Efter allt för många dagars väntande på det nya visakortet blev jag för rastlös. Trots en fantastiskt rolig tid i Mendoza med massa nya vänner galna Argentinska fotbollsderbyn och en minnesvärd lunch med Anneli Wester. Svenska tjejen som tältar på toppen av berg och blev årets äventyrare förra året.Hon är i Argentina för att tälta på toppen av Cerro Plata samt skriva på sin kommande bok.

 

Boca Juniors vs River Plate a South American super classico

Via facebook har jag koll på vart Lars Bengtsson (lostcyclist) befinner sig. Han är i Villa Union, sista riktiga utposten innan Puna de Atacama världens tredje högsta högplatå och ett ställe jag länge velat besöka. Efter ett snabbt snack med Lars bestämmer jag mig för att lifta ikapp och slå följe upp på platån för att göra ett toppförsök på Bonete Chico tillsammans. Det fjärde högsta berget i Sydamerika. Lars har tidigare bland annat klättrat oklättrade toppar i västra Kina och har rutin från många svårcyklade platser på jorden.

En och en halv dag senare kunde jag möta upp Lars i Villa Union cirka 600km norr om Mendoza. Nånting i mig tar alltid emot när det kommer till att lifta. Att rita den sammanhängande sträckan på en världskarta är beroendeframkallande. Men denna gång gör jag ett undantag. Jag måste prioritera vad som är roligast och i detta fall var det solklart för mig. Toppen av Bonete eller ganska alldagliga 600km genom argentisk landsbyggd. Dessutom i sällskap med Sveriges mest inspirerande långfärdscyklist.

Jag mötte upp Lars i den trevliga småstaden Villa Union där vi handlade mat för 14 dagar, en dragkedja fixades till skaljackan samt en sista pizza slukning innan vi började trampa höjdmeter. Första dagens cykling var ganska platt men erbjöd vyer över Famatina massivet där högsta toppen når upp till 6250m. Detta är även den högsta toppen i Sydamerika som inte tillhör samma kedja som Anderna.

Dag två nådde vi byn Vinchina lagom till lunch. Lars var orolig för att få punktering på hans nya lokala bakdäck, men istället var det mitt nya schwalbe däck som lite otippat gav vika för en tagg.

Vichinia är sista byn med Minimercados där man kan hitta grundläggande basvaror samt sista utpost för gratis wifi vilket vi utnyttjade till fullo då vi fick vänta in personen som skulle stämpla ut Lars från Argentina då han tänkt korsa till Chile efter Bonete bestigningen. För min egen del gällde det att hålla mig i Argentina eftersom jag fortsatt var passlös.

Vi stötte på två Argentinska cyklister som också var påväg mot Anderna. De hade lättare packning och fick 20 liter vatten levererat med bil på utsatta ställen längs med högplatån. Medan vi höll oss till planen som är att vi bär allt själva i klassisk stil.

Natural triangle on the route to Jague

Sent på kvällen anländer vi till sista bebodda utposten, byn Alto Jague på 1900m. Likheterna med en by i Sudan är slående. Vägen är för dålig för att cykla på så vi tvingas att putta cyklarna på huvudvägen genom byn, en annan likhet är lerhusen som kantar vägen.

Vi fick tälta gratis vid turistregistrerings byggnaden och på morgonen fann vi även en mindre affär där vi köpte på oss godsaker som ost och korv.

Hädanefter väntar en jätteklättring till 4300m. Under kvällen slår vi läger på en gräsplätt på cirka 3300m och upptäcker att vattnet som rinner ner från berget är extremt salt. Som tur är har vi någon liter finvatten kvar och klarar oss på det. Grusvägen fortsätter att klättra dagen efter i en spännande slingrig dalgång.

Vi trodde först att refugion El Penon hade spolats bort ihop med det utlovade röret från berget som leverar sötvatten. Detta skulle isåfall vara en mindre katastrof för vårat projekt då detta är sista utposten för drickbart vatten. Lars kollar gpsen och ser att vi fortfarande har några höjdmeter att klättra till refugion och jag ser några Vicunas högre upp i dalen, vi fortsätter och når snart röret med vattnet samt stenbyggnaden som är byggd redan unden 1800-talet. Dessa byggnader är utsatta lite varstans längs med platån och användes förr som skydd för det extrema vädret som kan härja på punan.

Tydligen så fraktade man förr boskap till Chile längs med dessa vägar. En av hedarna ligger fortfarande kvar längs med Refugio Laguna Brava och man kan skåda hans rester likt en halvöppen grav utanför refugion!

Vi fyllde upp våra vatten reserver vid El Penon på en höjd av 3600m. 16 liter vatten mer exakt vardera. Nästa gång vi kommer att ha tillgång till vatten är nedanför Bonete Chicos glaciärer på cirka 5000, där av den extrema mängden vätska. Vägen fortsätter i brant stigning och vi tvingades att putta de väl lastade cyklarna uppför på slitna grusvägar.

Refugio El Penon

Vatten mängden är rekord för både mig och Lars, aldrig förr har vi lastat så mycket vatten på cyklarna. Det går knappt att lyfta dom, utöver vattnet har vi mat hamstrat för två veckor vardera, samt utrustning för att klättra 6000m plus.

Ju högre vi kommer ju mer hoppar vi av cyklarna och går i cirka fem kilometer i timmen. Gilermo en av argentinana slår följe och gör samma sak som vi. Medan hans kompanjon “raketen” Dario är långt långt före.

Aldrig förr har jag puttat cykeln så mycket uppför ett pass. Vi passerar jeepar fyllda av turister och guider som är påväg ner från passet eftersom vädret skiftar från solsken till mörkare moln. En bil stannade och guiden gav oss rekommendationer att vända till El Penon bara 2,5 km från toppen av passet. Vi fortsätte uppåt och når toppen av passet precis innan de mörka molnen hinner ikapp. Känslan att komma upp till Portezuelo de Laguna Brava “passet” va helt enorm, nu kunde vi cykla igen och vyerna byttes ut. Vi hade tagit oss upp på platån med ett oväder i hälarna.

 

Looking down from Portezuelo de Laguna Brava

Grusvägen gick upp och ner tills vi nådde raksträckan längs med sjön Laguna Brava som inte såg så imponerande ut som jag trodde att den skulle vara. Ett väder som sköt hagel från himlen bidrog inte direkt till wow känslan man hade hoppats på. Vi skyndade oss runt sjön för att ta skydd i Refugio Laguna Brava som erbjöd ett välbehövligt skydd från vädret. Vädret klarnade upp på kvällen så vi slog upp tälten utanför medan de argentinska cyklisterna övernattade i refugion.

Efter 12 kilometer längs med vägen nästa dag anlände vi till nästa refugio. Det är även här som vi ska svänga av huvudvägen mot Bonete Chico som vi kan skymta längre norrut på platån. Vädret såg ut att skifta så vi avaktade med att röra oss från refugion. Dessutom hade argentinarna välsignat oss med 11 liter vatten som de inte behövde påväg mot Chile.

Gilermo, Lars and Dario with Bonete Chico in the clouds

Det är nog första gången jag festar på vatten. Men det var den känslan man hade då denna resurs är så oerhört värdefull här uppe. Vi avaktade med vädret som var svårt att läsa. Till slut beslutade vi oss för att stanna dagen ut vid Refugio Veladero och gå på en tur upp för kullarna bakom stenbyggnaden.

Kullar som planar ut på 4600-4500m med utsikt över toppar på 6000m plus. Inga träd i sikte bara en steril platå i bruna nyanser med snöklädd dekorering på topparna.

South Puna the Atacama seen from 4600m

Tälten slår vi upp inne i refugion medan duggregnet härjar lätt utanför.

Nästa dag kommer vi lämna huvudleden och ge oss ut i vildmarken på riktigt.

Fortsättning följer.

Inlägget och bilderna är skapade genom min smartphone Samsung galaxy S3, eftersom jag för tillfället inte har en kamera “elektronik i Argentina är dyrt och urvalet är väldigt begränsat” och reser utan laptop denna gång för att spara vikt. Kommer att inhandla kamera i La Paz antagligen.

Lars Bengtssons blogg: lostcyclist.com

En härlig känsla infinner sig när allt är klart och man kan börja trampa ut ur sin första stad. Jag har lyckats få ihop det igen med ekonomi, utrustning och livet för att kunna göra det här. Från vision till verklighet, för tredje gången påbörjar jag en långresa med cykel.

 

Rutinen, traditionen, hjärnan kan alla svar per automatik för resandet med cykel. Det nya sitter istället i avstickarna till bergen utan cykel samt i världsdelen Sydamerika, här är jag färsk som en nyvurpen kycklig på vingliga ben.

 

Jag tar sikte mot staden Los Andes och börjar trampa ut ur Santiago. Hamnar så småningom på en motorväg där vägrenen är stor och bra men passerar oroväckande många skyltar som kommunicerar cykelförbjuden. De sitter på varje påfart. En annan skylt som oftast dyker upp i samma sammanhang är den som kommunicerar förbud för häst och vagn på leden. Vägtullen passeras utan problem med ett leende från båda håll, men blir tillslut stoppad innan en tunnel. Den ansvarige gubben gör time-out tecknet till mig. Tunneln såg oroväckande tajt ut med 10cm vägren och båda färdriktningarna i samma tunnel. Jag lyssnar på han. Gubben vill köra mig i tunneln på flaket av hans pickup och det köpte jag. De smala tunnlar jag har cyklat brukar generera en hel del otrevliga känslor av rädsla om de är trafikerade eftersom det blir skrämmande lite utrymme att manövrera cykeln på.

Att cykla varje meter är inte så relevant.

Rullar ner till gröna, vackra småstaden Los Andes precis vid foten av Anderna. Tältar första natten i en camping, varmdusch välkomnat efter en varmdag i lågländerna.

Nästa dag påbörjar jag min första korsning av Anderna längs vad som är huvudtransportleden mellan Chile och Argentina. Detta innebär en del bussar och lastbilar. Klättrar 2000 höjdmeter under dagen och slår läger utanför skidorten Potrillo där jag får tillstånd att tälta precis vid sjön som erbjuder förstaklassens utsikt innan solen lägger sig.

 

View for the morning coffe, Potrillo

 

Den fina asfalten fortsätter ytterliggare ett tag tills den smiter ifrån mig in i en tunnel. Vid denna tunnel finns även en grusväg som går till toppen av Paso Los Libertadores. Passet ligger pa 3800m och är en turistattraktion från den argentiska sidan med en staty på Jesus och massvis av turistbussar på toppen. Lite oväntat med all den circus på toppen då jag bara hade två bilar som körde förbi mig på väg ner från passet under de sista timmarna uppför.

 

A real pass, on the way up to Paso Los Libertadores

 

Grusvägen klättrar 600m till toppen av passet i perfekta serpentinsvängar. Tredje dagen på cykeln och jag står på ett 3800m pass, intensiv start med tanke på att jag knappt rört en cykel senaste året.

 

On top of the pass together with lots of tourists. Attention boost, well atleast for my bicycle.

 

Passerar Aconcagua nationalpark på väg ner. Suget infinner sig, jag vill upp på Sydamerikas högsta berg, vilket äventyr det kommer vara. Aconcagua ser helt enormt ut från vägen. Nerförsbacken tar mig till gränsstationen där jag slösar en hel del tid i köer för att slutligen bli instämplad i Argentina. Stannar för kvällen i byn Polvaderas som har passerat sitt bästa före datum. Byns järnvägsstation er sedan cirka 30 år nerlagd och huserar numera samhällets elverk. Det var strax här utanför som jag träffade Ceasar han tyckte min campingplats var för utsatt, så jag följde han till verket där jag slog upp tältet. Eftersom min spanska inte är helt hundra, slog vi på tvn och följde dakar rallyt som just nu befann sig i Pisco, Peru. Cykeln låste vi in i kraftverket.

Dagen efter passerades Uspallata, en mindre oas i den torra omgivningen som har utvecklats på senare tid till ett litet turistcenter. Här träffade jag Lars, en holländsk cyklist. Vi började snacka och slog följe mot lågländerna. I sommar byn Portrerrillos tog vi in pa campingen som var utrustad med en simbasäng, riktigt gott i sommarvärmen. Campingkulturen i Argentina är utbredd och jag ser framemot fler campingar framöver framförallt om poolen ingår.

Jag visste sedan innan att Lars Bengtsson var i trakterna utanför Mendoza. Vi hade snackat en del innan om att cykla eller klättra ihop. Så jag tog sikte mot svenskgänget som befann sig i Cordon del Plata massivet. Utöver Lars så var även Dennis Svärd och Anneli Wester i området.

Deesutom passade högsta toppen Cerro Plata (5960m) bra som uppvärmning inför Aconcagua. Jag fick träffat svenskarna i området samt bestigit toppen jag ville göra. Tidsmässigt spenderade jag bara 4 dagar i området, medan Anneli skulle i bästa Anneli stil campa på toppen av Cerro Plata vilket hon lyckades med. Lars och Dennis skulle upp på allt av intresse och stannade cirka två veckor i området. De lyckades bestiga en massa toppar under tiden och ni kan läsa mer om det äventyret på lostcyclist.com.

 

Cerro Plata summit 5960m with my next goal Aconcagua in the backround.

 

Fick skjuts ner till Portrerillos av en intressant kanadensare som driver en vingård utanför Mendoza. Mendoza regionen står for 70 procent av allt vin som produceras i Argentina. Välsmakligt är det också, mina ganska bristfälliga vinkunskaper har fått en ganska välbehövlig uppdatering i detta argentiska vinmecka.

I Mendoza pabörjade jag arbetet med att fixa tillstånd till Aconcagua med en gång. Som tur var bodde jag på ett hostel som även har ett företag på berget. Fixar man tillstånd utan företagsstempel i papprerna blir det cirka 1200kr dyrare av oklara anledningar.

Nästa dag fick jag mina ansöknings papper stämplade av Campo Base, men jag fick inte ut några pengar på mitt norska konto till att betala permiten. Kortet hade blivit spärrat, och jag tror banken gjorde det eftersom de inte trodde att det var jag som ville ta ut pengar i Argentina av någon anledning. Fick ett nytt visakort skickat till Svergie från Nordea Norge.

Jag fick senare veta av Nordea att kortet hade kunnat spärras upp, men det kanske folket som skickade ett nytt visakort inte visste, jag vet inte. Hade jag spärrat upp kortet iställlet för att beställa ett nytt hade det sparat mig minst sju dagar som jag hade kunnat cykla norr.

Pengar till den grymt dyra Aconcagua permiten fick jag låna av fantastiska Solidad på Campo Base. Så dagen efter kunde jag pröjsa och sticka upp i bergen innan acklimatiseringen började att släppa.

Hade dock ett litet hinder till att fixa innan avfärd mot berget.

Fick mitt pass, kamera, och lite forexvalutor stulet pa hostellet. Mitt under packningen av ryggsäcken inför turen. Vi kikade på övervakningskamerorna och såg en kvinna som inte bodde pa hostellet som gick runt i rummen och stoppade saker i bhn. Polisanmälan gjordes samma natt och den använde jag för att kunna få min permit till Aconcagua dagen efter.

Jag föredrar en sådan här storm trots allt istället for en “riktig” storm på berget. Efter att ha snackat med Anneli Wester som var med om en orkan på Aconcagua för några år sedan. Så är  jag ganska glad att jag slapp vara med om något liknande på berget.

Mer om bestigningen av Aconcagua nästa gång.

Som sagt jag är en kyckling i Sydamerika, den rutinerade bär sina viktigaste prylar eller låser in dom. Alla bilder från Santiago till Mendoza borta så jag lägger upp några från mobilen.

 

Never in my life before have I spent a halv fortune, so much time and energy to get a permit to experience nature.