Support my Everest climb and get a postcard!

Hi my name is Tim Bogdanov and I will be climbing Everest without bottled oxygen this May.

If you would like to support me and get a nice postcard from one of my photos along the way, then check out the options below and dont forget to add your adress!

I will then send you a personal postcard from the Himalayas, Andes or even Everest, that you will receive home to your mailbox!

Example:

10 usd support level 1:

Get a postcard from the High Andes or the trek in to Everest basecamp. Please specify Andes or Himalayas location you prefer to get the postcard from together with your name and adress at the donation page. Its also possible to get multiple cards from me 🙂

20 usd support level 2:

Get a postcard from between Everest basecamp 5300m and my camp 2 at 7100m. Please specify adress at the donation page.

50 usd support level 3:

Get a postcard from highcamp at 8000m. Get a postcard from the famous south col between Everest and Lhotse.

100 usd maximum support level:

Get a postcard from the highest point on the planet, 8848m summit of Everest! If I wont reach the summit I will send your money back.

To support from Sweden use swish to nr: +4746220656

Or swish QR code:

To support from Norway use vipps to nr: +4746845664

Or vipps QR code:

To support from other countries use my my gofoundme page:

https://www.gofundme.com/f/support-my-everest-climb-and-get-a-postcard

Thanks for your support! It really means the world to me as I almost dont have any sponsors for my Everest without oxygen climb. And enjoy your unique postcard from me!

Tim Bogdanov

High altitude training in Argentina before climbing Everest in May.

Its been a while since I was in the big mountains. After climbing Manaslu in 2018 I have been focusing on work and training until now. That is because Everest is an expensive climb and I have to pay it from my own pocket.

Finally the time have come to do what I love and Im leaving for Argentina on February 11. I will start of with visiting the Cordon del Plata range outside Mendoza for base acclimatization and get the body used to high altitude. I climbed in the area once before an it offers nice views and summits up to almost 6000m.

After that the idea is to climb Vulcano Tupungato (6500m) from Argentina side. This Vulcano is not frequently climbed from the argentinian side because its remote and the walk in to the summit is about 67km, then you have to get back aswell.

Another challenge is the river crossings on the way in. It migth be impossible to cross. So this one is a bit of a proper adventure with little info and unsure outcome and that makes it very exciting!

In Mars I will be travelling to Fiambala and climb some 6000m plus vulcanoes in the area and also try to sleep inside the crater of the highest vulcano in the world, Ojos del Salado (6893m). That should make for some great acclimatization!

If everything works out fine in Americas I will continue with my Everest plan and climb without bottled oxygen and without sherpa assistance. The only swede that has climbed Everest without bottled oxygen was Goran Kropp back in 1996.

I will need to be in Nepal around April 5 to fix everything for big E and set of as soon as possible to get up on altitude again. The plan is to walk in from lower altitude to get more training and avoid flying into Lukla.

Sometimes I will update my camping position and summits here:

https://eur-share.explore.garmin.com/timbogdanov

I will be posting most on instagram and share daily stories here:

https://www.instagram.com/timbogdanov_mountains/

If I have time I will do something on youtube also and share it on my channel:

https://www.youtube.com/user/MrTimbogdanov

 

Aco walk in 2013

Photo from my walk in to Aconcagua basecamp 2013. On Tuesday starts my trip back to the high Andes mountains!

Beyond the road on Puna the Atacama part 2

För att komma Ät Bonete Chico mÄste man lÀmna asfalten och tryggheten som trafiken alltid erbjuder.

Berget ligger i de allra södraste utkanterna av Puna platÄn som strÀcker sig norrut och senare byter namn till Altiplano i Bolivia.

PÄ summitpost.org kan man hitta information om hur man kommer Ät topparna i omrÄdet. Ofta Àr det svensken Janne Corax som har delat med sig av information utifrÄn hans egna erfarenheter. Tacksamt minst sagt.

Vi tar sikte pÄ avfarten som ska ta oss till foten av berget.  Det Àr ett uppkört jeepspÄr som leder till vÀrldens högsta kratersjö, Caldera del Inca, Àven en stark kandidat till vÀrldens högsta sjö. Den ligger benÀgen pÄ den imponerande höjden av 5300möh och den lockar turister som fÀrdas hela vÀgen upp med jeepar.

Vi fÄr leda cyklarna en del de första 20 kilometrarna som tar oss nÀstan till foten av berget. Stigningen var vÀldigt snÀll och under dagen sÄ gör vi cirka 350 höjdmeter. NÀr stigningen började bli mer kÀnnbar dumpade vi cyklarna, packade om till ryggsÀckar och slog lÀger. Lars hade ett mindre bibliotek med sig och i Villa Union passade jag pÄ att lÄna en av hans böcker om George Mallory, mannen som kanske var först pÄ Mount Everest redan 1928. Böcker om bergsbestigning gör sig extra bra nÀr man sjÀlv sitter i ett tÀlt pÄ 4750 möh.

MatförrÄdet bestÄr av pulvermos, tortellini, Cornflakes, fem burkar tonfisk, en burk blÀckfisk! Ris, kryddor, kex, torkad frukt och pÄ tok för lite godis. I början Àven en hel del bröd med majonÀs. Om majonÀsen Àr tillgÀnglig i olivsmak Àr det att föredra dÄ det blir en riktig gourmet upplevelse i kombination med tonfisk samt pulvermoset.

Vandringen tar oss till den första glaciÀren med penitentes fÀlt, en bit nedanför hittar vi det första vattnet.

Vi fortsÀtter upp pÄ en mindre platÄ dÀr vi slÄr lÀger pÄ 5350m. Senare under dagen skiftar vÀdret frÄn sol till lÀttare snöfall. NÀr solen hÄller pÄ att gÄ ner och lyser under molnen pÄ tÀlten Àr det en vacker snöklÀdd omgivning som omringar oss, innan solen försvinner och temperaturen sjunker snabbt.

Camp 2

Camp 2 on 5350m.

En termometer hade varit pÄ sin plats sÄ att man hade kunnat skryta om vilka temperaturer man har fÄtt uthÀrda under resan. Nu mÀts temperaturen istÀllet i tre olika nivÄer beroende pÄ hur vattnet ser ut i vattenflaskorna pÄ morgonen. Helt och hÄllet is, is blandat med vatten, eller bara vatten Àr de tre nivÄerna som jag brukar anvÀnda som nÄgon form av referens för kylan.

GPS check

Lars is checking our location during a break on the GPS.

Vi fortsÀtter högre upp och slÄr lÀger pÄ 5900m som blir vÄrat högsta lÀger. Efter att ha satt upp tÀltet vÀnder vinden riktning och under natten ökar den dessutom rejÀlt i styrka. Vestibulen blir insnöad och halva ingÄngen till tÀltet Àr full av snö. Vi stÀller in toppturen nÀsta morgon dÄ vinden fortsÀtter att hÄlla igÄng med ett antal otrevliga sekundmetrar. IstÀllet blir det en dag till pÄ 5900m med boklÀsning, matlagning och slappade. Jag vÀnder pÄ tÀltet, sÄ att jag slipper grÀva mig ut igen ifall vinden ökar i styrka förstÀrker Àven mitt vindskydd av sten medan Lars kÀnner sig sÀker i sitt Hilleberg expeditions tÀlt som vÀrkar klara av vindarna riktigt bra.

Camp 3

Highcamp at 5900m, the rute goes up behind the tent

NÀsta natt blir lugnare sÄ vi gör ett toppförsök med start kl 06. VÀgen upp bestÄr mest av en vandring en brant sÄdan, tills vi nÄr toppplatÄn dÀr solen som vanligt brukar rÀdda mina tÄr frÄn allt för mÄnga timmar av köld. PÄ topplatÄn ser vi den högsta punkten av berget som befinner sig uppe pÄ en toppyramid av snö och sten. Vissa strÀckor av knÀdjup snö bromsar lÀtt framfarten men med toppen inom synhÄll Àr motivationen pÄ topp. Jag blir lite orolig för att vÀdret ska skifta och ökar tempot sista timmen. VÀdret Àr dock pÄ vÄr sida och bjuder pÄ bra förhÄllanden.

Sista biten till toppen sÄg pÄ hÄll ut att vara ganska brant men vi nÀrmare syn sÄ var Àven den strÀckan helt okej att klÀttra med stavar.

Riktigt skönt att nÄ toppen efter tio dagar av önsketÀnkande pÄ cykel och till fots. Dessutom kunde vi stÄ pÄ toppen tillsammans av det 6759m höga berget. Norrut kunde vi se delar av omrÄdet jag senare skulle besöka. Denna region av platÄn har den högsta koncentrationen av 6000m toppar i Anderna. Dess högsta punkt Àr ocksÄ vÀrldens högsta vulkan som toppar ut pÄ 6893m. Fast just i ögonblicket var jag mÀtt pÄ berg, kyla och tonfisk. Jag behöver ladda om mellan turerna för att fÄ tillbaka motivationen. Utan motivation som oftast kommer tillbaka efter nÄgra dagar pÄ cykel Àr det svÄrt att toppa nÄgot överhuvudtaget. Höghöjdsbestigningar Àr oerhört mentalt. Man mÄste vara stark i hjÀrnan, starka ben behövs ocksÄ men dom kommer pÄ köpet av det förstnÀmnda sÄ lÀnge man avstÄr frÄn att hyra in djur och mÀnniskor som bÀr dina prylar för dig.

Summit bonete c

Me on the summit

Lars summit

Lars on the summit with mountain Veladero 6400m in the background

Lars fortsĂ€tter ner till Chile pĂ„ en vacker vĂ€g som tar han ner hela vĂ€gen till havet. I brist pĂ„ ett pass mĂ„ste jag tillbaka till Villa Union dĂ€r avstickaren till Bonete Chico blir fullbordad. En sidoutflykt pĂ„ totalt 450km i sadeln, ytterliggare en massa kilometrar till fots samt en höjdskillnad av 5659m upp och ner, Villa Union – Bonete Chico – Villa Union.

summit pyramid

High altitude trekking above 6000m is alot of hard work!

NÀsta gÄng i bloggen besöker jag det dÀr spÀnnande omrÄdet norr om Bonete Chico och spenderar sju dagar utan att se en mÀnniska.

Laguna BravaOn my way back I passed the Laguna Brava again this time in perfect conditions

Lars har skildrat vÄran tur pÄ hans hemsida lostcyclist.com

way down

The downhill back to Villa Union was a great scenic ride!

Det tar mycket tid att skriva bloggen. Tid Àr en begrÀnsad resurs som jag vÀrdesÀtter extra mycket pÄ resande fot, dÀr av den mindre frekventa uppdateringen av bloggen under denna resa. Dessutom kostar det mig ytterliggare cirka en tusenlapp om Äret att ha igÄng bloggen online.

DÀrför har jag satt upp en donations knapp till höger, högst upp pÄ sidan. Om du gillar bloggen och den skapar nÄgon form av vÀrde för dig, fyll dÄ gÀrna pÄ mitt konto med valfritt belopp. Alla donationer uppskattas och kommer resultera i en mer frekvent uppdaterad blogg i framtiden.

Testing myself on the highest vulcano in the world

Villa Union hade en skön smÄstads atmosfÀr som jag gillade. Semester kÀnslan infann sig ocksÄ med passande vÀder och en viss liten nÀrvaro av turister i staden. Att det fanns turister i staden berodde mestadels pÄ nationalparken Talampaya som lockar hit frÀmst argentinare men ocksÄ en och annan utlÀnning.

image

Statue on the central plaza of Villa Union

VÀl pÄ cykeln igen tog vÀgen mig upp tusen höjdmeter till passet Cuesta de Miranda som erbjuder vyer i starka röda blandat med gröna fÀrger ner i nÀsta dalgÄng. Detta var Àven min första erfarenhet av att cykla vÀg 40, eller routa quarenta som den heter pÄ spanska. En populÀr vÀg som mÄnga argentinare vÀljer att bila pÄ under sina semester veckor.

imageCuesta de Miranda on route 40

I och med att jag korsar passet sÄ passerar jag Àven Famatina massivet. Cerro General Belgrano Àr högsta punkten i kedjan strax över 6000m. Det har varit ett nöje att nÀstan ha cyklat runt detta snöklÀdda enorma massiv. Planerade Àven en toppbestigning men stÀllde in pÄ grund av min tid. Jag hinner inte med allt jag vill göra och mÄste plocka ut guldkornen. Lösningen Àr helt enkelt att ignorera det som kÀnns mindre taggande och inte fokusera för mycket pÄ att mitt flyg gÄr den nionde augusti frÄn Bogota.

VÀgen tog mig ner till den gamla gruvstaden Chilecito som sitter inne pÄ en  imponerande linbana för att frakta fynden frÄn gruvorna i bergen. Banans högsts stopp Àr pÄ 4600m! Idag Àr hela projektet avslutat och finns kvar mest som ett minnesmÀrke.

image

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Hostel in Chilecito

Mitt nya pass skulle anlÀnda till Cordoba vilken dag som helst, sÄ jag tog en buss dit och vÀntade in passet. Spenderade dagarna med att inomhusklÀttra och vandra runt i Argentinas nÀst största stad. Passet var försenat sÄ jag fick spendera en hel vecka i staden innan jag tog bussen tillbaka till cykeln i Chilecito med fÀrskt pass i nÀven. Cyklingen fortsatte norrut. Vinodlingar och smÄ gröna byar var ett visuellt underhÄllande inslag som bidrog till en stark sommarkÀnsla. Folket i Argentina Àr ett annat positivt inslag, trots vissa barriÀrer i kommunikationen Àr de hjÀlpsamma, glada, hejar och bjuder pÄ vindruvor. Jag gillar dom.

La Puna och hur jag lÀmnade civilisationen.

NÄgra dagar senare anlÀnder jag till Fiambala, sista utposten av civilisation innan La Puna, höghöjdsplatÄn som jag hade tÀnkt att besöka med hjÀlp av min ryggsÀck. Först besökte jag Jonson Reynoso, personen i byn som har en hel del erfarenhet och kunskaper om omrÄdet. Dessutom organiserar han de flesta jeepturer till alla baslÀger dÀr uppe. Han hade en bil som skulle upp om tre dagar för att hÀmta ner tre amerikaner som hade bestigit en topp i omrÄdet. SÄ jag bestÀmde mig snabbt och cyklade samt puttade upp cykeln till 4300m under tvÄ dagar för att acklimatisera mig. DÀrefter blev jag hÀmtad under den tredje morgonen med jeep som körde mig sista biten upp till 5300m. Vi hade kommit överens ungefÀr vart jag skulle tÀlta sÄ att chaffören skulle kunna hitta mig pÄ morgonen. Jeepen anlÀnde som en vÀckarklocka ungefÀr klockan sex pÄ morgonen. Snabbt packade jag ihop lÀgret i ett blÄsigt mörker, satte mig i Toyota Hiluxen och kunde följa hur soluppgÄngen satte ljus pÄ nÄgra av Andernas högsta toppar. Det blev vÀldigt mÄnga höjdmeter under bara nÄgra dagar men det funkade fint. Resan i det motordrivna fordonet tog fem och en halvtimme, ibland fick vi gÄ ut och lÀgga ut stenar pÄ vÀgen sÄ att jeepen inte skulle fastna i vattendrag eller gyttja.

Amerikanerna blev hÀmtade efter sin lyckade bestigning av Walter Penk den nionde högsta toppen i Sydamerika, pÄ samma stÀlle blev jag avslÀppt och cykeln följde med ner till byn igen. Ett bra upplÀgg dÄ jag slipper oroa mig för att lÀmna cykeln nÄgonstans pÄ berget. Jeepen Äkte ivÀg och min plan av vad jag skulle hitta pÄ hÀr uppe var fortfarande under utformning. Jag stannade resten av dagen dÀr jag hade blivit avslÀppt, slog upp mitt tÀlt och fick kÀnna pÄ Punans starka vindar för första gÄngen. Vinden Àr en av de största utmaningarna i detta sterila, kalla, höghöjdslandskap.

Nu börjar delen av min avstickare som Reinhold Messner kallar för “the only art of adventuring” NĂ€mligen konsten att överleva utanför civilisationens ramverk. Aldrig förr har jag varit sĂ„ lĂ„ngt frĂ„n civilisationen som nu. Det tar tvĂ„ till tre dagar av konstant vandrande för att komma tillbaka till nĂ€rmaste trafikerade vĂ€g. Ett solo Ă€ventyr med ingen som helst kommunikation med omvĂ€rlden. Dessutom ville jag upp pĂ„ vĂ€rldens nĂ€st högsta topp utanför Asien. Jag hade placerat mig sjĂ€lv i en plats dĂ€r misstag straffas med amputerade tĂ„r, eller vĂ€rre, eftersom inga andra expeditioner fanns i omrĂ„det under tiden jag var dĂ€r.

Första dagen gjorde jag sÄ lite som möjligt för att lÄta kroppen komma in i 5000m plus. BestÀmde mig för att bestiga Walter Penk den nionde högsta toppen i Sydamerika, det skulle bli ett bra test inför Ojos del Salado. Vinden Àr ganska jÀvlig under dagen. Ibland drog den förbi och slet ut tÀltpinnar upp i luften som landade flera meter bort. Jag fixade till den minimala vindmuren med nÄgra centimeter i höjd och grÀvde ner alla tÀltpinnar med stora stenblock.

Till min underhÄlling har jag tagit med Micheal Ohears sjÀlvbiografi. Mannen i filmen The Blind Side. Har ni inte sÀtt den sÄ se den eftersom den bygger pÄ riktiga hÀndelser och Àr riktigt bra.

Dagen efter vill jag upp ett par hundra höjdmeter till high campet. För ytterligare acklimatisering och komma nÀrmare toppen. Jag har en del GPS punkter att gÄ efter sÄ navigeringen borde inte vara nÄgra problem trodde jag. Vinden sÀtter dit mig ocksÄ. Den tog min tÀltpÄse, som jag försökte jaga ikapp utan vidare resultat, kanske hade det gÄtt i löparskor, med en Usain Bolts kapacitet pÄ havsnivÄ.

Vinden hÀr skiftar i styrka hela tiden sÄ det Àr vÀldigt lÀtt att fÄ sig en halvgo överaskning. Senare under dagen gÄr jag fel, men hittar ett bra lÀger pÄ 5750m. Ett enormt stenblock Àr perfekt som skydd för stenras och vind. Rinnande glaciÀr vatten i nÀrheten. RyggsÀcken brutalt tung under dagen. FrÄn lÀgret kan jag nÄ toppen av Walter Penk under en dag och komma tillbaka igen innan solen gÄr ner. NÀsta dag gör jag en acklimatiserings tur som kan bli ett toppförsök om kroppen inte protesterar. Jag har aldrig ökat sÄ mycket i höjd sÄ snabbt sÄ hade ingen aning om hur kroppen skulle reagera. Efter att ha gÄtt uppför i en timme bestÀmde jag mig att fortsÀtta mot toppen, trots en sen start runt 10 tiden. VÀdret var bra, vinden hade vid detta laget blivit en del av vardagen. Inga spÄr att följa, jag navigerar med min smartphone för att hitta en bra vÀg mot toppen. Vid ett tillfÀlle fÄr jag korsa ett snöfÀlt som tar en hel del tid det ligger vÀldigt högt pÄ berget dessutom.

20130305_162657

Summit panorama of Walter Penk 6658m

NÀr jag nÄr topplatÄn sÄ Àr det ganska svÄrt att hitta högsta punkten eftersom den bestÄr av en massa stenrösen som alla Àr ungefÀr lika höga. Jonson hade sagt till mig att den riktiga toppen skulle ligga bakom de första stenrösena, sÄ jag passerar ett par rösen för att komma Ät vad jag tror mig vara den riktiga toppen. RejÀla vyer över Ojos massivet. Foto stund i den kraftiga vinden. Sedan fortsatt vandring nedÄt i rask takt för att hinna tillbaka innan solen försvinner.

NÀr jag ser min tÀltplats frÄn distans ser det Àven ut som att det Àr flera tÀlt i nÀrheten. Jag blir glad men samtidigt slÄr det mig, jag har ju för fan anvÀnt den nÀst bÀsta tÀltplatsen som min toalett. Vilket förfÀrligt första intryck det skulle vara. SÄ jag hoppades istÀllet pÄ att det inte var tÀlt jag sÄg. Det visade sig vara fallet och jag kunde andas ut. Jag hann ner innan solen försvann. Ett rejÀlt mÄl av pulvermos med majonÀs, tabasco och tonfisk utsökt.

NÀsta dag handlade om att ta mig sÄ nÀra Ojos del Salado som möjligt för att göra ett toppförsök dagen dÀrpÄ. Jag todde att jag skulle se mÀnniskor denna dag eftersom Ojos Àr vÀrldens högsta vulkan borde den vara ett populÀrt objekt för höghöjdsvandrare men icke. Ingen i baslÀgret eller högre upp pÄ berget. De flesta klÀttrar hellre frÄn den chilenska sidan dÄ man har möjligheten att utnyttja tre refugios som erbjuder skydd inomhus. PÄ eftermiddagen hittar jag ett stenblock som fungerar perfekt som ett vindskydd, en liten stenmur fanns Àven redan i ett okej skick. Jag byggde pÄ ytterliggare med 20-30cm. Konsten att bygga en bra stenmur, det Àr sÄnt man lÀr sig hÀr om man vill sova gott om natten utan att fÄ en tÀltduk i ansiktet. Inte riktigt Inka klass tyvÀrr, pÄ mina byggen. Den stora stenen fungerade Àven perfekt för lite kvÀlls bouldring och ett styrkepass för armarna.

Dagen efter var det dax. Jag tror jag startade runt sex tiden pÄ morgonen. TvÄ och en halvtimme innan solen drar igÄng vÀrmen. Det Àr kallt men inte samma kyla jag fick kÀnna pÄ Aconcagua. Högre upp fÄr jag korsa en hel del djupsnö, gick fel och fick snö upp till midjan, vÀnde och hittade en bÀttre vÀg med snö upp till knÀna pÄ sina extrema stÀllen. Vidare blev det riktigt brant över en massa mindre stenblock. Jag fÀste vandringsstavarna pÄ ryggsÀcken och klÀttrade med hÀnderna upp för riktigt lÀtt klippklÀttring. HuvudvÀrken kom mot slutet och vÀdret var blÄsigt som vanligt. Sista biten var tuff, tuffare Àn pÄ Aconcagua av nÄgon anledning, kanske var det kylan och vinden.

Att nÄ toppen fick mig att skrika rakt ut, mycket kÀnslor, bra sÄdana. TÀnk er en fotbollspelare som har gjort ett viktigt mÄl ungefÀr sÄ sÄg det ut.  VÀrldens högsta vulkan har tvÄ toppar. Jag hade nÄtt den argentinska men kunde inte nÄ den chilenska som Àr en halv meter högre. Man mÄste först klÀttra ner och sedan upp cirka 15 meter. Men det blÄste för mycket nÀr jag försökte ta mig ner, det var för farligt.

20130307_123430

Argentinian summit with the chilean just behind.

Jag fick nöja mig med den argentinska. Jag började undra om jag kunde sĂ€ga att jag hade klĂ€ttrat det högsta berget i Chile nĂ€r jag bara hade stĂ„tt pĂ„ den argentinska toppen? Idag kan ni lĂ€sa min text i loggboken pĂ„ toppen av den chilenska sidan. Men jag hade ingen aning om att detta skulle ske nĂ€r jag stod dĂ€r pĂ„ “fel topp”. DĂ€r och dĂ„ var jag inte helt nöjd med att lĂ€mna den högsta toppen oklĂ€ttrad. VĂ€gen ner gĂ„r fort, i tĂ€ltet gör jag en massa te och mer pulvermos med tonfisk sen Ă€r det bara att decka.

imageHighcamp on 5900m

NÀsta dag kÀnde jag mig nöjd med mina tvÄ bestigningar i omrÄdet och blev allt mer sugen pÄ den enorma pizzan som serveras pÄ restaurang Roma i Fiambala. VÀgen ut skulle bli lÄng. Den tog nÀstan tre dagar av vandring bland annat genom ett omrÄde av cirka 19 kilometer av öken utan vatten dÀr jag nÀstan stukade foten. Med tung packning, konstant vandring pÄ stenar Àr det lÀtt att trampa snett. Fick sett mycket vicunas pÄ vÀg ner och i första vattenkÀllan dÀr vattnet kom upp ur marken fanns det ett par ankor. Detta var pÄ 4200m.

image

Ojos del Salado (6893m) seen from Portezuelo negro 5500m
image

Looking at the other direction from the same spot.

 

image

First water source in 19 kilometers.

 

imageOn my way out.

 

image

Leaving the snow covered giants behind.

Jag grÀvde ner en massa ris och pasta. Benen var slitna de sista tvÄ dagarna. VÀdret var bra och jag kunde under tredje dagen komma ut ur dalen som öppnade upp sig i en mycket större dal dÀr jag visste att asfaltsvÀgen som leder till Chile i ena riktningen och Fiambala i den andra inte var lÄngt borta. Jag vÀntar pÄ lift i över 30 minuter. Ett hÀrligt engelsktalande argentinskt par plockar upp mig, de Àr pÄ en rejÀl roadtrip genom Argentina. Martin och Cecilia Àr de första mÀnniskorna jag ser och pratar med efter Ätta dagar av isolering. Det var en lÀttnad att vara tillbaka i samhÀllet igen.

Men det skulle bara vara i en och en halv dag eftersom jag trÀffade Malli Mastan Babu. En indisk klÀttrare som bland annat har haft vÀrldsrekordet för snabbaste seven summits. Han gav mig ett erbjudande jag inte kunde tacka nej till.

FortsÀttning följer.