Jag är tillbaka i Pokhara igen efter att ha genomfört Annapurna circuit, en av världens mest kända och storslagna vandringsleder på cykel. Mer om detta senare. Igår såg jag filmen Seven years in Tibet, en klassiker och kom på att jag har ett litet guldägg liggandes på lager för er. Ett inlägg som har sparats till ett mer passande tillfälle. Av olika anledningar har jag avaktat med att publicera detta inlägg, varav den främsta anledningen är att undvika uppmärksamhet från Kinas enorma internet kontroll. Inlägget handlar om våran korta tid i Tibbe då jag, Emanuel och Loretta cyklade genom fantastiska landskap i en del av världen där utländska cyklister inte är välkomna men inhemska är, hur sjukt är inte det? Vad sägs som att stänga av Lappland för alla utlänningar? I vilket fall är jag nu i efterhand glad att vistelsen blev kortvarig tack vare en felsväng i nattmörkret.

Tibbe är numera en turistpräglad plats och något överhypad av cyklister, inte för naturupplevelsen men kanske för kulturen som tappar mer och mer av sitt värde för varje turist som besöker området och för varje tibetan som överger sitt traditionella liv för att övergå till en mer vinstdrivande livsstil och överger sin traditionella identitet för att mjölka turister.

Inlägget börjar i norra Yunnan våran första provins i Kina där den tibetanska kulturen sakta börjar närvara:

Andra cykeldagen efter att vi lämnat Shangri-La drabbades Manne av något som totalt slukade all hans energi, som tur var befann vi oss i början av en 22km lång nerforsbacke, som går hela vagen ner till Yangzedalen. Vi hittade en gästvänlig restaurang och ett billigt hotel på vägen ner där Manne kunde vila ut under dagen. Inne på restaurangen fanns en stor bild på Lhasa, Tibbes heligaste och viktigaste stad. Många nyfikna människor längs med vägen undrar om det är dit vi är på väg, och de flesta värkar inte veta att vi inte får cykla dit.

Emanuel is having a hard time suffering from stomach problems, sometimes life on the road is hard even if the views are great.

Jag hade gärna cyklat till Lhasa och ursprungsplanen till denna resa var att cykla genom Tibbe, genom Lhasa hela vägen till Kashgar i västra Kina, men eftersom provinsen har varit väldigt stängd för utlänningar som vill resa på egen hand sedan kravallerna 2008, har jag allt mer givit upp tanken. Ända fram tills nu, vi börjar leka med tanken att prova på en visit. Vi är ju trots allt väldigt nära och man kan alltid se hur langt man kommer innan man blir utslängd. Varat största problem är att ta sig runt staden Markham som är ökänd för sitt taskiga, hårda och bötfällande beteende mot turister. Många har blivit bötfällda här och tillbaka skickade enligt Loretta som är påläst på området och planerade redan förra året att göra en visit men valde att avbryta.

                                                                                     Downhill time!!!

Vi kikar på våra kartor och tror oss ha hittat en bakdörr in i Tibbe, en liten, liten väg, som vi bestämmer oss att prova när avfarten närmar sig. Men först har vi ett trippel pass över 4000 meter att se fram emot. Det är en långklättring på cirka 60km uppför på vägar som är under vägarbete, kineserna slutar aldrig att bygga, förbättra, försämra den naturliga omgivningen med sina vägar. Antar att de ska ha ett tack för sina fina asfalterade vägar i vackra Yunnan hittills.

 Old lady in an old village

Nästa stora höjdpunkt var Meili Snow Mountain som är Yunnans högsta berg och vilken trevligt mäktig syn detta berg var att beskåda nästan helt molnfritt dessutom. Tack för vädret, och tack för vädret generellt hittills som har varit kanon, alla större pass har vi passerat utan att missa utsikten, tack Buddah för vädret vi uppskattar det.

En lång lång nerförsbacke tog oss ner till Mekong dalen. Vägen med nummer 214 är inte under konstruktion här utan erbjuder lätta platta kilometrar längs med floden.
Vi hittade vad vi trodde var våran köksväg in i provinsen. Svängde av och började cykla/vandra med cyklarna upp för den enormt branta grusvägen som vi trodde skulle vara våran nyckel in. Men efter att ha slitit många timmar upp för cirka 600 höjdmeter insåg vi att vägen tog slut i en mysig by, inget större äventyr denna gång. Vi fick iallafall en fin campingplats med utsikt över Mekong.

The road that we thought was our way in to Tibbe

Dagen efter cyklar vi förbi en obemannad vaktpost med vägbom, och senare på dagen cyklar vi in i den nya provinsen. En båge över vägen markerar gränsen och en introduktions skylt berättar för oss på engelska att vi befinner oss på ny mark. “Tibbe” är igentligen inte mycket mer än formella gränslinjer, befolkningen och kulturen är utspridd på en mycket större yta än i själva provinsen, cirka 50 procent av det tibetanska folkets land ligger utanför gränslinjerna i angränsande kinesiska provinser som Sichuan, Yunnan och Qinghai samt i andra länder som Indien och Nepal. Efter några kilometer väljer vi att invänta mörker eftersom första bevakade vägbommen närmar sig och vi vill helst slippa allt som har att göra med gränspolis och PSB som ansvarar för att utlänningar inte befinner sig i närheten av Lhasa på egen hand. Med guide och påkostade tillstånd går det bra. Antar att Kina kan finansiera underhållsarbetet på sitt asfalterade vägnätvärk i provinsen med pengar genererade av tillstånd, och andra avgifter västerlänningar utsätts för på gott och ont.

The jeep tourists absolutly love taking pictures with Emanuel must be the swedish viking beard.

Ytterliggare anledning till att vi inte får besöka Tibbe på egen hand är att Kina inte gillar inte den mediabild vi i väst har skapat av landet där av restriktioner för västerlänningar så att mindre filmer läcker ut på youtube som kan bygga på denna bild. Den unga generationen av kineser har precis som i Iran förändring i åtanke och detta kommer att resultera i förändring på sikt i form av ett öppnare “Tibbe” för oss ikke kineser. Jag vet, jag är optimist.

Amazing natural lines

En av mina favorit hemsidor www.stormkorp.se fick mig att öppna upp ögonen för denna plats på jorden, jag gick på gymnasiet och spenderade datalektionerna till att läsa på om den mer spännande värld som beskrevs på Janne Coraxs hemsida.

Klockan är 01.30 och vi har spenderat mer än 8 timmar väntandes på denna tidpunkt. Då vi börjar cykla i skydd av mörkret mot våran första bevakade checkpoint i Yaning, vi antar att vakten kommer att sova och det kommer att bli en smidig genomfart. Så blir inte fallet, hundar skäller över hela den mindre staden, det är relativt upplyst längs med vägen i den mest centrala delen och vi passerar först en obevakad checkpoint och tätt inpå en bevakad, vakten som sitter i en upplyst vaktpost hör våra cyklar susa förbi, Manne som kommer tätt efter mig och Loretta får höra ett hojtande stopp! Vi cyklar vidare det blir uppförsbacke, vi trampar på för fullt, ett sådant där rus man upplever när man behöver mer energi, eller är i en utsatt situation. Vi ser ljus och ljud komma mot oss från checkpointen nedanför, Loretta säger till mig att svänga av vägen vi gör så allihopa och gömmer oss snabbt i diket bakom några buskar, hjärtat bankar på för fullt hos samtliga färd kamrater, två motorcyklar passerar oss, vi vet inte om de jagade oss eller om det var nyfikna lokala bybor. Vi väntar 20 minuter i diket, en av motorcyklarna har passerat oss igen åt andra hållet. Vi cyklar vidare och passerar ytterliggare en checkpoint och vi får en strålkastare rakt i fejjan men den är obevakad. Jag nämner att detta är iallafall bra mycket mer spännande än att jobba nattskift på Tollpost, om man inte lossar Voss det är alltid en överraskning. Voss är en container som kan innebära hårt kneg med tunga lyft eller i bästa fall trevlig natt lossning med truck. Hoppas att gänget på Tollpost får snälla Voss i framtiden och att möbelföretaget Kleppe konkar. Kleppe är källan till allt slit med sina fel staplingar.

Efter några kilometer hittar vi en avtagsväg, cyklar upp en bit och somnar trötta i våra sovsäckar.

Vi vaknar upp tidigt, efter en ganska kort natts sömn, lagar nudlar och just nudlar är det som gäller här, i de få affärer som finns längs med vägen finns det inte så mycket mer att välja på än nudlar, kex och läsk. Vi påbörjar en klättring längs med Mekong, Manne är svag på energi, det går långsamt. Gruppen borde vara glad, vi nådde vårat första mål, men stämningen är sådär kanske berodde det på att vi var mitt i en lång lång uppförsbacke, eller för lite sömn, jag vet inte. Ett gäng turistande kineser passerar och vill ha tusen fotografier med oss på vilket är helt okej om vi får ta ett på dom vilket vi får. En polisbil passerar Manne och undrar om han skall till Lhasa han svarar nej, och polisen låter oss vara, kanske trodde polisen att turen var organiserad, tack Buddah. Vägen leder oss upp för ett riktigt vackert 4200m pass. Utsikten kan man inte klaga på, inte heller på cyklingen i Tibet som erbjuder tomma fina asfalterade vägar med grym utsikt och en befolkning som är trevlig. Vi hittar en helt okej tältplats brevid en böne stupa, på ganska bra avstånd från vägen.

Celebrating reaching the top of a pass after a long, long climb!

På morgonen får vi besök av en äldre herre och en flicka i sexårsåldern som går några varv runt bönestupan. Den lilla charmiga tjejen är nyfiken på oss och försöker prata med oss helt utan någon rädsla. Jag bjuder på kex, hon delar kexen med mig, Loretta bjuder på nötter flickan ger Loretta sitt munandningsskydd. Flickan hjälper oss att packa ihop våra saker och vill provcykla. Som tack för hjälpen får hon en bläckpenna och några papper att rita på. Tibetanskt charmtroll.

                                       Maybe she will grow up to be a tibetan bike tourist?

Vi cyklar genom en ganska bred dal på cirka 3500möh. Jakar hjälper bönderna att skörda jorden här. Vi träffar en kinesisk resande motorcyklist som pratar engelska och berättar för oss att i Markham “much police and military”. Vi svarar okej thank you we better hide then. Vilket vi gör för att cykla förbi under natten istället mer exakt kl 0300. Här gör vi tabben att vi missar våran avfart i Markham på gott och ont, vi hade kanske åkt fast kanske hade vi klarat oss vem vet vad Tibbe hade kunnat bjuda på, i värsta fall böter, i bästa fall ytterliggare äventyr och cykling i Tibbes höghöjdslandskap. Vi slapp i vart fall checkpoints. Våran väg ledde oss mer och mer åt felhåll ut ur landet och vi insåg ganska snart att vi är på väg 318 mot Batang, vilket vi ganska snart köpte, man ska inte pusha flytet för långt, allt har gått vår väg hittills. Vi åt frukost vid en affär i första morgonljuset, vad vi inte insåg förrän efter frukost var att precis brevid affären låg ett Army manegement area, oops, bättre att hålla sig på avstånd från allt officiellt här. Vägen ledde oss ner genom en trång dalgång hela vägen ner till Yangze som bildar gräns mellan Sichuan och Tibbe. Loretta som cyklade före ser vi har klarat sig utan att bli stoppad över bron ut ur Tibbe, vi cyklar förbi en halvt nersänkt vägbom någon skriker stopp och vevar åt oss, vi vinkar och ler, cyklar på över bron utan att jäkta. Inget sker vi cyklar av bron vidare genom en checkpoint fler poliser som vinkar att vi ska stanna vi kör samma procedur igen och det funkar fint, skämtandes över hur likt Norge detta är, folk som slappar på sina jobb. Stämningen på topp, tack för tre fina dagar i på denna intressanta plats Buddah, och tack för inbjudan Dalai Lama.

Walking in the hills outside of Markham.

Vad vi fick erfara istället i västra Sichuan, och på Qinghaiplatån var kanske än mer intressant än i självaste Tibbe, eftersom de tibetanska folken sträcker sig långt utanför gränsen för deras autonoma provins. Turist jeeparna försvann, det samma gjorde de kinesiska cyklisterna, vi fick ett mer genuint Tibbe helt för oss själva att korsa på smågrusvägar i bergen där folken inte gör sig till för att bjuda västerlänningar på en uppvisning. Hur bevarar man något så äkta och av ett så högt kulturhistoriskt värde? Är det möjligt i ett vinstorienterat Kina? Hur bevarar man en traditionell indentitet som består av en harmonisk livstil och helt krockar med den vinstdrivande världen runtomring? Hur egoistiskt är det av mig att besöka sådana platser när jag nu pratar om att bevara samhällen?

                                                                  Remote settlement in western Sichuan

Den västerländska vinstdrivande och materialistiska livsstilen är numera standard i större delen av Kina och sprider sig snabbare än någonsin genom landet, mobiltelefoner, tv apparater och nya vägar håller på att utplåna något som är mycket mer värdefullt nämligen den lokala identiteten och livsstilen. Därför känns det som att öppna en skattkista varje gång jag får se något som kommer att försvinna inom en snar framtid.

Invited in north western Sichuan

Ha det bra gänget, ses snart i Göteborg och Oslo.