Progression Tour, trip report

Hej, här kommer första inlägget på riktigt länge. Jag överskattade bloggandet från en smartphone i Sydamerika. Motivationen att skriva försvann nånstans i samma veva.

SAMSUNG CAMERA PICTURESWhy fly when you can use your own energy to travel across continents! Callao, Peru. If you are planning to fly anyway please compensate for your actions by planting new trees in Africa. BetterGlobe can help you with that.

Men nu ska ni få en sammanfattning av resan tidigare i år. Turen blev  väldigt lyckosam på grund av ett flertal faktorer som vädret vilket tillät mig utföra mina väderberoende favoritaktiviteter. Att upptäcka västra Sydamerika med cykel längs med Anderna passade mig perfekt, med spännande cykling i bergstrakter genom länder som jag tidigare inte hade koll på överhuvudtaget. Detta medförde mycket nya intryck och överraskningar. Dessutom gick det väldigt bra på höghöjd. Det blev 11 lyckade bestigningar varav fyra är inom topp 10 högsta bergen i Sydamerika.

Snabbfakta om Progression Tour:

Antal länder besökta: 7 (5 med cykel)

Antal cyklade kilometrar: runt 8000km

Antal berg bestigna mellan 5000m-7000m: 11

Snabbfakta om toppbestigningarna i tidsordning:

Cerro Plomo, 5424m Chile

Volcan San Jose, 5856m Chile/Argentina

Cerro Plata, 5966m Argentina

Bonete acklimatiseringstopp, 5004m Argentina

Aconcagua, 6962m Argentina (Högsta berget utanför Asien, högsta toppen i Argentina)

Bonete Chico, 6759m Argentina (Sydamerikas fjärde högsta)

Cazadero/Walter Penk, 6658m Argentina (Sydamerikas nionde högsta)

Ojos del Salado x2,6893m argentinska och chilenska toppen (Högsta vulkanen i världen, nummer två i Sydamerika, högsta toppen i Chile)

Sajama, 6542m Bolivia (Högsta toppen i Bolivia)

Pisco, 5760m, Peru

Högsta punkt med cykel: Chacaltaya, Bolivia 5250m

Högsta punkt utan cykel: Aconcagua summit, Argentina  6962m

Högsta passet: Abra del Acay, Argentina 4972m

Bästa campingplats: highcamp på Sajama 5800m

Antal punkteringar: 1 (som jag kommer ihåg)

Antal tekniska problem: 1 (kedjan gick av, tack för extra länkarna Erik)

Hårdaste väderförhållanden: På väg över Punta Olimpica passet Peru 4900m, snöblandat regn i mängder och dålig sikt.

Bästa väderförhållandena: Toppdagarna på Sajama, Aconcagua och Pisco

Antal prylar stulna: Kamera, smartphone, massa halvgröna papper med nån Franklin på, fler sydamerikanska valutor, Pass

Resans bästa moment: Sista kliven upp på Aconcagua

Resans sämsta moment: När jag inser att passet är stulet kvällen innan avfärd till Aconcagua

Resans joker: Lars Bengtsson som anslöt till bestigningen av Bonete Chico

Roligaste sträckan: Uyuni-Sajama, västra Bolivia

Resans snällaste främling: Den bolivianska vägarbetaren Felix som fixade boende

Bästa staden: Huaraz, mötesplats för klättergalningar från hela planeten

Antal klassiska sevärdigheter i Sydamerika: 3 (Salar de Uyuni, Machu Pichu, Cartagena)

Bästa köket: Argentina

Resans fotbollsupplevelse: River mot Boca Juniors derbyt

Vackrast kvinnor: Argentina/Colombia

 

En sammanfattning genom varje land på turen

Chile

I december förra året flög jag ner till Santiago där cykeln monterades ihop. Utanför Santiago besteg jag Cerro plomo 5424m, därefter i mellandagarna klättrades vulkanen San Jose 5865m tillsammans med en klätterklubb från Talca. Firade in det nya året i huvudstaden, därefter fortsatte färden med cykel till Argentina över ett klassiskt pass som heter Paso los Libertadores. Min första korsning av Anderna.

Argentina

Fjärde dagen i landet var jag på väg mot höghöjdslägret i Cordon Plata massivet. Tanken var att bygga vidare på min acklimatisering och benstyrka inför Aconcagua. Tajmingen var perfekt eftersom det fanns ytterligare tre svenskar i området: Dennis Svärd, Lars Bengtsson och Anneli Wester.

På toppen av Cerro Plata 5961m kunde jag se Aconcagua resa sig markant högre än allt annat i sin omgivning, det blev nästa mål.

Fyra dagar senare ansökte jag om tillståndet i Mendoza, inhandlade ett par  begagnade, tunga men hyfsat varma Borealkängor med innesko, fyllde upp med mat och löste nya längre tältpinnar till tältet. Allt såg väldigt bra ut tills jag började packa på kvällen, då hade någon utomstående person klivit in i hostelet och stulit mitt pass, kamera och lite dollar sedlar.

Med en polisrapport istället för pass startade jag vandringen till baslägret dagen efter. Planen var att göra som jag brukar göra på berg, bära min egen packning använda google earth på min smartphone som navigation. Det där med navigation var lättare än vanligt på ett så frekvent klättrat berg. Vädermässigt fick jag den enda stabila veckan i Januari med bra förhållanden. På toppdagen startade jag kl 0400 och fick hela toppen för mig själv i cirka en timme, nytt personligt höjdrekord på 6962m.

Efter en passansökan och väntan på nytt visakort liftade jag ikapp Lars Bengtsson för att göra en gemensam bestigning av Bonete Chico 6759m.

Utmaningen för oss som ville göra en kombinerad cykeltur med en bestigning blev tillgången på vatten, vid ett tillfälle hade vi laddat upp med 16 liter var eftersom nästa vattentillgång låg cirka 1400 höjdmeter högre upp på platån där glaciärerna smälter.

2013-02-12 13.11.09      On our way back from Bonete Chico. Photo taken by: Lars Bengtsson

Det blev en lyckad bestigning där både jag och Lars kunde toppa under bra förhållanden. Självförtroendet stärktes ytterligare efter en så avlägsen och isolerad toppbestigning. Tältet, mitt Vaude Taurus klarade av hårda vindar på 5900m, vilket var ytterligare ett bra tecken inför nästa mål Ojos del Salado.

Cyklingen fortsatte norrut på väg 40 som kanske erbjuder den mest sevärda och variationsrika roadtrippen i Argentina. Vägen sträcker sig från söder till norr genom hela landet.

Efter att ha plockat upp ett nytt pass på svenska konsulatet i Cordoba fortsatte turen till Fiambala som är sista utposten av civilisation innan man ger sig upp på Puna de Atacama platån som ligger längs med gränsen till Chile. Utanför Fiambala finns en imponerande samling av 6000m plus toppar som ligger tätt placerade på en väldigt vindutsatt del av platån. Detta är även platsen för världens högsta vulkan, Ojos del Salado. Detta skulle även bli mitt mål på denna avstickare. Efter att ha byggt självförtoende på de tidigare topparna kände jag mig redo för en solo tur. Säsongsmässigt var det högsäsong, därför hade jag räknat med att åtminstone träffa en annan expedition i området men så blev inte fallet och det blev istället åtta dagar av total isolering från resten av planeten, med toppbestigningar av Walter Penk samt Ojos del Salado. Vinden tog tältpåsen annars gick det bra. Frihetskänslan var enorm där uppe. Pulvermos med tonfisk, majonäs, argentinsk chimichurri krydda samt tabasco var något av en standard middag under denna tur.

2013-03-13 11.06.13                                          Ojos del Salado summit panorama

Väl nere igen fick jag ett erbjudande av den indiske klättraren Malli Mastan Babu att följa med honom upp på Ojos igen för en bestigning från den chilenska sidan. Det tog några minuter för mig att skaka hand på att vi kör. Kul att vara med om den första indiska toppbestigningen av vulkanen samt att toppa den chilenska toppen som sägs vara 0,5 meter högre än den argentinska som jag precis varit uppe på. Vi gjorde en blixt bestigning då båda redan var förberedda för höjden. Det blev jeep upp till 5300m därefter vandring till 5900m där sista refugion innan toppen låg placerad. Efter att ha bott i tält på samma höjd i två nätter på andra sidan berget så kändes dessa två sammansatta containrar som ett lyxhotell och det är inget skämt. Inne i containrarna fanns bränsle, mat, madrasser och man kunde gå fritt inuti. Malli för övrigt är den första indien att klara av de klassiska Seven summits.

Jag tog toppbilden på Malli med den indiska flaggan i sina händer under min andra toppning för dagen av Ojos del Salados chilenska topp, eftersom jag redan hade toppat två timmar innan men på nervägen blivit frågad av min indiske vän om jag kunde följa med upp igen för att ta bilden. Eftersom jag gillade Malli så bjöd jag på den (efter att ha suttit tyst i nån minut först för att mentalt slå om till toppbestignings läge igen), därefter tog vi oss ner från denna vindpinade men mäktiga topp som är den näst högsta i Sydamerika.

I Fiambala packade jag ihop min cykel igen som hade en totalvikt på runt 50kg. En tung stålram i kombination med all höghöjdsutrustning samt lyx prylar som ett par jeans är svaret på varför vikten var som den var.

Turen gick norr genom Cafayate där jag tog några dagar ledigt, gick på vinmuseum, vinprovningar och upptäckte hemligheterna till ett bra rött Malbec samt slukade empanadas.

Vidare väntade ett av de högsta passen i Sydamerika. Paso Abra del Acay leder upp till 4972m på en brant grusväg, så brant att man måste leda cykeln titt som tätt. Här träffade jag två riktiga män i ålder 66 och 70 från Frankrike. Dessa imponerande herrar puttade sina fullt lastade långfärdscyklar upp för passet på 4500m. Inspirerande att se vad man kan klara av i den åldern, vilka hjältar. På väg upp var även första mötet med Lamadjur som till skillnad från Vicunasen inte var ett dugg blyga utan skapade en lite otrevlig stämning genom att stirra på en från 20 centimetersavstånd, jag visste inte om jag skulle klappa laman eller få näsan avbiten eftersom jag aldrig sätt, eller läst på om djuret innan. Lösningen blev till att trampa vidare mot Bolivia.

Bolivia

Ett spännande land för höghöjdscykling med sin enorma platå Altiplano. Snitthöjden uppe på platån är på 3750 möh. Rent cykelmässigt  utspelade sig den roligaste sträckan på hela resan i södra Bolivia. Över 160km över nästan helt platta saltplatåer, tänk en vit linje som horisont i 360 grader med bergstoppar i utkanterna. En unik långfärdsupplevelse. Därefter fortsatt intressant cykling längs med den chilenska gränsen norrut till vulkanen Sajama 6500m. En vulkan som reser sig så mäktigt och självstående att man kan se den två, tre dagar innan man har cyklat fram till foten på den. I byn Sajama på 4200m precis vid foten av vulkanen förberedde jag mig med att tvätta rent kläder, köpa på mig vad som fanns i matväg samt hyra en isyxa för det korta partiet på väg upp som lutar 45 grader.

Sajama highcampSajama highcamp, you can see my green tent in the lower left corner. 5750m

Det blev ytterligare en solo bestigning med ett folktomt berg, vädret bjöd på fina förhållanden. Rutten fick jag förklarad av en trevlig herre vid namn Santos på mestadels spanska med inslag av engelska ord i hostellet El Dorado eftersom internet låg nere i byn.

Nästa stopp blev huvudstaden La Paz som ligger på höjden av 3600m-4000m. Det blev en vecka i stan. Den populära Death road skippade jag i förmån till en cykeltur till Chacaltaya forskningsstation på 5250m.

Vägen norrut gick runt Titicaca sjön och in i Peru.

Peru

I staden Arequipa som ligger vackert belägen vid en majestätisk vulkan med namnet Misti, träffade jag Lostcyclist igen. Vi slog följe igen ner till Mollendo vid kusten av Stilla havet. Det blev ett dopp i det halvkyliga Stilla havet. En annan aktivitet i Mollendo var fiske, dock utan några maskar eller direkt framgång fick vi istället se de lokala rävarna ta all fångst, dystert.

Jag fortsatte norr och Lostcyclist tog sikte söderut mot norra Chile. Kuststräckan som bjöd på stundtals riktigt fin cykling längs med havet tog mig hela vägen till Lima och sedan till min nästa bas för höghöjdsäventyr Huaraz. Däremellan hann jag med en avstickare till Cuzco samt de världsberömda Inkaruinerna vid Machu Pichu.

När kusten lämnades väntade en klättring upp över ett pass på 4100m, här slog jag rekord med antal höjdmeter på en dag upp, närmare 2600m med fullastad cykel. Cykelbenen var tillbaka på riktigt sedan förra turen i Himalaya.

SAMSUNG CAMERA PICTURES                                                                       Huaraz

Huaraz är staden där man ofta utgår ifrån om man vill klättra i Cordillera Blanca massivet.  Här finns boende, restauranger, utrustning, och en rad operatörer som erbjuder sina tjänster för främst västerlänningar som vill upp för de världsberömda topparna i området. Säsongen var i sin början när jag trampade in i juni därför fick det bli en cykeltur runt en del av massivet för att vänta in säsong och påbörja en ny acklimatisering. Första passet på 4600m tog mig via en tunnel till andra sidan och ner till Chavin de Huantaar ruinerna i dalen på andra sidan. Efter några dagar av hård cykling var jag uppe på Punta Olimpica cirka 4900m och kunde i ett snöoväder rulla ner på rätt sida om bergskedjan igen. Att byta bromsklossar i snöslask på 4500m innebär otrevlig smärta i fingrarna fick jag lära mig den upplevelsebaserade vägen. En väldigt vacker avstickare trots oturen med vädret över sista passet.

Nästa aktivitet fick bli sportklättring. Tydligen låg Perus bästa utomhusklättring i Hatun Machay bara någon timma bort. Dessutom på den härliga höjden 4200m. Under två dagar tillsammans med två jänkare körde vi några riktigt fina leder i den tunna luften.

Vidare väntade en acklimatiseringstur till Pisco 5750m. Vyerna från toppen är helt fenomenala, 360 grader av mäktiga toppar, bland annat över de mer kända Alpamayo och Artesonraju (känt för vad som sägs vara inspiration till Paramount Pictures berget).

Slutligen blev det tid för mitt primära mål i området, det mäktiga Huascaran Sur 6746m. Ett tekniskt berg, lavinfara och lurig glaciär. Jag bildade lag med en finsk alpinist vid namn Johannes Suikkanen, som livnär sig som onlinepokerproffs. Vi delade på kostnaderna, att göra det själv skulle vara för farligt. Vi köpte hela paketet med guide, bärare och åsnor. Det blev ett misslyckat försök, guiden vände runt cirka 6200m. Med ursäkt att vi var försent ute. Oklart vad som var hans riktiga motivation. Det känns som att vi vände på tok för tidigt för att ge berget ett ärligt försök. Det andra laget i höghöjdslägret vände samma dag utan att känna på det. Kan ha varit vinden i lägret som senare avtog högre upp på berget. Kan bli comeback på sikt med mer tekniska färdigheter i bagaget.

SAMSUNG CAMERA PICTURESCallejon de Huaylas, Peru

För att en resa ska bli lyckad numera för min del krävs variation därför tog jag mig ner till kusten och provade att surfa i Mancora, norra Peru. Härligt väder och ett roligt hostel gäng gjorde att jag stannade i över en vecka. Pokerturneringar, surf, festande och bra restauranger blev vardagen i det lilla surf paradiset, en bra avslutning på Peru.

SAMSUNG CAMERA PICTURES                                                       North Peru coastline

Ecuador

Vulkanen Chimborazo som jag så gärna hade velat bestiga dolde sig konstant i ett moln av dåligt väder. Ett toppförsök hade resulterat i en väldigt plågsam och farlig bestigning. Jag ställde in i förmån för den  berömda vulkanen Cotopaxi men även den gömde sig i moln. Min tid på kontinenten höll på att ta slut därför avslutades cyklingen i Quito. Cirka 8000km efter första tramptaget ut från Santiago. Jag var nöjd och mätt för denna gång. Resterande två veckor förbrukades i Colombia där jag övade på mina färska färdigheter i vågsurfing. Efter åtta månader i Sydamerika tog det roliga slut och två flyg med ett fem dagars tillbaka till civilisationen acklimatiseringsstopp i New York tog mig till skandinavisk mark igen.

Nu i efterhand har jag en skön känsla av en rolig och väl genomförd tur där min långfärdscykling utvecklats till något mer än cykling. Jag har haft tur med väderförhållanden och säkerhet på vägarna. Jag har haft otur på hostels och blivit av med prylar och vackra foton. Kroppen har presterat ruggigt bra, en bakteriekultur i magen byggd på de flottaste av bakterier från 66 länder har stått emot i princip allt.

Tack till alla som har följt och bidragit till att mina linjer på kartor blir till verkliga upplevelser, ovärderligt!

Tack till alla nya vänner och gamla vänner som jag träffade i Sydamerika, för all kvalitetstid ihop. Det betyder mycket.

Nu tar vi det till nästa nivå!

2013-01-19 11.28.56-1         Happy Christmas and let your next year be full of great adventures!

 

Aconcagua el Coloso de America

Min resa mot Aconcagua började lite halvstressigt då jag höll på att missa bussen och sprang runt på bussterminalen kors och tvärs med min enorma ryggsäck packad för att bestiga ett 7000m berg.

Bussen skulle gå kl 10 på morgonen, jag hade precis betalat och men missuppfattat nummret på plattformen. Svettig i värmen får jag syn på en buss med den rätta benämningen på skylten “Las Cuevas”, bussen hade redan lämnat plattformen och var på väg ut från terminalen när jag sprang framför, viftade med ena handen och hoppade ombord. Nöjd med bedriften då nästa buss avgick flera timmar senare.

Tidigare på morgonen hade jag lämnat in mina papper för ansökan till permiten och fått igenom den på ett smidigt sätt.

Därefter inhandlades bröd och färska matvaror för de första dagarna på berget.

Sedan taxi till bussterminalen och sista sekunden rushen på terminalen.

Bussen tog mig upp i samma dalgång som jag hade cyklat nerför från Chile och släppte mig precis utanför parkingången.

Jag fick checkat in och kunde närmare fyra på kvällen äntligen börja vandra upp till första lägret Confluencia på 3400m.

Backpack

Backpack around 30 kilos on the way in to basecamp

 

 

Läkarkontroll väntade och jag fick klartecken att fortsätta till Plaza de Mulas dagen efter när läkaren sätt min syresättning i blodet. Plaza de Mulas är ett stort basläger på 4300m. Ett av de största i världen eftersom Aconcagua är så oerhört populärt att klättra. Det är ett extremt välutvecklat berg i den mening att det är anpassat för en bekväm resa till toppen. Mulor, höghöjdsbärare, guider, restauranger, internet och ett hotel strax utanför baslägret. Allt är tillrättalagt så att du kan ska nå toppen så länge plånboken är fylld av dollarsedlar.

Jag fick känna på detta så fort jag tänkte slå upp tältet i baslägret tydligen skulle det kosta mig 10 dollar natten för en tältplats, tillgång till vatten och toalett. Baslägret är uppdelat i olika områden där varje företag har sitt område.

Efter att ha vandrat i åtta och en halv timme till baslägret och få en surkärring som med en hemsk energi förmedlade vad jag skulle betala kändes ungefär som jag hade förväntat mig att ett kommersiellt berg skulle kunna se ut. Jag har trots allt sätt det tidigare på peak Lenin. Dock va mottagandet helt annorlunda där då jag anlände med min polare cheriffen, som jag hade tagit ett glas vodka med kvällen innan. Vi fick serverat för oss ett smörgåsbord av kött, bröd och vodkaflaskor. Inget tillstånd behövdes och alla behandlade mig med stor respekt trots att jag saknade tillstånd att befinna mig i området. Jag tror att det gick åt cirka fem flaskor vodka under våran mottagning i baslägret, enorma mängder kött och en och annan dollarsedel placerades i “rätt” händer. Rysk-sovietisk relationsdynamik, korruption, status och makt. Mitt framför näsan på mig.

Jag önskar att jag hade en cheriffkompis för varje komersiellt berg där ute.

Jag fick istället nöja mig med företaget Mallku expeditions som erbjöd, gratis tältplats och vatten men toaletten skulle jag pröjsa för om jag inte valde deras muleservice påväg ner från berget. Då skulle utedasset vara gratis också. Utöver detta visade det sig att folket som jobbade för Mallku va extremt bra människor att ha att göra med. Falco managern för lägret bjöd ständigt in mig i kökstältet för en kopp te eller bara för att umgås. Dessutom hade han fixat en soffa i huvudtältet där man kunde slappa rejält. En soffa på 4300m det är lyx. Dessutom kunde man ladda mobilen med hjälp av solpanelerna och USB uttagen.

Dagen efter besteg jag Bonete pa 5005m. Toppen ligger inom bekvämt avstånd från baslägret, därefter fixade Franco klätterskor och vi  bouldrade i utkanten av baslägret tills solen började gå ner.

Läkarkontrollen gick utmärkt morgonen där på och jag satte fart upp till nästa läger på 5000m.  Här träffade jag ett gäng från Tyskland som något år tidgare hade fått ett av sina tält söndertrasat av vind här i detta läger. Dessutom blev de av med en massa utrustning och var tvugna att avbryta. Ett annat gäng från USA tältade i ett nytt Hilleberg tält som de hade fått halvsponsrat i samma läger. Det var svårt att somna här då en kör av chilenska män aldrig slutade sjunga från sina tält.

Med mina nya erfarenheter beslöt jag mig att tälta mer avskilt i nästa läger 500 höjdmeter högre upp på berget. Men denna kväll var vinden starkare istället och förstörde skönhetssömnen.

 

Nästa läger skulle bli mitt högsta på 6000m. Blev förvånad av hur många tält som stod placerade i lägret.  Aktiviterna här uppe bestod av snösmältning, bokläsning, se på när folket kommer ner från toppen och tycka synd om de guidade grupperna som får nudlar serverat till middag, själv hade jag ett par frystorkade rätter att sluka för de sista målen innan toppen, aptiten på topp trots höjden vilket var ett riktigt bra tecken inför toppturen den kommande morgonen.

 

Colera camp

Camp Colera 6000m

 

Klockan fyra på morgonen var jag startklar. Då började jag gå själv ut från lägret. Jag trodde att det skulle vara många på väg uppåt vid den tiden men jag var ensam. Efter cirka en halv timme såg jag ljus högre upp, det visade sig senare vara argentiska bergssoldater som tradionsenligt besteg toppen. Han som gick först hade varit uppe på toppen tolv gånger, de hade startat i lägret under på 5500m några timmar tidigare.

Runt 6400m gick jag om gruppen av soldater. Deras framfart var för långsam. Jag körde på själv nu när solen hade lyst upp omgivningarna. Fast solen var fortsatt på andra sidan berget vilket gjorde mig än mer motiverad att nå sadeln för att få ta del av den värmande solen. Vägen var väl synlig och gick mest på hårdpackad snö och is. Kände mig stark och kunde nå toppen efter sex och en halvtimme från start. Härlig känsla, nytt höjdrekord samt bra väderförhållanden.

 

20130119_112856[1]

Summit of Aconcagua 6962m

Jag väntade på toppen tills nästa gäng kom upp, vilket tog en timme, en timme som passerade väldigt snabbt. Två chilenare kom upp och kunde hjälpa mig med min toppvideo. Vyerna från nästan 7000m var storslagna. Från sydsidan var ett grått oroväckande väder på ingång så jag vände blicken nedåt lägret och började trampa. Vandrade in i lägret med en känsla av seger. Ingen lade märke till mig då vädret höll på att bli sämre och nästan alla var i sina tält förrutom guiderna som satte upp tält för sina klienter som var på väg upp. Senare på kvällen nådde jag min tältplats i baslägret hos Mallku expeditions. I kökstältet firade en argentinsk grupp sina framgångar på berget, jag blev bjuden på en massa hamburgare och bjöd tillbaka genom ett par Budweiser som Falco hade rotat fram. Det var fest i vårat läger, en välförkänt sådan.

 

På berget Aconcagua, över baslägret ska man dumpa sin avföring i oranga påsar som sedan kontrolleras och dumpas i en tunna vilken hämtas av en helikopter. Helt klart ett måste med så många människor på berget. Lägrena på högre höjd är fyllda av toapapper med torkad/fryst avföring.

plaza de mulas

Basecamp Plaza de Mulas

Nöjd med mina åtta dagar på berget gick jag ut ur paken dagen efter. Utmarchen tar cirka åtta timmar. När jag insåg att jag kanske skulle missa klockan åtta bussen från Puente del Inca började jag springa med packningen, vid detta tillfälle åkte soldaterna som jag hade klättrat med förbi i sin militär lastbil. En av dom ropade Tim och jag undrar vad de tänkte igentligen om mig springandes längs med vägen med ryggsäck och stavar. Bussen hann jag med några minuters marginal, köpte öl samt chocklad och kunde se tillbaka på en till lyckad toppbestigning.

 

 

Volcan San Jose

Vulkanen San Jose hittade jag på hemsidan summitpost.org där man kan lägga upp info om berg, samt läsa på om dessa. Många timmar har jag spenderat där, mellan mina arbetspass i Norge och letat efter intressanta mål i Anderna.

Vulkanen passade in i min planering, med sina 5830m, lätta tillgänglighet från Santiago samt otekniska vandring upp till toppen.

Efter att ha åkt tunnelbana tvärs över Santiago, tagit två bussar upp i Cajon de Maipo dalen samt liftat med en gruvlastbil befann jag mig strax utanför byn Lo Valdes på cirka 1900m. Därifrån var det vandring upp som gällde.

 

P1020551

Entering the area of the volcano

 

Jag hann gå i några timmar första dagen innan kvällen närmade sig och jag slog läger mitt i Valle de la Engorda, som är en stor gräsplätt på 2500m med en massa hästar och getter som betar.

 

Valle de la Engorda

Campspot with nice views of Volcan San Jose

I Santiago hade jag fått tag i en karta över området, vilken jag följde till Refugio Plantat på 3100m. Huset är byggt av sten redan år 1937. Inuti hittar man några våningssängar, ett kök, bord samt några bänkar. Platsen är öppen för allmänheten och kändes som ett litet välbevarat museum.

Det var här uppe som jag träffade Nelson. Denna herre har klättrat chilenska berg och vulkaner sedan 60-talet, och sa saker som “Mountains are my life”, “My skin is like Ramses”, “If you are going to camp on the saddle please camp on the chilean side and toilet on the argentinian side” sista med glimten i ögat. Jag gillade gubben skarpt. Han använde sin isyxa som radioantenn och visade sig även vara kompis med Kurt Dimberger, välkänd höghöjdsklättrare som kanske är mest känd för att ha överlevt en långvarig storm högt på K2 där många omkom.

 

Refugio Plantat

One chilean trekker, Nelson and one wannabe Nelson

 

Nelson stannade i refugion medan hans vänner från staden Talca gick högre upp på berget. Jag fick en hel del tips om rutten samt en kopia på Nelsons egna handritade karta över vulkanen. Jag gillar kartor och denna var något unikt som jag kommer att spara och förhoppningsvis rama in väl hemma i Sverige. Dessutom blev kartan min primära då den funkade mycket bättre än den jag hade köpt. Efter mina samtal med Nelson var det dax att påbörja klättringen högre upp på vulkanen, jag visste att Nelsons vänner befann sig på 4200m i läger ett och det blev mitt mål för dagen. Högre upp på vulkanen fick jag vandra genom snö och kunde följa fotavtrycken av vad jag förmodade var gänget från Talca.

Runt 19 tiden anslöt jag till första lägret och fick träffa gänget från Talca där alla är medlemmar i den lokala klättrar klubben: Tricahues club de montana Talca. Ett härligt gäng på 5 personer i olika åldrar och erfarenheter från bergen.

Jag fick ansluta till deras bestigning av vulkanen. Patricio hade varit uppe tidigare och visste vägen upp vilket underlättar och sparar tid. Tanken var att fortsätta under morgondagen till 4800m vilket fungerade för alla då alla mådde bra i lägret på 4200m. Studenten David snackade bra engelska och kunde hjälpa mig att kommunicera med resten av gänget.

Nästa morgon satte vi fart runt 10 tiden efter att solen hade klättrat upp på andra sidan vulkanen och skänkt den välbehövliga extra värmen för att kicka igång dagen.

Vandringen började med en korsning av ett penitentes fält, för att sedan övergå till brant stenröse under senare delen av dagen där vi fick vara försiktiga för att inte utlösa mindre stenras. Vi hittade även lite boulderproblem på runt 4500m vilket är den högsta bouldringen jag har gjort hittills på resan.

 

Penitentes fields

Crossing a penitentes field

Väl framme 4800m hittade vi ett par vindskydd i form av handgjorda mindre stenmurar av tidigare besökare. Detta blev vårat högsta läger. En stund senare hittade vi även vatten i anslutning till lägret efter att ha hackat bort ytterlagret av is. Resten av dagen vilade vi och lät våra kroppar anpassa sig till höjden.

 

High camp 4800m

Pablo enjoying the sunset views from our high camp

Talca gänget höll daglig kommunikation med Nelson via radiokommunikation och hade ett riktigt bra smeknamn för den erfarne gubben “Don Yeti”.

Nästa dag var det dax att toppa vulkanen.
Jag gick upp klockan 0300 lagade frukost (nudlar, kaffe). Klockan 0400 började gänget röra sig uppåt, vi gick sakta, många stopp och vilopauser. David stannade i högsta lägret eftersom han hade haft det tufft på höjden. Efter några timmar vände även Mauro och Patricio.  Medan jag, Pablo och Emanuel fortsatte mot toppen. Jag ökade tempot när gruppen splittrades och fick ett rejält försprång. Kände mig stark och körde på, dessutom hade jag varit på El Plomo bara några dagar innan och hade lite acklimatisering i kroppen fortfarande antog jag.

 

Summit day

First sunlight arriving, always a welcome sight

Jag passerade sadeln som Nelson nämnde där gränsen med Argentina går och fortsatte upp till dubbelkratern där solen äntligen fick värma mina kalla tår och fingrar. Jag blev ganska förvirrad uppe på kanten av den första kratern, visste inte riktigt var den högsta punkten låg på vulkanen. Så för säkerhetsskull så gick jag runt hela dubbelkratern för att få med mig högsta punkten på vulkanen. Tog cirka en timme extra men det var det värt. I efterhand förstod jag att jag först hade toppat den chilenska toppen av vulkanen och senare den internationella toppen som gränsar mellan Argentina och Chile, det är även den högsta på 5830m. Utsiktsmässigt hade jag en kanon vy över grannberget Marmolejo som är jordens södraste 6000m plus berg, samt de imponerande djupa vulkan kratrarna. Stannade cirka 10 minuter på den internationella toppen, tog bilder, gps mätningar och slappade en del.

 

International summit of  Volcano San Jose

International summit of Volcan San Jose 5830m

Vägen ner slog huvudvärken till lite lätt antagligen av höjden, utmattning och vätskebrist. Träffade Pablo och Emanuel på väg ner och de var på väg direkt mot den internationella toppen.  Pablo talade om för mig att vara försiktig när jag gick nära vulkankratern,  vindarna var ganska starka. De grattade mig, jag önskade dom lycka till, pekade mot toppen och sa very close, very close.  Därefter många snabba höjdmeter ner till lägret där jag blev gratulerad av gänget och förklarade att de andra hade toppat förmodligen och befann sig cirka en timme bakom.

Lite sömn blev det innan jag började att packa ihop mitt läger och nerfärden till Nelson på 3100m. Vid det här laget hade Pablo och Emanuel också kommit tillbaks och alla var överens över att gå ner till Nelson under dagen.

Resten av gänget anslöt senare till Refugio Plantat där vi möttes igen på kvällen. Senare fick jag mota Tricahues klubblogga av skaparen själv Patricio, som ett minne, vilket var fantastiskt roligt. Fick även en chilensk signerad flagga av alla som var med på vulkanen.

 

P1020505

Team Tricahues

Nästa morgon var det nyårsafton i Santiago. Jag tog mig in till staden för att uppleva folkfesten på den avspärrade paradgatan Bernard O Higgins, enorm folkfest på gatorna. Det gapades och gormades Che Che Che, Le Le Le Viva Chile med mycket krimskrams prylar som hattar, slipsar och andra föremål som utsmyckning för att fira in det nya året. Fortsättning följer.

PROGRESSION TOUR

Välkomna tillbaka till bloggen.

Bloggen har varit lite trött större delen av året men nu passar jag på att kicka igång maskineriet igen.

Jag sitter just nu på hostelet So Be i centrala Santiago Chile. Har befunnit mig i Chile strax över en vecka och bestigit berget El Plomo vilken är den högsta toppen man kan skymta från Santiago på en klar dag.

Jag kan börja med att sammanfatta mitt 2012 hittills:

Befann mig i Asien och klättrade klippa främst i Thailand från februari till april. Träffade Nino Jönsson i Manilla och tillsammans reste vi runt på ön Palavan i Filippinerna.

Därefter har jag jobbat ihop nya slantar i Norge som slitvarg på Tollpost Globe.

I sju månader har jag samlat på mig en stabil resekassa med hjälp av massa övertidstimmar som nu ska täcka mitt nästa äventyr i Sydamerika.

Den 14 december flög jag ner till Santiago, Chile där jag nu befinner mig.

Progression Tour:

Tanken är att cykla från Santiago till Bogota i Colombia. Kommer hålla mig mestadels till Anderna eftersom cyklingen är roligast i bergen och camping möjligheterna, både finare och fler.

Det nya inslaget på resan är alla turer jag kommer göra med ryggsäck, vandringsstavar och stegjärn som avstickare till ställen dit cykeln inte kan ta mig. Platser som topparna till några av jordens högsta berg och vulkaner utanför Asien.

Utöver bergen hoppas jag kunna få med mig någorlunda flytande spanska hem. Se platser som världens största salt öken i Bolivia, hänga på stranden, besöka städer som La Paz, Quito, Cuzco, Arequipa, Huaraz och Mendoza. Lära mig mer om urbefolkningen i Sydamerika, prova alla lokala kök, fira nyårsafton i Santiago och kanske lära mig dansa lite Salsa på sikt.

En sammanfattning av vad som har hänt hittills:

Blev förhörd i enskilt rum på flygplatsen i Atlanta. Mitt pass var tydligen “Code Red” eftersom jag har ett pakistanskt visum från förra resan. Fick frågor om min religion och om jag var medlem i någon terroristorganisation och så vidare. Lite lätt obekvämt men fick flyga vidare efter att myndigheterna insätt att jag inte var något hot mot dom. Ganska nöjd med att det inte var patrioten Jack Bauer eller liknande som förhörde mig. Ni som har sätt tvserien 24 förstår vad jag menar.

Väl framme i Santiago efter diverse förseningar, flygplansbyten och en resa på på cirka 34 timmar kunde jag äntligen se min cykelkartong igen i ett förfärligt skick, men cykeln klara sig fint.

På hostellet träffade jag Mauricio,  Jonatan och Jacquline från Sverige som gav mig en välbehövlig introduktionskurs till Chile.

Gjorde service på mina prylar och råkade pajja pumpen till mitt MSR expeditonskök. Som tur är fanns det en återförsäljare för MSR i Santiago och jag fick tag på en ny pump redan dagen efter.

 

Cerro Plomo seen from Santiago

El Plomo sätt fran Santiago

 

Cyklade 2500 höjdmeter upp till skidorten Valle Nevado som användes som utgångspunkt för att bestiga berget Cerro Plomo. Möttes i första läget av snöfall dimma och allt annat än önskvärt väder. Som sedan slog om till riktigt bra förhållanden högre upp på berget. Fick till och med hela berget för mig själv i cirka 23 timmar under tiden i sista lägret på 4150m och toppbestigningen. Bestigningen är oteknisk och jag gickhela vägen till toppen, stegjärn behövs för en kortare glaciär korsning på 5200m.

Jag undrade vem som hade orken att bygga ett riktigt välgjort vindskydd av sten precis innan glaciären på den höjden. Jag använde skyddet som vindskydd för att sätta på stegjärnen. Några dagar senare läste jag att det är en gammal Inkagrav där man hade hittat en Inka mumier på 50-talet och där satt jag och huttrade med mina stegjärn. Toppen var en liten platå med en nedblåst flaggstolpe som markerade högsta punkten antar jag. Det blåste kraftigt och det blev en snabbvisit samtidigt som huvudvärken kom smygandes. Jag hade varit allt för snabb upp. Huvudvärken släppte så småningom när jag kom ner till mitt high camp.

 

Summit El Plomo

Toppen av El Plomo 5430m

Träffade ett schweiziskt par som skulle upp på bergen dagen efter, de hade ett liknande upplägg som jag och det kändes bra att höra eftersom Erica är bergsguide. Samma dag som jag hade varit uppe på toppen fortsatte jag ner till 3450m och tältade på en gräsplätt med utsikt över El Plomo, solen låg på så jag passade på att tvätta mig i den kalla glaciärforsen. Den kvällen mådde jag riktigt bra och kunde se tillbaka på en lyckad upplevelse i bergen. Min första topp i Anderna.

 

Camp close to Piedro Numeirada

Härlig campingplats på 3450m

 

Misstag som måste elimineras till nästa gång:

Solskydd alltid på även när det är molnigt och smörja hela ansiktet. Sitter nu med röda fläckar lite varstans över ansiktet, så sjukt orutinerat gjort, nästan lite pinsamt.

Glöm inte att packa ner klass 4 solbrillor, i toppryggsäcken inför toppen, ta med helst två par. Om du inte vill sluta med brännskador på ögonhinnorna. Nu fanns det inte så mycket snö däruppe och jag gjorde större delen av toppturen innan solen gick upp. Inga problem med ögonen men likväl ett stort stort misstag som man inte får göra, om man vill se bergen man klättrar på i framtiden.

 

Feliz Navidad

 

Julafton firades på hostellet på chilenskt vis med middag efter tolvslaget samt kramar och gratulationer. Feliz Navidad med en härlig gemenskap och bordsbön innan maten är något jag kommer minnas starkare än den gången vi firade Julafton i ett slitet Betlehem. Fast allra bäst va det när man var sex år och öppnade tusen paket med leksaker, bättre än på den tiden blir det nog inte.

Nu närmast väntar en bestigning av Volcan San José på 5800m, och ett galet nyårsfirande i Santiago om jag hinner ner i tid från vulkanen.

Fler bilder finns under galleri.

Stort Tack till Henner Ruscher “Sportkauf” och Erik Hansson “Cykelhuset” för att ni ställer upp med eran tid och kunskap!

 

Ha det gott gänget!

Palawan Pictureshow

Tjena gänget,

Nu är våran vistelse på Palawan avklarad och det blev en femstjärnig upplevelse av öar, palmer och vita stränder. Dagarna spenderades mest till att utforska öarna och stränderna runt omkring Palawan. En av öns höjdpunkter var att se alla dessa stränder som fortfarande är i ett härligt orört skick.

Klättringen uteblev nästan helt förutom lite bouldring på stranden och i några palmer. Det var grymt imponerande att se lokalbefolkningen klättra upp för alla dessa palmer utan någon säkring överhuvudtaget och slå ner kokosnötter på sjuka höjder, där ett fall hade resulterat i katastrof.

Jag har satt ihop ett bildspel med egna fotografier från våran vistelse på ön.


 

Nu väntar ett snabbstopp i Kuala Lumpur och klipporna i södra Thailand!