Villa Union hade en skön smÄstads atmosfÀr som jag gillade. Semester kÀnslan infann sig ocksÄ med passande vÀder och en viss liten nÀrvaro av turister i staden. Att det fanns turister i staden berodde mestadels pÄ nationalparken Talampaya som lockar hit frÀmst argentinare men ocksÄ en och annan utlÀnning.
Statue on the central plaza of Villa Union
VÀl pÄ cykeln igen tog vÀgen mig upp tusen höjdmeter till passet Cuesta de Miranda som erbjuder vyer i starka röda blandat med gröna fÀrger ner i nÀsta dalgÄng. Detta var Àven min första erfarenhet av att cykla vÀg 40, eller routa quarenta som den heter pÄ spanska. En populÀr vÀg som mÄnga argentinare vÀljer att bila pÄ under sina semester veckor.
Cuesta de Miranda on route 40
I och med att jag korsar passet sÄ passerar jag Àven Famatina massivet. Cerro General Belgrano Àr högsta punkten i kedjan strax över 6000m. Det har varit ett nöje att nÀstan ha cyklat runt detta snöklÀdda enorma massiv. Planerade Àven en toppbestigning men stÀllde in pÄ grund av min tid. Jag hinner inte med allt jag vill göra och mÄste plocka ut guldkornen. Lösningen Àr helt enkelt att ignorera det som kÀnns mindre taggande och inte fokusera för mycket pÄ att mitt flyg gÄr den nionde augusti frÄn Bogota.
VÀgen tog mig ner till den gamla gruvstaden Chilecito som sitter inne pÄ en imponerande linbana för att frakta fynden frÄn gruvorna i bergen. Banans högsts stopp Àr pÄ 4600m! Idag Àr hela projektet avslutat och finns kvar mest som ett minnesmÀrke.
Hostel in Chilecito
Mitt nya pass skulle anlÀnda till Cordoba vilken dag som helst, sÄ jag tog en buss dit och vÀntade in passet. Spenderade dagarna med att inomhusklÀttra och vandra runt i Argentinas nÀst största stad. Passet var försenat sÄ jag fick spendera en hel vecka i staden innan jag tog bussen tillbaka till cykeln i Chilecito med fÀrskt pass i nÀven. Cyklingen fortsatte norrut. Vinodlingar och smÄ gröna byar var ett visuellt underhÄllande inslag som bidrog till en stark sommarkÀnsla. Folket i Argentina Àr ett annat positivt inslag, trots vissa barriÀrer i kommunikationen Àr de hjÀlpsamma, glada, hejar och bjuder pÄ vindruvor. Jag gillar dom.
La Puna och hur jag lÀmnade civilisationen.
NÄgra dagar senare anlÀnder jag till Fiambala, sista utposten av civilisation innan La Puna, höghöjdsplatÄn som jag hade tÀnkt att besöka med hjÀlp av min ryggsÀck. Först besökte jag Jonson Reynoso, personen i byn som har en hel del erfarenhet och kunskaper om omrÄdet. Dessutom organiserar han de flesta jeepturer till alla baslÀger dÀr uppe. Han hade en bil som skulle upp om tre dagar för att hÀmta ner tre amerikaner som hade bestigit en topp i omrÄdet. SÄ jag bestÀmde mig snabbt och cyklade samt puttade upp cykeln till 4300m under tvÄ dagar för att acklimatisera mig. DÀrefter blev jag hÀmtad under den tredje morgonen med jeep som körde mig sista biten upp till 5300m. Vi hade kommit överens ungefÀr vart jag skulle tÀlta sÄ att chaffören skulle kunna hitta mig pÄ morgonen. Jeepen anlÀnde som en vÀckarklocka ungefÀr klockan sex pÄ morgonen. Snabbt packade jag ihop lÀgret i ett blÄsigt mörker, satte mig i Toyota Hiluxen och kunde följa hur soluppgÄngen satte ljus pÄ nÄgra av Andernas högsta toppar. Det blev vÀldigt mÄnga höjdmeter under bara nÄgra dagar men det funkade fint. Resan i det motordrivna fordonet tog fem och en halvtimme, ibland fick vi gÄ ut och lÀgga ut stenar pÄ vÀgen sÄ att jeepen inte skulle fastna i vattendrag eller gyttja.
Amerikanerna blev hÀmtade efter sin lyckade bestigning av Walter Penk den nionde högsta toppen i Sydamerika, pÄ samma stÀlle blev jag avslÀppt och cykeln följde med ner till byn igen. Ett bra upplÀgg dÄ jag slipper oroa mig för att lÀmna cykeln nÄgonstans pÄ berget. Jeepen Äkte ivÀg och min plan av vad jag skulle hitta pÄ hÀr uppe var fortfarande under utformning. Jag stannade resten av dagen dÀr jag hade blivit avslÀppt, slog upp mitt tÀlt och fick kÀnna pÄ Punans starka vindar för första gÄngen. Vinden Àr en av de största utmaningarna i detta sterila, kalla, höghöjdslandskap.
Nu börjar delen av min avstickare som Reinhold Messner kallar för “the only art of adventuring” NĂ€mligen konsten att överleva utanför civilisationens ramverk. Aldrig förr har jag varit sĂ„ lĂ„ngt frĂ„n civilisationen som nu. Det tar tvĂ„ till tre dagar av konstant vandrande för att komma tillbaka till nĂ€rmaste trafikerade vĂ€g. Ett solo Ă€ventyr med ingen som helst kommunikation med omvĂ€rlden. Dessutom ville jag upp pĂ„ vĂ€rldens nĂ€st högsta topp utanför Asien. Jag hade placerat mig sjĂ€lv i en plats dĂ€r misstag straffas med amputerade tĂ„r, eller vĂ€rre, eftersom inga andra expeditioner fanns i omrĂ„det under tiden jag var dĂ€r.
Första dagen gjorde jag sÄ lite som möjligt för att lÄta kroppen komma in i 5000m plus. BestÀmde mig för att bestiga Walter Penk den nionde högsta toppen i Sydamerika, det skulle bli ett bra test inför Ojos del Salado. Vinden Àr ganska jÀvlig under dagen. Ibland drog den förbi och slet ut tÀltpinnar upp i luften som landade flera meter bort. Jag fixade till den minimala vindmuren med nÄgra centimeter i höjd och grÀvde ner alla tÀltpinnar med stora stenblock.
Till min underhÄlling har jag tagit med Micheal Ohears sjÀlvbiografi. Mannen i filmen The Blind Side. Har ni inte sÀtt den sÄ se den eftersom den bygger pÄ riktiga hÀndelser och Àr riktigt bra.
Dagen efter vill jag upp ett par hundra höjdmeter till high campet. För ytterligare acklimatisering och komma nÀrmare toppen. Jag har en del GPS punkter att gÄ efter sÄ navigeringen borde inte vara nÄgra problem trodde jag. Vinden sÀtter dit mig ocksÄ. Den tog min tÀltpÄse, som jag försökte jaga ikapp utan vidare resultat, kanske hade det gÄtt i löparskor, med en Usain Bolts kapacitet pÄ havsnivÄ.
Vinden hÀr skiftar i styrka hela tiden sÄ det Àr vÀldigt lÀtt att fÄ sig en halvgo överaskning. Senare under dagen gÄr jag fel, men hittar ett bra lÀger pÄ 5750m. Ett enormt stenblock Àr perfekt som skydd för stenras och vind. Rinnande glaciÀr vatten i nÀrheten. RyggsÀcken brutalt tung under dagen. FrÄn lÀgret kan jag nÄ toppen av Walter Penk under en dag och komma tillbaka igen innan solen gÄr ner. NÀsta dag gör jag en acklimatiserings tur som kan bli ett toppförsök om kroppen inte protesterar. Jag har aldrig ökat sÄ mycket i höjd sÄ snabbt sÄ hade ingen aning om hur kroppen skulle reagera. Efter att ha gÄtt uppför i en timme bestÀmde jag mig att fortsÀtta mot toppen, trots en sen start runt 10 tiden. VÀdret var bra, vinden hade vid detta laget blivit en del av vardagen. Inga spÄr att följa, jag navigerar med min smartphone för att hitta en bra vÀg mot toppen. Vid ett tillfÀlle fÄr jag korsa ett snöfÀlt som tar en hel del tid det ligger vÀldigt högt pÄ berget dessutom.
Summit panorama of Walter Penk 6658m
NÀr jag nÄr topplatÄn sÄ Àr det ganska svÄrt att hitta högsta punkten eftersom den bestÄr av en massa stenrösen som alla Àr ungefÀr lika höga. Jonson hade sagt till mig att den riktiga toppen skulle ligga bakom de första stenrösena, sÄ jag passerar ett par rösen för att komma Ät vad jag tror mig vara den riktiga toppen. RejÀla vyer över Ojos massivet. Foto stund i den kraftiga vinden. Sedan fortsatt vandring nedÄt i rask takt för att hinna tillbaka innan solen försvinner.
NÀr jag ser min tÀltplats frÄn distans ser det Àven ut som att det Àr flera tÀlt i nÀrheten. Jag blir glad men samtidigt slÄr det mig, jag har ju för fan anvÀnt den nÀst bÀsta tÀltplatsen som min toalett. Vilket förfÀrligt första intryck det skulle vara. SÄ jag hoppades istÀllet pÄ att det inte var tÀlt jag sÄg. Det visade sig vara fallet och jag kunde andas ut. Jag hann ner innan solen försvann. Ett rejÀlt mÄl av pulvermos med majonÀs, tabasco och tonfisk utsökt.
NÀsta dag handlade om att ta mig sÄ nÀra Ojos del Salado som möjligt för att göra ett toppförsök dagen dÀrpÄ. Jag todde att jag skulle se mÀnniskor denna dag eftersom Ojos Àr vÀrldens högsta vulkan borde den vara ett populÀrt objekt för höghöjdsvandrare men icke. Ingen i baslÀgret eller högre upp pÄ berget. De flesta klÀttrar hellre frÄn den chilenska sidan dÄ man har möjligheten att utnyttja tre refugios som erbjuder skydd inomhus. PÄ eftermiddagen hittar jag ett stenblock som fungerar perfekt som ett vindskydd, en liten stenmur fanns Àven redan i ett okej skick. Jag byggde pÄ ytterliggare med 20-30cm. Konsten att bygga en bra stenmur, det Àr sÄnt man lÀr sig hÀr om man vill sova gott om natten utan att fÄ en tÀltduk i ansiktet. Inte riktigt Inka klass tyvÀrr, pÄ mina byggen. Den stora stenen fungerade Àven perfekt för lite kvÀlls bouldring och ett styrkepass för armarna.
Dagen efter var det dax. Jag tror jag startade runt sex tiden pÄ morgonen. TvÄ och en halvtimme innan solen drar igÄng vÀrmen. Det Àr kallt men inte samma kyla jag fick kÀnna pÄ Aconcagua. Högre upp fÄr jag korsa en hel del djupsnö, gick fel och fick snö upp till midjan, vÀnde och hittade en bÀttre vÀg med snö upp till knÀna pÄ sina extrema stÀllen. Vidare blev det riktigt brant över en massa mindre stenblock. Jag fÀste vandringsstavarna pÄ ryggsÀcken och klÀttrade med hÀnderna upp för riktigt lÀtt klippklÀttring. HuvudvÀrken kom mot slutet och vÀdret var blÄsigt som vanligt. Sista biten var tuff, tuffare Àn pÄ Aconcagua av nÄgon anledning, kanske var det kylan och vinden.
Att nÄ toppen fick mig att skrika rakt ut, mycket kÀnslor, bra sÄdana. TÀnk er en fotbollspelare som har gjort ett viktigt mÄl ungefÀr sÄ sÄg det ut. VÀrldens högsta vulkan har tvÄ toppar. Jag hade nÄtt den argentinska men kunde inte nÄ den chilenska som Àr en halv meter högre. Man mÄste först klÀttra ner och sedan upp cirka 15 meter. Men det blÄste för mycket nÀr jag försökte ta mig ner, det var för farligt.
Argentinian summit with the chilean just behind.
Jag fick nöja mig med den argentinska. Jag började undra om jag kunde sĂ€ga att jag hade klĂ€ttrat det högsta berget i Chile nĂ€r jag bara hade stĂ„tt pĂ„ den argentinska toppen? Idag kan ni lĂ€sa min text i loggboken pĂ„ toppen av den chilenska sidan. Men jag hade ingen aning om att detta skulle ske nĂ€r jag stod dĂ€r pĂ„ “fel topp”. DĂ€r och dĂ„ var jag inte helt nöjd med att lĂ€mna den högsta toppen oklĂ€ttrad. VĂ€gen ner gĂ„r fort, i tĂ€ltet gör jag en massa te och mer pulvermos med tonfisk sen Ă€r det bara att decka.
Highcamp on 5900m
NÀsta dag kÀnde jag mig nöjd med mina tvÄ bestigningar i omrÄdet och blev allt mer sugen pÄ den enorma pizzan som serveras pÄ restaurang Roma i Fiambala. VÀgen ut skulle bli lÄng. Den tog nÀstan tre dagar av vandring bland annat genom ett omrÄde av cirka 19 kilometer av öken utan vatten dÀr jag nÀstan stukade foten. Med tung packning, konstant vandring pÄ stenar Àr det lÀtt att trampa snett. Fick sett mycket vicunas pÄ vÀg ner och i första vattenkÀllan dÀr vattnet kom upp ur marken fanns det ett par ankor. Detta var pÄ 4200m.
Ojos del Salado (6893m) seen from Portezuelo negro 5500m
Looking at the other direction from the same spot.
First water source in 19 kilometers.
On my way out.
Leaving the snow covered giants behind.
Jag grÀvde ner en massa ris och pasta. Benen var slitna de sista tvÄ dagarna. VÀdret var bra och jag kunde under tredje dagen komma ut ur dalen som öppnade upp sig i en mycket större dal dÀr jag visste att asfaltsvÀgen som leder till Chile i ena riktningen och Fiambala i den andra inte var lÄngt borta. Jag vÀntar pÄ lift i över 30 minuter. Ett hÀrligt engelsktalande argentinskt par plockar upp mig, de Àr pÄ en rejÀl roadtrip genom Argentina. Martin och Cecilia Àr de första mÀnniskorna jag ser och pratar med efter Ätta dagar av isolering. Det var en lÀttnad att vara tillbaka i samhÀllet igen.
Men det skulle bara vara i en och en halv dag eftersom jag trÀffade Malli Mastan Babu. En indisk klÀttrare som bland annat har haft vÀrldsrekordet för snabbaste seven summits. Han gav mig ett erbjudande jag inte kunde tacka nej till.
FortsÀttning följer.
