Testing myself on the highest vulcano in the world

Villa Union hade en skön småstads atmosfär som jag gillade. Semester känslan infann sig också med passande väder och en viss liten närvaro av turister i staden. Att det fanns turister i staden berodde mestadels på nationalparken Talampaya som lockar hit främst argentinare men också en och annan utlänning.

image

Statue on the central plaza of Villa Union

Väl på cykeln igen tog vägen mig upp tusen höjdmeter till passet Cuesta de Miranda som erbjuder vyer i starka röda blandat med gröna färger ner i nästa dalgång. Detta var även min första erfarenhet av att cykla väg 40, eller routa quarenta som den heter på spanska. En populär väg som många argentinare väljer att bila på under sina semester veckor.

imageCuesta de Miranda on route 40

I och med att jag korsar passet så passerar jag även Famatina massivet. Cerro General Belgrano är högsta punkten i kedjan strax över 6000m. Det har varit ett nöje att nästan ha cyklat runt detta snöklädda enorma massiv. Planerade även en toppbestigning men ställde in på grund av min tid. Jag hinner inte med allt jag vill göra och måste plocka ut guldkornen. Lösningen är helt enkelt att ignorera det som känns mindre taggande och inte fokusera för mycket på att mitt flyg går den nionde augusti från Bogota.

Vägen tog mig ner till den gamla gruvstaden Chilecito som sitter inne på en  imponerande linbana för att frakta fynden från gruvorna i bergen. Banans högsts stopp är på 4600m! Idag är hela projektet avslutat och finns kvar mest som ett minnesmärke.

image

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Hostel in Chilecito

Mitt nya pass skulle anlända till Cordoba vilken dag som helst, så jag tog en buss dit och väntade in passet. Spenderade dagarna med att inomhusklättra och vandra runt i Argentinas näst största stad. Passet var försenat så jag fick spendera en hel vecka i staden innan jag tog bussen tillbaka till cykeln i Chilecito med färskt pass i näven. Cyklingen fortsatte norrut. Vinodlingar och små gröna byar var ett visuellt underhållande inslag som bidrog till en stark sommarkänsla. Folket i Argentina är ett annat positivt inslag, trots vissa barriärer i kommunikationen är de hjälpsamma, glada, hejar och bjuder på vindruvor. Jag gillar dom.

La Puna och hur jag lämnade civilisationen.

Några dagar senare anländer jag till Fiambala, sista utposten av civilisation innan La Puna, höghöjdsplatån som jag hade tänkt att besöka med hjälp av min ryggsäck. Först besökte jag Jonson Reynoso, personen i byn som har en hel del erfarenhet och kunskaper om området. Dessutom organiserar han de flesta jeepturer till alla basläger där uppe. Han hade en bil som skulle upp om tre dagar för att hämta ner tre amerikaner som hade bestigit en topp i området. Så jag bestämde mig snabbt och cyklade samt puttade upp cykeln till 4300m under två dagar för att acklimatisera mig. Därefter blev jag hämtad under den tredje morgonen med jeep som körde mig sista biten upp till 5300m. Vi hade kommit överens ungefär vart jag skulle tälta så att chaffören skulle kunna hitta mig på morgonen. Jeepen anlände som en väckarklocka ungefär klockan sex på morgonen. Snabbt packade jag ihop lägret i ett blåsigt mörker, satte mig i Toyota Hiluxen och kunde följa hur soluppgången satte ljus på några av Andernas högsta toppar. Det blev väldigt många höjdmeter under bara några dagar men det funkade fint. Resan i det motordrivna fordonet tog fem och en halvtimme, ibland fick vi gå ut och lägga ut stenar på vägen så att jeepen inte skulle fastna i vattendrag eller gyttja.

Amerikanerna blev hämtade efter sin lyckade bestigning av Walter Penk den nionde högsta toppen i Sydamerika, på samma ställe blev jag avsläppt och cykeln följde med ner till byn igen. Ett bra upplägg då jag slipper oroa mig för att lämna cykeln någonstans på berget. Jeepen åkte iväg och min plan av vad jag skulle hitta på här uppe var fortfarande under utformning. Jag stannade resten av dagen där jag hade blivit avsläppt, slog upp mitt tält och fick känna på Punans starka vindar för första gången. Vinden är en av de största utmaningarna i detta sterila, kalla, höghöjdslandskap.

Nu börjar delen av min avstickare som Reinhold Messner kallar för “the only art of adventuring” Nämligen konsten att överleva utanför civilisationens ramverk. Aldrig förr har jag varit så långt från civilisationen som nu. Det tar två till tre dagar av konstant vandrande för att komma tillbaka till närmaste trafikerade väg. Ett solo äventyr med ingen som helst kommunikation med omvärlden. Dessutom ville jag upp på världens näst högsta topp utanför Asien. Jag hade placerat mig själv i en plats där misstag straffas med amputerade tår, eller värre, eftersom inga andra expeditioner fanns i området under tiden jag var där.

Första dagen gjorde jag så lite som möjligt för att låta kroppen komma in i 5000m plus. Bestämde mig för att bestiga Walter Penk den nionde högsta toppen i Sydamerika, det skulle bli ett bra test inför Ojos del Salado. Vinden är ganska jävlig under dagen. Ibland drog den förbi och slet ut tältpinnar upp i luften som landade flera meter bort. Jag fixade till den minimala vindmuren med några centimeter i höjd och grävde ner alla tältpinnar med stora stenblock.

Till min underhålling har jag tagit med Micheal Ohears självbiografi. Mannen i filmen The Blind Side. Har ni inte sätt den så se den eftersom den bygger på riktiga händelser och är riktigt bra.

Dagen efter vill jag upp ett par hundra höjdmeter till high campet. För ytterligare acklimatisering och komma närmare toppen. Jag har en del GPS punkter att gå efter så navigeringen borde inte vara några problem trodde jag. Vinden sätter dit mig också. Den tog min tältpåse, som jag försökte jaga ikapp utan vidare resultat, kanske hade det gått i löparskor, med en Usain Bolts kapacitet på havsnivå.

Vinden här skiftar i styrka hela tiden så det är väldigt lätt att få sig en halvgo överaskning. Senare under dagen går jag fel, men hittar ett bra läger på 5750m. Ett enormt stenblock är perfekt som skydd för stenras och vind. Rinnande glaciär vatten i närheten. Ryggsäcken brutalt tung under dagen. Från lägret kan jag nå toppen av Walter Penk under en dag och komma tillbaka igen innan solen går ner. Nästa dag gör jag en acklimatiserings tur som kan bli ett toppförsök om kroppen inte protesterar. Jag har aldrig ökat så mycket i höjd så snabbt så hade ingen aning om hur kroppen skulle reagera. Efter att ha gått uppför i en timme bestämde jag mig att fortsätta mot toppen, trots en sen start runt 10 tiden. Vädret var bra, vinden hade vid detta laget blivit en del av vardagen. Inga spår att följa, jag navigerar med min smartphone för att hitta en bra väg mot toppen. Vid ett tillfälle får jag korsa ett snöfält som tar en hel del tid det ligger väldigt högt på berget dessutom.

20130305_162657

Summit panorama of Walter Penk 6658m

När jag når topplatån så är det ganska svårt att hitta högsta punkten eftersom den består av en massa stenrösen som alla är ungefär lika höga. Jonson hade sagt till mig att den riktiga toppen skulle ligga bakom de första stenrösena, så jag passerar ett par rösen för att komma åt vad jag tror mig vara den riktiga toppen. Rejäla vyer över Ojos massivet. Foto stund i den kraftiga vinden. Sedan fortsatt vandring nedåt i rask takt för att hinna tillbaka innan solen försvinner.

När jag ser min tältplats från distans ser det även ut som att det är flera tält i närheten. Jag blir glad men samtidigt slår det mig, jag har ju för fan använt den näst bästa tältplatsen som min toalett. Vilket förfärligt första intryck det skulle vara. Så jag hoppades istället på att det inte var tält jag såg. Det visade sig vara fallet och jag kunde andas ut. Jag hann ner innan solen försvann. Ett rejält mål av pulvermos med majonäs, tabasco och tonfisk utsökt.

Nästa dag handlade om att ta mig så nära Ojos del Salado som möjligt för att göra ett toppförsök dagen därpå. Jag todde att jag skulle se människor denna dag eftersom Ojos är världens högsta vulkan borde den vara ett populärt objekt för höghöjdsvandrare men icke. Ingen i baslägret eller högre upp på berget. De flesta klättrar hellre från den chilenska sidan då man har möjligheten att utnyttja tre refugios som erbjuder skydd inomhus. På eftermiddagen hittar jag ett stenblock som fungerar perfekt som ett vindskydd, en liten stenmur fanns även redan i ett okej skick. Jag byggde på ytterliggare med 20-30cm. Konsten att bygga en bra stenmur, det är sånt man lär sig här om man vill sova gott om natten utan att få en tältduk i ansiktet. Inte riktigt Inka klass tyvärr, på mina byggen. Den stora stenen fungerade även perfekt för lite kvälls bouldring och ett styrkepass för armarna.

Dagen efter var det dax. Jag tror jag startade runt sex tiden på morgonen. Två och en halvtimme innan solen drar igång värmen. Det är kallt men inte samma kyla jag fick känna på Aconcagua. Högre upp får jag korsa en hel del djupsnö, gick fel och fick snö upp till midjan, vände och hittade en bättre väg med snö upp till knäna på sina extrema ställen. Vidare blev det riktigt brant över en massa mindre stenblock. Jag fäste vandringsstavarna på ryggsäcken och klättrade med händerna upp för riktigt lätt klippklättring. Huvudvärken kom mot slutet och vädret var blåsigt som vanligt. Sista biten var tuff, tuffare än på Aconcagua av någon anledning, kanske var det kylan och vinden.

Att nå toppen fick mig att skrika rakt ut, mycket känslor, bra sådana. Tänk er en fotbollspelare som har gjort ett viktigt mål ungefär så såg det ut.  Världens högsta vulkan har två toppar. Jag hade nått den argentinska men kunde inte nå den chilenska som är en halv meter högre. Man måste först klättra ner och sedan upp cirka 15 meter. Men det blåste för mycket när jag försökte ta mig ner, det var för farligt.

20130307_123430

Argentinian summit with the chilean just behind.

Jag fick nöja mig med den argentinska. Jag började undra om jag kunde säga att jag hade klättrat det högsta berget i Chile när jag bara hade stått på den argentinska toppen? Idag kan ni läsa min text i loggboken på toppen av den chilenska sidan. Men jag hade ingen aning om att detta skulle ske när jag stod där på “fel topp”. Där och då var jag inte helt nöjd med att lämna den högsta toppen oklättrad. Vägen ner går fort, i tältet gör jag en massa te och mer pulvermos med tonfisk sen är det bara att decka.

imageHighcamp on 5900m

Nästa dag kände jag mig nöjd med mina två bestigningar i området och blev allt mer sugen på den enorma pizzan som serveras på restaurang Roma i Fiambala. Vägen ut skulle bli lång. Den tog nästan tre dagar av vandring bland annat genom ett område av cirka 19 kilometer av öken utan vatten där jag nästan stukade foten. Med tung packning, konstant vandring på stenar är det lätt att trampa snett. Fick sett mycket vicunas på väg ner och i första vattenkällan där vattnet kom upp ur marken fanns det ett par ankor. Detta var på 4200m.

image

Ojos del Salado (6893m) seen from Portezuelo negro 5500m
image

Looking at the other direction from the same spot.

 

image

First water source in 19 kilometers.

 

imageOn my way out.

 

image

Leaving the snow covered giants behind.

Jag grävde ner en massa ris och pasta. Benen var slitna de sista två dagarna. Vädret var bra och jag kunde under tredje dagen komma ut ur dalen som öppnade upp sig i en mycket större dal där jag visste att asfaltsvägen som leder till Chile i ena riktningen och Fiambala i den andra inte var långt borta. Jag väntar på lift i över 30 minuter. Ett härligt engelsktalande argentinskt par plockar upp mig, de är på en rejäl roadtrip genom Argentina. Martin och Cecilia är de första människorna jag ser och pratar med efter åtta dagar av isolering. Det var en lättnad att vara tillbaka i samhället igen.

Men det skulle bara vara i en och en halv dag eftersom jag träffade Malli Mastan Babu. En indisk klättrare som bland annat har haft världsrekordet för snabbaste seven summits. Han gav mig ett erbjudande jag inte kunde tacka nej till.

Fortsättning följer.

One thought on “Testing myself on the highest vulcano in the world

Leave a Reply

Your e-mail address will not be published. Required fields are marked *