I have started a youtube channel!

I am experimenting with video to share my projects more authentic and give a feel for whats its like to travel by bicycle or climbing remote peaks. It is now possible to follow my edited videos called Tims Adventure Projects.

My youtube channel is accessible here:  https://www.youtube.com/user/MrTimbogdanov

Here is my latest video from Honduras and El Salvador:


Hope you guys get some value or inspiration from my new videos. I will try upload every two weeks or so.

Have a great day!

 

Collecting the 10 highest summits in Americas

I got my eyes on this project last year when I read on facebook that my friend Malli from India was collecting  the summits. We climbed Ojos del Salado back in 2013. I didn’t have any other travels or projects that attracted me as much as this one at the time so I went all in directly. First step, as it usually is for me is collecting those overtime hours at work. Thanks for that opportunity POSTNORD Norway.

Last year (2015) Malli Mastan Babu died on his last climb of the top 10 in Andes, and that gave me more emotional fuel to complete his idea. Also a wake up call for the consequences getting trapped on altitude with bad weather.

 

top 10 andes

Top 12 summits in Americas by John Bigger, the list i have been following

More info here

There is different opinions what summits are the 10 highest. Main discussion is about Huascaran and if it should be counted as one or two summits. The south summit is 6746m and the north is 6655m The saddle in between about 6000m. Also Tres Cruses Sur and Tres Cruses central are open for the same discussion.

For me this meant that I also summited Incahuasi which is the 10 summit if you consider Huascaran as only one summit and Tres Cruses as only one summit. Its not only about collecting its about enjoying my time in nature aswell and for that purpose Incahuasi 6621 was a great objective offering massive views over all the high volcanoes in the area.

Chasing summits in Cordillera Blanca range, north Peru 2015
A list of things that attracted me to this project:

The ability to climb most of the summits alone. I enjoy to go alone into the unknown outside civilisation were there is no one to rely on except your own skillset. And when I say alone I mean no connectivity to the outside world. Full disconnectivity offer the full experience, the same way you step into a ring for a fight. On some level I except the risk of in worst case dying but reelying on my skillset and focus to not let that happen. Its a great way to build mental strength and an antidote for the entertainment based society we are exposed to everyday.

Having said that, there is a great value to climb and share the experience with other people. The strong bounds that I make with people when we share same values and push each other to reach a summit.

Also for learning and teaching each other is also an aspect that I highly value when joining a group. I dont have any official education in mountaineering everything that I learned is from climbing with people and internetbased.

Low technical difficulty. Only Huascaran summits in Peru offered steep climbing where glaciar knowledge and dubble iceaxes are really useful. Most of the mountains are steep walkups. You get strong legs while your upper body gets to rest.

The location of the summits offer a great adventure in itself. Many remote locations brings you far away from the normally traveled routes of South America. You get to experience the local tourim industry just starting to develop and the infrastructure for high altitude climbing just getting into its first stages. This include things like arranged mountain rescue operations unfortunately. Above does not apply on the popular mountain Aconcagua which is the highest summit of the Americas with its 6962m. There everything is in place to make a buisness of a mountain. And the only one with a expensive climbing permit for about 1000 usd for 20 days (2016).

Climbing the 10 is a great project to learn about how your body works on altitude and building yourself up for greater challenges.

Financially beneficial aswell, only climbing permit is on Aconcagua and small park fees for Huascaran summits.

DCIM100GOPROGOPR0750.

Sunset in the Atacama desert on volcano Llullaillaco.

 

Of the ten highest I climbed four with climbingpartners:

On Bonete Chico, with Lars Bengtsson, Sweden.

Ojos del Salado chilean route with Malli Mastan Babu, India

Huascaran Sur with Marcel Comomalo, Catalunia Spain.

Llullaillaco I did with Connie Grasser from Austria.

Extra thanks for your company and strong minds on tough, cold and challenging summit days.

And to all my other friends I shared mountains with in South America its always special memories.

Lars summit                                 Lostcyclist (Lars Bengtsson) lost on altitude on Bonete Chico 6759m

Challenges to face on this project:

A challenge can be to get good weather windows to be able to enjoy spending time on the mountains. High winds and cold conditions will be present for some classic suffering moments.

Also the glacier on Huascarans are dangerous with avalanches. The glacier is always in motion and conditions change from year to year.

Remoteness of some of the peaks and lack of organised rescue teams. It will take a long while before somebody will be looking for you If something happens.

Axess to water. Many of the summits are up on the Puna plato. Up there water can be a challenge to get. Always have water in consideration while planning a trip in this areas.

20130307_123430                              Ojos del Salado Argentinian summit, highest vulcano on the planet 6893m

 

Timeline of  the Top 10:

 

2013

I did a bicycle tour in South America 2013. The plan was to bike and climb all along the Andes. On that trip I did Aconcagua in january 2013. No mulas and porters were used during my Aconcagua climb. I walked in with 26kg to basecamp, great way to put on some muscle on the legs.

In feb 2013 we did Bonete Chico cycling up on the Puna plato. At one point we were carrying 16 liters of water each to compensate for the high altitude desert the Puna presents.

The cycling continued north and in Fiambala I planned for a new climbing adventure. The summit I was committing to was Ojos del Salado, worlds highest volcano with a warm up on Cazadero/Walter Penk. Climbing from the argentinian side I dident see another human for eight days in the area. Back in
Fiambala I got to meet Malli, an Indian climber that invited me to climb Ojos from chilean side aswell, it took me a couple of minutes to make up my mind to join Malli up again, and only five days after my first Ojos summit we summited the volcano again from Chile.

Later that summer I also tried Huascaran Sur in Peru but failed to summit. It was the only summit of the top 10 that I tried to climb with a guide. Also the only one I didn’t summit on my first try. The guide didn’t find the route up the mountain. I guess on purpose, instead we were standing in front of a wall of ice and the guide could not lead climb this so we turned around really early.

2015

I came back in 2015 and did it again with Marcel Comomalo, who I meet in the Monkeywasi climbing hostel. That time we find the normal route and did the summit. Between my first and second try the glacier changed alot on the mountain and the high camp was moved to another location. The route to the highcamp also became more dangerous and exposed for more ice fall and avalanches during my last attempt.

In lack of finding a climbing partner for Huascaran norte I did it solo. Nobody had climbed norte that season so there was very little info on the route. Except for what I found on summitpost and my own observations while climbing Sur. Already acclimatized and feeling motivated this one went fast.

My third visit up the Huascaran would only take two and a half days. First day up with a donkey to carry the backpack up to 4600m refugio. Continuing the same day up to 5300m at camp1. Spending a couple of hours there to eat and sleep my summit atempt started some hours later at around 24 o`clock.

Walking, climbing, and navigating the glacier I stood on the summit just for the sunrise at about 0630. I had left Huaraz only 24 hours before. Then back to the refuge at 4600m to camp and next day back to Huaraz.

2016

I wasn’t really sure about the climbing season in Argentina this year because of El Nino weather patterns. El Nino dropped alot of snow and created bad conditions in december. I decided to get a flight ticket anyway and check it out myself. Original plan was to go with a friend of mine but because of one foot injury I was alone in South America for the third time.

El nino never caused any problems this season. The hardest time was on Pissis were I had to wait one more day in the highcamp to get good enough conditions for a summit attempt. Strong winds around the summit, the weather forecast showed about 90km/h. What it was in reality is hard to say but enough strength to blow me off my feet If I didn’t keep my balance very low. Also my tent got a proper beating, the wind ripping apart some of my tension ropes and tent material.

The other summits this season went pretty much straight forward, with good conditions. And enjoyable summits without much wind. Tres Cruses was extra emotional because of Mallis death one year earlier on the same mountain.

 

Regular weather pattern this season have been two systems meeting in the high Andes and climbing up from the low lands from both sides of the chain. Usually the weather system coming in from Chile is dominating and creating high winds as a result but not this year. The weather have been calm, clear nights and first parts of the days, then transitioning into rainfall or snow, but without any real strong winds. Its been very comfortable.

In total now I have climbed 23 summits on 25 attempts above 5000m and one bigwall (The Sfinx, 1985 route, thanks to Uli Czopak) during 3 trips to South America.

I also cycled 8500km over some of the highest passes and climbs of the continent. And Im not even close to feeling done, for sure I will be back because there is so much more potential and attractive power of the Andes I will not be able to resist. But for now I will have rest the high Andes and visit Central america for some new countries. But check back before I turn 60 years and see how many 6000m peaks I have collected by then 🙂

I have sent home about 12kg of mountaineering stuff, everything but the iceaxe, it wasn’t possible to send this back. So I guess, I will have a training tool and a weapon to carry around for uncomfortable situations in Central america maybe it will give me the confidence to cycle Honduras 🙂

Anyway its going to be great fun doing all the high volcanos of Central america with running shoes and cycle Panama to Mexico (lightweight). Also looking forward enjoy beach life and explore new countrys after all the time on altitude in high Andes.

 

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Its a good idea to carry some extra water on the high altitude desert between Chile and Argentina. Here you can find the majority of the highest summits in Americas. Photo: Connie Grasser

 

I love life, I love you people, time, health and energy is limited, dont waste to much of it on stuff that moves you away from what you really need to do with your life. Dedicate more time on activities you like. Dont get to satisfied and dont give in to the fear.

Follow my journey up and trough Centralamerica on facebook, Instagram and youtube.

Next update from Nicaragua in april.

 

Tim

Sommar uppdatering

Sedan förra turen har en hel del hänt både i reseväg och på hemmaplan. I mars blev jag tilldelad Årets Äventyrare 2013 i Sverige för min förra långtur i Sydamerika. Fantastiskt kul att vara med i detta gäng som har tagit emot priset. Många av pristagarna har inspirerat mig genom åren där Janne Corax är den som har gjort störst intryck.

Vildmarksmässan i Stockholm där priset delades ut, bjöd på gött häng med mycket äventyrsfolk och intressanta utställare.

SAMSUNG CAMERA PICTURES

På Vildmarksmässan med Lars Bengtsson Stefan Pinckney och Dennis Svärd

 

På Nordic Outdoor mässan i Göteborg samma månad gjorde jag en större presentation om mitt föregående projekt.

Nordic outdoor Göteborg

Föreläsning på Nordic Outdoor mässan i Göteborg

 

I april flögs det ner till Thailand för att klättra och hitta inspiration till nya projekt. Sportklättringen där nere är bättre under lågsäsong med ett lite mer molnigt och regnigt väder, samt att temperaturen droppar lite. Ända bakslaget var att jag sträckte en muskel vid revbenen och kunde inte klättra på tio dagar närmare slutet av vistelsen.

I juni var jag iväg till Jämtland med vänner för att bland annat testa Downhill mtb i Åre. Vi gjorde även en vandring i jämtlandsfjällen till Gåsensfjällstugor och Sylarna.

20140624_165702Gänget på toppen av Gåsen 1426m, kul att även toppa lite på hemmaplan

Ett nytt projekt har fått igång min motivation till att bland annat börja löpträna. Starka ben kommer att vara nyckeln och cykeln får vila hemma denna gång. När jag vet att projektet är hållbart ekonomiskt för min del så kommer mer information om vad som är på gång.

 

Tim

 

Progression Tour, trip report

Hej, här kommer första inlägget på riktigt länge. Jag överskattade bloggandet från en smartphone i Sydamerika. Motivationen att skriva försvann nånstans i samma veva.

SAMSUNG CAMERA PICTURESWhy fly when you can use your own energy to travel across continents! Callao, Peru. If you are planning to fly anyway please compensate for your actions by planting new trees in Africa. BetterGlobe can help you with that.

Men nu ska ni få en sammanfattning av resan tidigare i år. Turen blev  väldigt lyckosam på grund av ett flertal faktorer som vädret vilket tillät mig utföra mina väderberoende favoritaktiviteter. Att upptäcka västra Sydamerika med cykel längs med Anderna passade mig perfekt, med spännande cykling i bergstrakter genom länder som jag tidigare inte hade koll på överhuvudtaget. Detta medförde mycket nya intryck och överraskningar. Dessutom gick det väldigt bra på höghöjd. Det blev 11 lyckade bestigningar varav fyra är inom topp 10 högsta bergen i Sydamerika.

Snabbfakta om Progression Tour:

Antal länder besökta: 7 (5 med cykel)

Antal cyklade kilometrar: runt 8000km

Antal berg bestigna mellan 5000m-7000m: 11

Snabbfakta om toppbestigningarna i tidsordning:

Cerro Plomo, 5424m Chile

Volcan San Jose, 5856m Chile/Argentina

Cerro Plata, 5966m Argentina

Bonete acklimatiseringstopp, 5004m Argentina

Aconcagua, 6962m Argentina (Högsta berget utanför Asien, högsta toppen i Argentina)

Bonete Chico, 6759m Argentina (Sydamerikas fjärde högsta)

Cazadero/Walter Penk, 6658m Argentina (Sydamerikas nionde högsta)

Ojos del Salado x2,6893m argentinska och chilenska toppen (Högsta vulkanen i världen, nummer två i Sydamerika, högsta toppen i Chile)

Sajama, 6542m Bolivia (Högsta toppen i Bolivia)

Pisco, 5760m, Peru

Högsta punkt med cykel: Chacaltaya, Bolivia 5250m

Högsta punkt utan cykel: Aconcagua summit, Argentina  6962m

Högsta passet: Abra del Acay, Argentina 4972m

Bästa campingplats: highcamp på Sajama 5800m

Antal punkteringar: 1 (som jag kommer ihåg)

Antal tekniska problem: 1 (kedjan gick av, tack för extra länkarna Erik)

Hårdaste väderförhållanden: På väg över Punta Olimpica passet Peru 4900m, snöblandat regn i mängder och dålig sikt.

Bästa väderförhållandena: Toppdagarna på Sajama, Aconcagua och Pisco

Antal prylar stulna: Kamera, smartphone, massa halvgröna papper med nån Franklin på, fler sydamerikanska valutor, Pass

Resans bästa moment: Sista kliven upp på Aconcagua

Resans sämsta moment: När jag inser att passet är stulet kvällen innan avfärd till Aconcagua

Resans joker: Lars Bengtsson som anslöt till bestigningen av Bonete Chico

Roligaste sträckan: Uyuni-Sajama, västra Bolivia

Resans snällaste främling: Den bolivianska vägarbetaren Felix som fixade boende

Bästa staden: Huaraz, mötesplats för klättergalningar från hela planeten

Antal klassiska sevärdigheter i Sydamerika: 3 (Salar de Uyuni, Machu Pichu, Cartagena)

Bästa köket: Argentina

Resans fotbollsupplevelse: River mot Boca Juniors derbyt

Vackrast kvinnor: Argentina/Colombia

 

En sammanfattning genom varje land på turen

Chile

I december förra året flög jag ner till Santiago där cykeln monterades ihop. Utanför Santiago besteg jag Cerro plomo 5424m, därefter i mellandagarna klättrades vulkanen San Jose 5865m tillsammans med en klätterklubb från Talca. Firade in det nya året i huvudstaden, därefter fortsatte färden med cykel till Argentina över ett klassiskt pass som heter Paso los Libertadores. Min första korsning av Anderna.

Argentina

Fjärde dagen i landet var jag på väg mot höghöjdslägret i Cordon Plata massivet. Tanken var att bygga vidare på min acklimatisering och benstyrka inför Aconcagua. Tajmingen var perfekt eftersom det fanns ytterligare tre svenskar i området: Dennis Svärd, Lars Bengtsson och Anneli Wester.

På toppen av Cerro Plata 5961m kunde jag se Aconcagua resa sig markant högre än allt annat i sin omgivning, det blev nästa mål.

Fyra dagar senare ansökte jag om tillståndet i Mendoza, inhandlade ett par  begagnade, tunga men hyfsat varma Borealkängor med innesko, fyllde upp med mat och löste nya längre tältpinnar till tältet. Allt såg väldigt bra ut tills jag började packa på kvällen, då hade någon utomstående person klivit in i hostelet och stulit mitt pass, kamera och lite dollar sedlar.

Med en polisrapport istället för pass startade jag vandringen till baslägret dagen efter. Planen var att göra som jag brukar göra på berg, bära min egen packning använda google earth på min smartphone som navigation. Det där med navigation var lättare än vanligt på ett så frekvent klättrat berg. Vädermässigt fick jag den enda stabila veckan i Januari med bra förhållanden. På toppdagen startade jag kl 0400 och fick hela toppen för mig själv i cirka en timme, nytt personligt höjdrekord på 6962m.

Efter en passansökan och väntan på nytt visakort liftade jag ikapp Lars Bengtsson för att göra en gemensam bestigning av Bonete Chico 6759m.

Utmaningen för oss som ville göra en kombinerad cykeltur med en bestigning blev tillgången på vatten, vid ett tillfälle hade vi laddat upp med 16 liter var eftersom nästa vattentillgång låg cirka 1400 höjdmeter högre upp på platån där glaciärerna smälter.

2013-02-12 13.11.09      On our way back from Bonete Chico. Photo taken by: Lars Bengtsson

Det blev en lyckad bestigning där både jag och Lars kunde toppa under bra förhållanden. Självförtroendet stärktes ytterligare efter en så avlägsen och isolerad toppbestigning. Tältet, mitt Vaude Taurus klarade av hårda vindar på 5900m, vilket var ytterligare ett bra tecken inför nästa mål Ojos del Salado.

Cyklingen fortsatte norrut på väg 40 som kanske erbjuder den mest sevärda och variationsrika roadtrippen i Argentina. Vägen sträcker sig från söder till norr genom hela landet.

Efter att ha plockat upp ett nytt pass på svenska konsulatet i Cordoba fortsatte turen till Fiambala som är sista utposten av civilisation innan man ger sig upp på Puna de Atacama platån som ligger längs med gränsen till Chile. Utanför Fiambala finns en imponerande samling av 6000m plus toppar som ligger tätt placerade på en väldigt vindutsatt del av platån. Detta är även platsen för världens högsta vulkan, Ojos del Salado. Detta skulle även bli mitt mål på denna avstickare. Efter att ha byggt självförtoende på de tidigare topparna kände jag mig redo för en solo tur. Säsongsmässigt var det högsäsong, därför hade jag räknat med att åtminstone träffa en annan expedition i området men så blev inte fallet och det blev istället åtta dagar av total isolering från resten av planeten, med toppbestigningar av Walter Penk samt Ojos del Salado. Vinden tog tältpåsen annars gick det bra. Frihetskänslan var enorm där uppe. Pulvermos med tonfisk, majonäs, argentinsk chimichurri krydda samt tabasco var något av en standard middag under denna tur.

2013-03-13 11.06.13                                          Ojos del Salado summit panorama

Väl nere igen fick jag ett erbjudande av den indiske klättraren Malli Mastan Babu att följa med honom upp på Ojos igen för en bestigning från den chilenska sidan. Det tog några minuter för mig att skaka hand på att vi kör. Kul att vara med om den första indiska toppbestigningen av vulkanen samt att toppa den chilenska toppen som sägs vara 0,5 meter högre än den argentinska som jag precis varit uppe på. Vi gjorde en blixt bestigning då båda redan var förberedda för höjden. Det blev jeep upp till 5300m därefter vandring till 5900m där sista refugion innan toppen låg placerad. Efter att ha bott i tält på samma höjd i två nätter på andra sidan berget så kändes dessa två sammansatta containrar som ett lyxhotell och det är inget skämt. Inne i containrarna fanns bränsle, mat, madrasser och man kunde gå fritt inuti. Malli för övrigt är den första indien att klara av de klassiska Seven summits.

Jag tog toppbilden på Malli med den indiska flaggan i sina händer under min andra toppning för dagen av Ojos del Salados chilenska topp, eftersom jag redan hade toppat två timmar innan men på nervägen blivit frågad av min indiske vän om jag kunde följa med upp igen för att ta bilden. Eftersom jag gillade Malli så bjöd jag på den (efter att ha suttit tyst i nån minut först för att mentalt slå om till toppbestignings läge igen), därefter tog vi oss ner från denna vindpinade men mäktiga topp som är den näst högsta i Sydamerika.

I Fiambala packade jag ihop min cykel igen som hade en totalvikt på runt 50kg. En tung stålram i kombination med all höghöjdsutrustning samt lyx prylar som ett par jeans är svaret på varför vikten var som den var.

Turen gick norr genom Cafayate där jag tog några dagar ledigt, gick på vinmuseum, vinprovningar och upptäckte hemligheterna till ett bra rött Malbec samt slukade empanadas.

Vidare väntade ett av de högsta passen i Sydamerika. Paso Abra del Acay leder upp till 4972m på en brant grusväg, så brant att man måste leda cykeln titt som tätt. Här träffade jag två riktiga män i ålder 66 och 70 från Frankrike. Dessa imponerande herrar puttade sina fullt lastade långfärdscyklar upp för passet på 4500m. Inspirerande att se vad man kan klara av i den åldern, vilka hjältar. På väg upp var även första mötet med Lamadjur som till skillnad från Vicunasen inte var ett dugg blyga utan skapade en lite otrevlig stämning genom att stirra på en från 20 centimetersavstånd, jag visste inte om jag skulle klappa laman eller få näsan avbiten eftersom jag aldrig sätt, eller läst på om djuret innan. Lösningen blev till att trampa vidare mot Bolivia.

Bolivia

Ett spännande land för höghöjdscykling med sin enorma platå Altiplano. Snitthöjden uppe på platån är på 3750 möh. Rent cykelmässigt  utspelade sig den roligaste sträckan på hela resan i södra Bolivia. Över 160km över nästan helt platta saltplatåer, tänk en vit linje som horisont i 360 grader med bergstoppar i utkanterna. En unik långfärdsupplevelse. Därefter fortsatt intressant cykling längs med den chilenska gränsen norrut till vulkanen Sajama 6500m. En vulkan som reser sig så mäktigt och självstående att man kan se den två, tre dagar innan man har cyklat fram till foten på den. I byn Sajama på 4200m precis vid foten av vulkanen förberedde jag mig med att tvätta rent kläder, köpa på mig vad som fanns i matväg samt hyra en isyxa för det korta partiet på väg upp som lutar 45 grader.

Sajama highcampSajama highcamp, you can see my green tent in the lower left corner. 5750m

Det blev ytterligare en solo bestigning med ett folktomt berg, vädret bjöd på fina förhållanden. Rutten fick jag förklarad av en trevlig herre vid namn Santos på mestadels spanska med inslag av engelska ord i hostellet El Dorado eftersom internet låg nere i byn.

Nästa stopp blev huvudstaden La Paz som ligger på höjden av 3600m-4000m. Det blev en vecka i stan. Den populära Death road skippade jag i förmån till en cykeltur till Chacaltaya forskningsstation på 5250m.

Vägen norrut gick runt Titicaca sjön och in i Peru.

Peru

I staden Arequipa som ligger vackert belägen vid en majestätisk vulkan med namnet Misti, träffade jag Lostcyclist igen. Vi slog följe igen ner till Mollendo vid kusten av Stilla havet. Det blev ett dopp i det halvkyliga Stilla havet. En annan aktivitet i Mollendo var fiske, dock utan några maskar eller direkt framgång fick vi istället se de lokala rävarna ta all fångst, dystert.

Jag fortsatte norr och Lostcyclist tog sikte söderut mot norra Chile. Kuststräckan som bjöd på stundtals riktigt fin cykling längs med havet tog mig hela vägen till Lima och sedan till min nästa bas för höghöjdsäventyr Huaraz. Däremellan hann jag med en avstickare till Cuzco samt de världsberömda Inkaruinerna vid Machu Pichu.

När kusten lämnades väntade en klättring upp över ett pass på 4100m, här slog jag rekord med antal höjdmeter på en dag upp, närmare 2600m med fullastad cykel. Cykelbenen var tillbaka på riktigt sedan förra turen i Himalaya.

SAMSUNG CAMERA PICTURES                                                                       Huaraz

Huaraz är staden där man ofta utgår ifrån om man vill klättra i Cordillera Blanca massivet.  Här finns boende, restauranger, utrustning, och en rad operatörer som erbjuder sina tjänster för främst västerlänningar som vill upp för de världsberömda topparna i området. Säsongen var i sin början när jag trampade in i juni därför fick det bli en cykeltur runt en del av massivet för att vänta in säsong och påbörja en ny acklimatisering. Första passet på 4600m tog mig via en tunnel till andra sidan och ner till Chavin de Huantaar ruinerna i dalen på andra sidan. Efter några dagar av hård cykling var jag uppe på Punta Olimpica cirka 4900m och kunde i ett snöoväder rulla ner på rätt sida om bergskedjan igen. Att byta bromsklossar i snöslask på 4500m innebär otrevlig smärta i fingrarna fick jag lära mig den upplevelsebaserade vägen. En väldigt vacker avstickare trots oturen med vädret över sista passet.

Nästa aktivitet fick bli sportklättring. Tydligen låg Perus bästa utomhusklättring i Hatun Machay bara någon timma bort. Dessutom på den härliga höjden 4200m. Under två dagar tillsammans med två jänkare körde vi några riktigt fina leder i den tunna luften.

Vidare väntade en acklimatiseringstur till Pisco 5750m. Vyerna från toppen är helt fenomenala, 360 grader av mäktiga toppar, bland annat över de mer kända Alpamayo och Artesonraju (känt för vad som sägs vara inspiration till Paramount Pictures berget).

Slutligen blev det tid för mitt primära mål i området, det mäktiga Huascaran Sur 6746m. Ett tekniskt berg, lavinfara och lurig glaciär. Jag bildade lag med en finsk alpinist vid namn Johannes Suikkanen, som livnär sig som onlinepokerproffs. Vi delade på kostnaderna, att göra det själv skulle vara för farligt. Vi köpte hela paketet med guide, bärare och åsnor. Det blev ett misslyckat försök, guiden vände runt cirka 6200m. Med ursäkt att vi var försent ute. Oklart vad som var hans riktiga motivation. Det känns som att vi vände på tok för tidigt för att ge berget ett ärligt försök. Det andra laget i höghöjdslägret vände samma dag utan att känna på det. Kan ha varit vinden i lägret som senare avtog högre upp på berget. Kan bli comeback på sikt med mer tekniska färdigheter i bagaget.

SAMSUNG CAMERA PICTURESCallejon de Huaylas, Peru

För att en resa ska bli lyckad numera för min del krävs variation därför tog jag mig ner till kusten och provade att surfa i Mancora, norra Peru. Härligt väder och ett roligt hostel gäng gjorde att jag stannade i över en vecka. Pokerturneringar, surf, festande och bra restauranger blev vardagen i det lilla surf paradiset, en bra avslutning på Peru.

SAMSUNG CAMERA PICTURES                                                       North Peru coastline

Ecuador

Vulkanen Chimborazo som jag så gärna hade velat bestiga dolde sig konstant i ett moln av dåligt väder. Ett toppförsök hade resulterat i en väldigt plågsam och farlig bestigning. Jag ställde in i förmån för den  berömda vulkanen Cotopaxi men även den gömde sig i moln. Min tid på kontinenten höll på att ta slut därför avslutades cyklingen i Quito. Cirka 8000km efter första tramptaget ut från Santiago. Jag var nöjd och mätt för denna gång. Resterande två veckor förbrukades i Colombia där jag övade på mina färska färdigheter i vågsurfing. Efter åtta månader i Sydamerika tog det roliga slut och två flyg med ett fem dagars tillbaka till civilisationen acklimatiseringsstopp i New York tog mig till skandinavisk mark igen.

Nu i efterhand har jag en skön känsla av en rolig och väl genomförd tur där min långfärdscykling utvecklats till något mer än cykling. Jag har haft tur med väderförhållanden och säkerhet på vägarna. Jag har haft otur på hostels och blivit av med prylar och vackra foton. Kroppen har presterat ruggigt bra, en bakteriekultur i magen byggd på de flottaste av bakterier från 66 länder har stått emot i princip allt.

Tack till alla som har följt och bidragit till att mina linjer på kartor blir till verkliga upplevelser, ovärderligt!

Tack till alla nya vänner och gamla vänner som jag träffade i Sydamerika, för all kvalitetstid ihop. Det betyder mycket.

Nu tar vi det till nästa nivå!

2013-01-19 11.28.56-1         Happy Christmas and let your next year be full of great adventures!

 

Aconcagua el Coloso de America

Min resa mot Aconcagua började lite halvstressigt då jag höll på att missa bussen och sprang runt på bussterminalen kors och tvärs med min enorma ryggsäck packad för att bestiga ett 7000m berg.

Bussen skulle gå kl 10 på morgonen, jag hade precis betalat och men missuppfattat nummret på plattformen. Svettig i värmen får jag syn på en buss med den rätta benämningen på skylten “Las Cuevas”, bussen hade redan lämnat plattformen och var på väg ut från terminalen när jag sprang framför, viftade med ena handen och hoppade ombord. Nöjd med bedriften då nästa buss avgick flera timmar senare.

Tidigare på morgonen hade jag lämnat in mina papper för ansökan till permiten och fått igenom den på ett smidigt sätt.

Därefter inhandlades bröd och färska matvaror för de första dagarna på berget.

Sedan taxi till bussterminalen och sista sekunden rushen på terminalen.

Bussen tog mig upp i samma dalgång som jag hade cyklat nerför från Chile och släppte mig precis utanför parkingången.

Jag fick checkat in och kunde närmare fyra på kvällen äntligen börja vandra upp till första lägret Confluencia på 3400m.

Backpack

Backpack around 30 kilos on the way in to basecamp

 

 

Läkarkontroll väntade och jag fick klartecken att fortsätta till Plaza de Mulas dagen efter när läkaren sätt min syresättning i blodet. Plaza de Mulas är ett stort basläger på 4300m. Ett av de största i världen eftersom Aconcagua är så oerhört populärt att klättra. Det är ett extremt välutvecklat berg i den mening att det är anpassat för en bekväm resa till toppen. Mulor, höghöjdsbärare, guider, restauranger, internet och ett hotel strax utanför baslägret. Allt är tillrättalagt så att du kan ska nå toppen så länge plånboken är fylld av dollarsedlar.

Jag fick känna på detta så fort jag tänkte slå upp tältet i baslägret tydligen skulle det kosta mig 10 dollar natten för en tältplats, tillgång till vatten och toalett. Baslägret är uppdelat i olika områden där varje företag har sitt område.

Efter att ha vandrat i åtta och en halv timme till baslägret och få en surkärring som med en hemsk energi förmedlade vad jag skulle betala kändes ungefär som jag hade förväntat mig att ett kommersiellt berg skulle kunna se ut. Jag har trots allt sätt det tidigare på peak Lenin. Dock va mottagandet helt annorlunda där då jag anlände med min polare cheriffen, som jag hade tagit ett glas vodka med kvällen innan. Vi fick serverat för oss ett smörgåsbord av kött, bröd och vodkaflaskor. Inget tillstånd behövdes och alla behandlade mig med stor respekt trots att jag saknade tillstånd att befinna mig i området. Jag tror att det gick åt cirka fem flaskor vodka under våran mottagning i baslägret, enorma mängder kött och en och annan dollarsedel placerades i “rätt” händer. Rysk-sovietisk relationsdynamik, korruption, status och makt. Mitt framför näsan på mig.

Jag önskar att jag hade en cheriffkompis för varje komersiellt berg där ute.

Jag fick istället nöja mig med företaget Mallku expeditions som erbjöd, gratis tältplats och vatten men toaletten skulle jag pröjsa för om jag inte valde deras muleservice påväg ner från berget. Då skulle utedasset vara gratis också. Utöver detta visade det sig att folket som jobbade för Mallku va extremt bra människor att ha att göra med. Falco managern för lägret bjöd ständigt in mig i kökstältet för en kopp te eller bara för att umgås. Dessutom hade han fixat en soffa i huvudtältet där man kunde slappa rejält. En soffa på 4300m det är lyx. Dessutom kunde man ladda mobilen med hjälp av solpanelerna och USB uttagen.

Dagen efter besteg jag Bonete pa 5005m. Toppen ligger inom bekvämt avstånd från baslägret, därefter fixade Franco klätterskor och vi  bouldrade i utkanten av baslägret tills solen började gå ner.

Läkarkontrollen gick utmärkt morgonen där på och jag satte fart upp till nästa läger på 5000m.  Här träffade jag ett gäng från Tyskland som något år tidgare hade fått ett av sina tält söndertrasat av vind här i detta läger. Dessutom blev de av med en massa utrustning och var tvugna att avbryta. Ett annat gäng från USA tältade i ett nytt Hilleberg tält som de hade fått halvsponsrat i samma läger. Det var svårt att somna här då en kör av chilenska män aldrig slutade sjunga från sina tält.

Med mina nya erfarenheter beslöt jag mig att tälta mer avskilt i nästa läger 500 höjdmeter högre upp på berget. Men denna kväll var vinden starkare istället och förstörde skönhetssömnen.

 

Nästa läger skulle bli mitt högsta på 6000m. Blev förvånad av hur många tält som stod placerade i lägret.  Aktiviterna här uppe bestod av snösmältning, bokläsning, se på när folket kommer ner från toppen och tycka synd om de guidade grupperna som får nudlar serverat till middag, själv hade jag ett par frystorkade rätter att sluka för de sista målen innan toppen, aptiten på topp trots höjden vilket var ett riktigt bra tecken inför toppturen den kommande morgonen.

 

Colera camp

Camp Colera 6000m

 

Klockan fyra på morgonen var jag startklar. Då började jag gå själv ut från lägret. Jag trodde att det skulle vara många på väg uppåt vid den tiden men jag var ensam. Efter cirka en halv timme såg jag ljus högre upp, det visade sig senare vara argentiska bergssoldater som tradionsenligt besteg toppen. Han som gick först hade varit uppe på toppen tolv gånger, de hade startat i lägret under på 5500m några timmar tidigare.

Runt 6400m gick jag om gruppen av soldater. Deras framfart var för långsam. Jag körde på själv nu när solen hade lyst upp omgivningarna. Fast solen var fortsatt på andra sidan berget vilket gjorde mig än mer motiverad att nå sadeln för att få ta del av den värmande solen. Vägen var väl synlig och gick mest på hårdpackad snö och is. Kände mig stark och kunde nå toppen efter sex och en halvtimme från start. Härlig känsla, nytt höjdrekord samt bra väderförhållanden.

 

20130119_112856[1]

Summit of Aconcagua 6962m

Jag väntade på toppen tills nästa gäng kom upp, vilket tog en timme, en timme som passerade väldigt snabbt. Två chilenare kom upp och kunde hjälpa mig med min toppvideo. Vyerna från nästan 7000m var storslagna. Från sydsidan var ett grått oroväckande väder på ingång så jag vände blicken nedåt lägret och började trampa. Vandrade in i lägret med en känsla av seger. Ingen lade märke till mig då vädret höll på att bli sämre och nästan alla var i sina tält förrutom guiderna som satte upp tält för sina klienter som var på väg upp. Senare på kvällen nådde jag min tältplats i baslägret hos Mallku expeditions. I kökstältet firade en argentinsk grupp sina framgångar på berget, jag blev bjuden på en massa hamburgare och bjöd tillbaka genom ett par Budweiser som Falco hade rotat fram. Det var fest i vårat läger, en välförkänt sådan.

 

På berget Aconcagua, över baslägret ska man dumpa sin avföring i oranga påsar som sedan kontrolleras och dumpas i en tunna vilken hämtas av en helikopter. Helt klart ett måste med så många människor på berget. Lägrena på högre höjd är fyllda av toapapper med torkad/fryst avföring.

plaza de mulas

Basecamp Plaza de Mulas

Nöjd med mina åtta dagar på berget gick jag ut ur paken dagen efter. Utmarchen tar cirka åtta timmar. När jag insåg att jag kanske skulle missa klockan åtta bussen från Puente del Inca började jag springa med packningen, vid detta tillfälle åkte soldaterna som jag hade klättrat med förbi i sin militär lastbil. En av dom ropade Tim och jag undrar vad de tänkte igentligen om mig springandes längs med vägen med ryggsäck och stavar. Bussen hann jag med några minuters marginal, köpte öl samt chocklad och kunde se tillbaka på en till lyckad toppbestigning.