln. Min tid på kontinenten höll på att ta slut därför avslutades cyklingen i Quito. Cirka 8000km efter första tramptaget ut från Santiago. Jag var nöjd och mätt för denna gång. Resterande två veckor förbrukades i Colombia där jag övade på mina färska färdigheter i vågsurfing. Efter åtta månader i Sydamerika tog det roliga slut och två flyg med ett fem dagars tillbaka till civilisationen acklimatiseringsstopp i New York tog mig till skandinavisk mark igen.
Nu i efterhand har jag en skön känsla av en rolig och väl genomförd tur där min långfärdscykling utvecklats till något mer än cykling. Jag har haft tur med väderförhållanden och säkerhet på vägarna. Jag har haft otur på hostels och blivit av med prylar och vackra foton. Kroppen har presterat ruggigt bra, en bakteriekultur i magen byggd på de flottaste av bakterier från 66 länder har stått emot i princip allt.
Tack till alla som har följt och bidragit till att mina linjer på kartor blir till verkliga upplevelser, ovärderligt!
Tack till alla nya vänner och gamla vänner som jag träffade i Sydamerika, för all kvalitetstid ihop. Det betyder mycket.
Nu tar vi det till nästa nivå!
Happy Christmas and let your next year be full of great adventures!
